”Frau Arendt”, säger Gunter Gaus, ”upplever ni det vara er plikt att publicera vad ni lär er genom politisk-filosofisk analys eller sociologisk spekulation? Eller”, undrar han, ”finns det skäl att tiga om somligt som ni vet?”. Den Frau Arendt som Gaus adresserar är Hannah Arendt, filosofen som skrev en bok om Adolf Eichmann, ”Den banala ondskan”, vilken gjorde henne till en internationell intellektuell celebritet och som idag betraktas som en av filosofins klassiska texter. Hennes begrepp – den banala ondskan – är numera ett etablerat begrepp och en av de mer använda förklaringsmodellerna till ondskan.

Arendts resonemang blev dock föremål för en hetsig debatt då det publicerades. Hannah Arendt, själv av judisk börd, anklagades för att ”brista i kärlek till det judiska folket” och för att lägga skulden för den egna undergången på judarna själva. Många provocerades av hennes beskrivning av Eichmann som en ”fantasilös byråkrat” som bara ”lydde order”. Arendts beskrivning av Eichmann bröt mot de bilder som odlats av honom dittills, som grym och demonisk. Arendts lakoniska beskrivning av honom upplevdes som ursäktandande, och hennes uppriktiga rapport tolkades som ett försvar för Eichmann. En del tog anstöt av att Arendt ställde frågan om judarnas eget ansvar för de fasansfulla massmorden i anslutning till andra världskriget. Arendt kritiserar det hon upplevde som judarnas passiva acceptans och menar att vissa judiska råd kollaborerade med nazisterna. Borde hon ha skrivit det – oavsett om det är sant eller inte? Finns det inte sanningar som bör förtigas, som Gaus undrar i intervjun med Arendt från 1964.

Gunter Gaus, välkänd journalist och sedermera statssekreterare i Willy Brandts regeringskansli intervjuade Hannah Arendt i västtysk teve. Intervjun publicerades senare i hans bok Zur Person med titeln ”Was bleibt? Es bleibt die Muttersprache”.

”Det är ett mycket svårt problem”, svarar Arendt på Gaus fråga huruvida det finns sådant som bör förtigas, sanningar som inte bör uttalas. ”Det är i grund och botten den enda fråga som intresserade mig i kontroversen över Eichmannboken. Det är den enda seriösa frågan – allt annat är ren propagandasmörja”, säger hon och parafraserar sedan den tysk-romerske kejsar Ferdinand den andres motto: ”Fiat veritas, et pereat mundus”. ”Må sanningen yppas om så världen går under”.

Hannah Arendt visste vad hon talade om. När hennes artikelserie om rättegången mot Adolf Eichmann publicerades i New York Times våren 1963 bröt helvetet löst. Världen gick förvisso inte under – men hon beskylldes för att vara ”hjärtlös”, sakna ”empati”, vara ”känslokall” och ”likgiltig”. Kollegor vände henne ryggen och vänner bröt. Hennes gode vän Kurt Blumenfeld förlät henne aldrig, och Hans Jonas som varit hennes vän sedan studieåren i Tyskland och tillhörde hennes absolut närmaste krets av vänner var bestört. Han vägrade att tala med henne på över ett år. En gammal bekant från Berlin, Sigfried Moses, förklarade offentligt krig mot Hannah. Vännen Gershom Scholem beklagade att hon inte älskade det judiska folket – bara de judar som är hennes vänner. Pressen beskrev Arendt som anti-sionist, som en självhatande jude och som antisrael. Hon beskylldes för att förråda det judiska folket. Hundratals hatiska brev damp ner i hennes brevlåda, i veckor, månader och år.

Ifrågasättandet av henne – för att inte säga hatet – pågick i tre långa år. Mordet på John F Kennedy i november 1963 hejdade tillfälligt kontroversen – men när artikelserien publicerades i bokform tog den hätska debatten fart igen, och nu fördes den långt utanför New Yorks intellektuella judiska kretsar. Alla tycktes ha en åsikt, oavsett om de läst boken om Eichmann eller inte. Rykten, vanföreställningar och direkta lögner spreds och reproducerades. Resten av sitt liv fick Hannah Arendt finna sig i att besvara frågan om varför hon hatade sitt eget folk – trots att hon aldrig någonsin varken sagt eller skrivet något som vari närheten av det. Hon tappade helt enkelt kontrollen över berättelsen om sig själv, över sin egen identitet. Ändå svarar hon utan att tveka nej på Gaus fråga: Nej, det finns inga sanningar som bör förtigas. Trots alla illvilliga tolkningar, trots det hat hon fått utstå, trots att hennes sanningspatos kostat henne både vänner och anseende höll hon fast vid sin intellektuella hederlighet: Sanningen måste berättas, oavsett vilka konsekvenser den får.

Den fråga Gaus och Arendt diskuterar är inte mindre aktuell idag: Finns det sanningar som inte får uttalas? Bör fakta förtigas? I ett land och en tid – Sverige, 2018 – där begrepp som ”hatfakta” myntas och där det betraktas som oansvarigt, ja, suspekt att intressera sig för sanningen, är Arendts inställning befriande kompromisslös: ”Må sanningen yppas om så världen går under.”

Samtiden erbjuder alltför många exempel på ett tveksamt förhållningssätt till sanning, fakta och kunskap. Ett exempel i en lång rad exempel är Göteborgs Universitets behandling av den amerikanska professorn Linda Gottfredson. Gofftredson bjöds in för att hålla plenarföreläsningen vid en pedagogikkonferens i Göteborg – men ”avinviterades”, som organisatören uttrycker det. Gottfredson är en välmeriterad och ofta citerad forskare, medlem i en rad prestigfyllda sammanslutningar och ingår i redaktionskommitten för en rad välrenommerade internationella tidskrifter.

En mönsterakademiker, alltså – ända tills organisatörerna blev uppmärksammade på Gottfredsons forskning om intelligensskillnader mellan grupper och individer. Gottfredson försvarar Bell-kurvan, d v s att IQ i en befolkning är normalfördelad och att tesen att IQ är en betydande faktor vad gäller att förutsäga framgång i livet. Dessa slutsatser dras utifrån ett mycket stort empiriskt material, men ogillas alltså av pedagogerna i Göteborg. Gottfredsons slutsatser strider nämligen mot den svenska uppfattningen att det inte föreligger några betydande skillnader i intelligens mellan individer och grupper. Efter protestbrev till organisatörerna valde de alltså att avboka hennes medverkan. Linda Gottfredson straffas för att hon, med svenska mått mätt, begått en dödssynd: Hon har redogjort för sanningen.

Reaktionerna på den kanadensiske professorn Jordan B Petersons besök i Sverige härförleden är ett annat exempel. Petersons besök i Sverige genererade otaliga texter, krönikor, intervjuer och reportage, i princip samtliga med en indignerad underton. En del texter är direkt fientligt inställda, som Lisa Magnussons krönika på DN:s ledarsida. Magnusson betecknar Petersen som ”de ofrivilliga oskuldernas viktigaste influens.” En del verkar mest förvirrade, som Skavlan när Petersen besökte hans talkshow. Det var uppenbart att Skavlan inte förstod sig på den märkliga och exotiska varelse som tagit plats i en av hans fåtöljer.

Då var bisittaren Annie Lööf enklare att hantera. Hon sade ju exakt det man kan förvänta sig av ett underhållningsprogram i Sveriges television en fredagskväll, nämligen att det inte finns några skillnader mellan män och kvinnor men att män nog ändå är lite ondare än kvinnor. Så ser nämligen den svenska idén om kön ut: Kvinnor och män är exakt likadana. Trots detta förtrycker männen kvinnorna och har mer makt. Det är naturligtvis en absurd uppfattning som inte håller för att granskas. Just därför var Annie Lööf en genial sparringpartner till Petersen. Hon utgör en sällsynt kombination av okunskap och övermod, bergfast övertygad om sin egen förträfflighet och kompetens – så övertygad att hon dödsföraktande viftade bort Petersens vetenskapligt belagda resonemang med att hon inte delade hans ”åsikt”.

Petersons brott? Han redogjorde för fakta, empiri – det man populärt kallar för sanning. Varför väcker sanningen sådan anstöt? Vad handlar de starka reaktionerna om? Är sanningen farlig?

Den populistiska vänstern tror att orden skapar verkligheten, inte tvärtom. Deras ambition är aldrig att ge en korrekt och sanningsenlig beskrivning av den verklighet vi alla lever i, nej, ambitionen är att skapa en tillräckligt attraktiv och aptitlig bild av verkligheten. I åratal har den populistiska vänstern klamrat sig fast vid fiktioner och rena vanföreställningar. Man har, i strid mot fakta och forskning, hävdat att invandringen är en vinst för Sverige. Man har, i strid mot polisrapporter och reportage, hävdat att det inte förekommer organiserat tiggeri. Man har, i strid mot vittnesmål från utsatta och religionsvetenskaplig forskning, påstått att hedersetik bara är en form av patriarkala strukturer. Man har, i strid mot den egna synen, hävdat att vuxna afghaner från Iran är ”ensamkommande flyktingbarn”. Envist har man hävdat att det inte finns några skillnader mellan könen.  Listan kan göras lång, mycket längre än så här. Den populistiska vänsterns världsbild vilar på fantasier och lögner.

Därför avskyr de alla som, med hjälp av empiri och fakta, beskriver verkligheten som den faktiskt ser ut. Sanningen stör nämligen deras bild av verkligheten.

Måste då sanningen alltid yppas? Gaus frågade Arendt ”skulle man även kunna tiga om sanningen?”. ”Skulle jag ha kunnat det?” frågar Arendt sig själv och svarar: ”Ja!”. ”Men – om jag hade förutsett reaktionerna på boken om Eichmann, skulle jag då ha skrivit den på ett annat sätt? Nej. Jag skulle ha begrundat alternativen – att skriva eller inte skriva.”

”Man är inte alltid tvungen att tala. Man kan också välja att tiga”, fortsätter hon och säger: ”Nu kommer vi in på frågan om vad som, på 1700-talet, kallades ”sanningar i fakta”. Detta är egentligen en fråga om sanningar i fakta. Det är inte en fråga om åsikter”.

Fakta är inte en fråga om åsikter. Det är värt att påpeka när man lever i en tid som gärna, och utan tvekan, avfärdar icke önskvärda fakta som just åsikter. Den pågående debatten mellan David Eberhard och ett antal kontrahenter illustrerar detta ytterst väl. Eberhards hänvisning till mängder av forskning som de facto påvisar skillnader mellan könen på rent biologisk grund avfärdas som unkna och daterade åsikter.

Vad är då sant? Vad är skillnaden mellan sanning, övertygelser och åsikter? ”A belief is true if and only if it corresponds to a fact”, hävdar Bertrand Russel Sanning har alltså något med bevisföring att göra. Det är blott sådant som går att verifiera alternativt falsifiera, som är sant. Russel avser alltså, liksom Arendt, empiriska sanningar, det vill säga faktautsagor.

David Armstrong resonerar i termer av ”truthmaker”: ”That for any given truth, there must be a truthmaker – a something in the world which makes it the case, that serves as an ontological ground, for this truth”, skriver han. Sanningsskapare. Det betyder dock inte att vi skapar sanningen – nej, Armstrong hävdar vikten av ontologin, av fakta, av det bevisbara. Det måste existera något konkret som verifierar sanningen. Fakta.

Påståendet att Gud finns är en faktautsaga till skillnad från påståendet att Nicolas Cage är världens vackraste man. Huruvida Nicolas Cage verkligen är världens vackraste man eller inte är omöjligt att bevisa. Inte ens en global omröstning i frågan skulle hjälpa oss i frågan: Sanning är nämligen inte detsamma som det som flest människor tycker. Sanningen är. Men Gud då? Kan Guds existens bevisas? Nej, inte för tillfället. Guds existens är inte heller möjlig att motbevisa. Ändå är påståendet angående Guds existens en faktautsaga: Antingen finns Gud – eller så finns Gud inte. Det är alltså ett påstående som är verifierbart eller falsifierbart – även om det inte är möjligt i detta nu.

Hannah Arendt menar i intervjun med Gunter Gaus att sanningen, den historiska sanningen, måste beskyddas. Ja, sanningen är värd beskydd. Sanningen har ett värde i sig själv. Arendt menar att akademien, i synnerhet de historiska disciplinerna på universiteten är beskyddare av sanningar i fakta. Jag håller med henne – och jag är djupt oroad över att den svenska akademien hanterar sanning och fakta så lättvindigt. Om inte forskningen strävar efter att upptäcka sanningen – vem ska då göra det?

 

”Må sanningen yppas om så världen går under”. Sanningen är varken fördomsfull eller farlig. Sanningen är.

 

REFERENSER:

Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem av Hannah Arendt

Den sista intervjun och andra konversationer med Hannah Arendt sammanställd av Andrew Brown

 

Stötta mitt arbete via Patreon eller Swish. Tack!

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

En kommentar till ””Må sanningen yppas om så världen går under””

  • Riktigt bra inlägg! Tänker osökt på devisen över porten till Uppsala Universitets aula: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”

    Samtidigt har Harvard Universitys vapensköld endast ett ord: Veritas.

Kommentera