I veckan meddelade Sydsvenskan att Malmö stad flyttar sitt ”vinterfirande” från Gustav Adolfs torg till Stortorget. Detta föranledde följande kommentar från mig ”I Lund firar vi fortfarande jul. Den tycks tyvärr ha utgått i Malmö”. Denna kommentar gör Moa Berglöf ett stort nummer av på ledarsidan i Sydsvenskan och hävdar att man ”inte flyttar julfirandet ostraffat” samt att ”de rasistiska kommentarerna flödar” i mitt kommentarsfält på Twitter.

I vanlig ordning avfärdas alltså all form av kritik mot mångkultur som ”rasistisk”. Om inte skribenten själv – i detta fallet jag – kan ertappas med rasistiska uppfattningar så fungerar det alltid fint att hävda något dunkelt om ”svans”och ”kommentarsfält”. Mångkulturideologin måste uppenbarligen försvaras till varje pris.

Är det då rasistiskt att raljera över begreppet ”vinterfirande”? Nej, verkligen inte. Är det något att hetsa upp sig över? Ja, det menar jag att det är. Vi firar jul i Sverige. Det är inte för att fira vintern vi pyntar våra hem, äter skinka och ger varandra julklappar. Min gissning är att Sydsvenskan väljer att kalla stadens julfirande för vinterfirande av inkluderande skäl. 18,5 procent av befolkningen i Sverige är idag födda utomlands. 24,1 procent av befolkningen har utländsk bakgrund, det vill säga inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands. En stor andel av invandringen har skett från muslimska länder i Asien, Afrika och Mellanöstern, alltså från länder som kulturellt och värderingsmässigt skiljer sig kraftigt från Sverige. Det är hisnande siffror – och den demografiska förändringen har gått mycket fort.

I Malmö är den demografiska förändringen särskilt påtaglig. 2017 hade 44 procent av Malmös invånare utländsk bakgrund. I en del ålderskategorier är andelen med utländsk bakgrund ännu högre.

I Malmö bor människor från 182 olika länder. Det reser särskilda problem för ett samhälle att ha en befolkning som är så splittrad. För att ett samhälle ska fungera så krävs det att människor känner gemenskap med varandra, och att man har något att samlas kring.Mångkulturideologin har nått vägs ände. Bejakandet, för att inte säga uppmuntrandet, av mångkulturideologin har fått destruktiva konsekvenser.Istället för att fungera inkluderande har den lett till exkluderande. Vi ville ha integration – men fick mer segregation.

Mångkulturideologin har nämligen inneburit att parallella etiska och kulturella system kunnat frodas. Idag kan man leva ett helt liv i Sverige utan att lära sig språket,lära känna svenskar, få kunskap om svenska traditioner och svenska värderingar.Det ger ett splittrat samhälle, där grupper ser på varandra med misstro och tilliten minskar.

Mångkultur kan förstås på två sätt: Normativt eller deskriptivt. Moa Berglöf tillhör den falang som betraktar mångkulturbegreppet i en normativ mening, det vill säga något att bejaka och sträva efter. Själv använder jag begreppet deskriptivt,det vill säga som en neutral beskrivning. Sverige är numera ett mångkulturellt land. Det är en korrekt beskrivning av den demografiska situationen, varken mer eller mindre: människor från en mängd olika kulturer lever idag sida vid sida i Sverige.  

Hur ska vi då hantera den dramatiska demografiska förändringen i Sverige? Jag menar att vi måste enas kring några grundläggande värderingar – låt oss kalla dem svenska värderingar – som alla som lever i vårt land måste bejaka, eller i alla fall inte motarbeta. Det handlar om att respektera varje människas autonomi, att ge män och kvinnor lika rättigheter, låta barn vara barn, bevara det sekulariserade samhället och låta människor själva bestämma vem de vill ha sex med, för att nämna några exempel. Enligt World Values Survey är detta värderingar som en stor majoritet svenskar ställer sig bakom. Det är utmärkta värderingar som bör försvaras och upprätthållas.

Människor behöver naturligtvis inte fira jul, äta skinka och släpa in ett träd i lägenheten i december för att de bor i Sverige. Men människor måste förstå sittsammanhang. Vi har ett ansvar att berätta om och bjuda in nya svenskar i våra traditioner. Det ansvaret vilar tungt på våra kommuner: Att arrangera jul och midsommarfirande, för att ta några exempel, är faktiskt också viktiga folkbildande insatser. Att maskera julfirandet som ”vinterfirande” är exkluderande – och väcker till råga på allt många svenskars ilska, en ilska som riskerar att drabba nya svenskar oförtjänt. Det är inte någon av de 44 procent Malmöbor med utländsk bakgrund som krävt att julfirandet ska ersättas av vinterfirande, nej, det är helt och hållet Sydsvenskans eget påfund. Det är att göra inkluderingen och integrationen en björntjänst.

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

4 kommentarer till “Mångkulturen och vinterfirandet”

  • Eftersom jag själv bott en tid utomlands, i Berlin i Tyskland, med min familj när jag var barn och då gick i Svenska skolan i Berlin har jag inte svårt att förstå eller dra paralleller vad gäller att vara nykommen i ett annat land. Jag vet t ex att det finns inget svenskare än utlandssvenskar. Vi firar både jul och midsommar med större engagemang och seriositet än vanliga svenskar i Sverige. Hemlandets kultur blir än viktigare och identiten skarpare i kanterna. Ingen förnekade oss våra traditioner eller identitet. Många kom till våra öppna julbasarer och många tyskar uppskattar att ta del av svenska traditioner. Sverige och Tyskland har ju mycket gemensamt historiskt sett.

    Den poäng jag vill få fram är att mångfaldsideologin i Sverige som normativ företeelse är SJÄLVDESTRUKTIV, FÅNIG och KONTRAPRODUKTIV.

    SJÄLVDESTRUKTIVT – eftersom vi bejakar att muslimerna bygger moskeér och förväntar oss att de vurmar för sin religion och sina traditioner samtidigt som vi tar bort allt som har koppling till kristen religion och traditioner i det offentliga rummet. Har inte svensken rätt till en fortsatt svensk tradition. Varför tar media eller kommun på sig rollen att sekularisera svenskarna men ställer inte samma krav på muslimerna. Ska muslimerna inte ha ramadan? Ska media och kommun omformulera deras högtid till ”resursomfördelningsmånad” så att vi alla sekulariserade svenskar kan känna oss delaktiga? Julen och midsommar är två kristna arv och det går alldeles utmärkt att fira dessa på sitt eget sekulära sätt (vilket de flesta redan gör). Har jag lust att fira ramadan kan jag göra det på mitt eget lilla spekulerade vis. Ska vi driva rättvisetesen i mångfaldsnormens namn så får väl kommunen ramadanpynta, hidupynta, qigongpynta och pynta, pynta eller så kan vi bara slå oss till ro med att en gång i världen var Sverige ett kristet land och därför har vi ljus i hus, girlanger på gator och längtar efter julefrid som påminner oss sekulära människor om att vi behöver varandra, särskilt när det blåser kallt, oavsett tro, religion, sexuell läggning, funktionsnedsättning – det är helt enkelt tillåtet att funka olika. Eller hur Ann?

    FÅNIGT – jag har förstått att muslimerna ser vårt självutplånande som löjeväckande och tappar helt respekten för oss. ”Är man så dum i huvudet får man skylla sig själv”, det är fullt mänskligt att ta för sig av allt som dukas upp när man kommer från en kultur där ingenting är gratis. Familjen är enda säkerhetsnätet.

    KONTRAPRODUKTIVT – Eliten som framhärdar i mångkultur som norm bor inte i Rosengård. Såsom integrationspolitiken nu ser ut finns det mer som skiljer svenskar och invandrare åt än vad som förenar. Samhällskontraktet knakar i fogarna när vi inte tydligt ser och bekänner oss till en gemensam värdegrund för alla som vill bo, leva och dö i Sverige. När dessutom vår finansminister, Magdalena Andersson, går ut i nov 2015, på bästa sändningstid och säger att hon tänker spara in på funktionshindrade och LSS samt de som behöver sjukskrivningar för att finansiera invandringen då bygger man definitivt in konflikter i ett samhälle där svenskar annars är mycket generösa och villiga att stötta andra i nöd.

Kommentera