”Svenska staten har nu alltså satt en människa i fängelse i två och ett halvt år för sexualbrott som för offret vid tiden då det inträffade inte sågs som värre än att det var värt att sova med mannen på nytt och omsider resa till Paris med sitt barn för att även träffa mannen där”.

Lena Andersson skriver idag en mycket intressant text om domen mot Jean-Claude Arnault. Reaktionerna på hennes text är lika starka som banala. Jag förundras över människors tendens att dra snabba och oreflekterade slutsatser, över den ilska som riktas mot Andersson för att hon dristar sig till att intressera sig för komplexiteten i mänskliga relationer. Att tolka och förstå är en mycket grannlaga uppgift, vilket Andersson exemplifierar med sin text om domen mot Arnault – en tolkning kräver en helhetsbild. Händelser kan inte frikopplas från varandra.

Hur vi tolkar varandra är beroende av en mängd saker, som vilken relation vi står i till varandra, vilka tidigare erfarenheter vi har av varandra, men också sådana saker som ålder, kön och klass. Vi tolkar den andres handling utifrån det vi tror oss veta om denne: Om ett litet barn rycker vingarna av en fluga tolkar vi inte det som uttryck för psykopati eller ondska, utan som ett utslag av barnslig nyfikenhet. Om en vuxen man drar vingarna av en fluga tolkar vi det som en abnormt beteende och det är mycket möjligt att vi undviker just den mannens sällskap i framtiden. 

Den mänskliga samvaron är komplex – och en handling som tas emot som rimlig utförd av en person anses orimlig om den utförs av någon annan, ett yttrande kan te sig vänskapligt från en mun men fientligt från en annan mun, en smekning över ryggen tolkas som en ömhetsbetygelse från en person medan samma smekning tolkas som ett övergrepp av en annan person. Vi reagerar på andras beteenden,yttranden och handlingar med det som filosofen P F Strawson kallar för ”reagerande attityder”. De reagerande attityderna tar sig uttryck, enkelt beskrivet, i klander respektive beröm, i skuldbeläggande eller uppmuntran, i avfärdande eller accepterande. Dessa reagerande attityder vägleder oss i våra relationer – jag tolkar dina reaktioner på mitt agerande för att förstå hur du vill att jag ska agera.

Den mänskliga sexualiteten utgör en alldeles särskild form av komplexitet, omgärdad av förväntan och upphetsning, men också skam, skuld och rädsla. I en sexuell situation ägnar vi oss åt tolkning och är hyperuppmärksamma på den andres respons. Vad händer om jag flyttar mig närmare? Om jag lutar mig mot honom? Viker han undan med blicken om jag ser honom rakt in i ögonen? Om jag lägger min hand på hans arm? Alla dessa små, subtila, tillsynes oskyldiga blickar och beröringar är en del av förförelsen och i förförelsen passeras gräns efter gräns, mentalt såväl som fysiskt.

Det som händer vid en våldtäkt är att en, eller flera, personer antingen missförstått var den andres gräns gått eller ignorerat dennes fysiska gräns. Det är domstolens uppgift att tolka det skeende som omgärdar själva handlingen. Den som tagit del av ett antal domar i våldtäktsfall slås av hur den händelse som ska bedömas ändrar karaktär och innebörd då man tar del av helheten: Hur tolkningen förändras.

Hur ska rätten då förstå de händelser som ägt rum mellan Arnault och kvinnan – och hur tolkade Arnault rimligtvis kvinnans respons på hans agerande då det begav sig? En rimlig respons på att ha varit utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt är rädsla. Om en person tvingar sig på en eller utsätter en för en oönskad sexuell handling är responsen sannolikt rädsla. Rädsla kan ta sig uttryck på olika sätt – en rädd människa kan börja skratta okontrollerat, försvara sig genom att slåss, skrika, gråta eller stelna av fasa. Människor är olika och vi reagerar olika på faror. Hur agerar då en rädd människa efter att den akuta faran är över? Man överlevde, undkom. Lättnaden inträder – men rädslan finns kvar och din självbevarelsedrift säger dig att du till varje pris måste undvika att hamna i samma situation igen. Människan som gjort dig illa, som uppväckt din rädsla, bör undvikas.

(Efter att jag blivit utsatt för en våldtäkt i en lägenhet vid Folkets Park i Malmö undvek jag att gå på just den gatan i åratal. Trots att jag visste att mannen som våldtagit mig inte längre bodde kvar i Malmö, inte ens i Sverige, var jag så rädd att jag inte klarade av att passera det hus där jag blivit våldtagen)

Då misshandel eller våldtäkt sker inom ramen för en relation tillkommer ytterligare dimensioner. Den misshandlade, våldtagna kvinnan tenderar att ta på sig skulden. Hon bär mannens skam och kan inte förmå sig att lämna den som hon är rädd för, bunden som hon är av löften, praktiska omständigheter och komplicerade känslor. Detta var dock inte situationen mellan Arnault och kvinnan som anklagar honom. De hade nyss gjort varandras bekantskap och det  existerade inga känslomässiga eller praktiska band mellan de båda. Kvinnan kunde, om hennes rädsla och självbevarelsedrift väglett henne till det,undvikit honom resten av sitt liv. Framförallt kunde hon undvikit att hamna i en situation med honom där möjligheten till övergrepp fanns – ensam i ett stängt rum. Så rädd var hon helt uppenbart inte att hon valde alternativet att undvika honom. Tvärtom. Hon sökte aktivt hans sällskap.

Kvinnan kan omöjligen ha ansett den första incidenten vara så allvarlig att Arnault borde undvikas. Händelsens art var, i kvinnans tolkning, inte så allvarlig att hon blev rädd för Arnault. Rädslan skulle hindrat henne från att stämma möte med honom igen. Rädslan skulle hindrat henne från att följa med honom upp i hans lägenhet. Rädslan skulle hindrat henne från att sova i samma säng som honom ännu en gång. Rädslan skulle definitivt ha hindrat henne från att åka till ett främmande land för att besöka honom och bo i den lägenhet han disponerar.

Arnault har av allt att döma tolkat kvinnans signaler fel. Han har utsatt henne för handlingar som hon inte varken bejakade eller uppskattade. Men våldtäkt? Uppfattade ens den utsatta kvinnan händelserna som våldtäkt vid den tidpunkt de skedde? Och om varken hon eller den nu dömde mannen uppfattade att en våldtäkt ägde rum – är då domen rimlig?

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

7 kommentarer till “Domen mot Jean-Claude Arnault”

  • Alla vet vad det handlar om. Om JCA varit fransklärare på komvux skulle kvinnan inte hängt med. Nu såg hon en chans att få tillträde till de fina salongerna.
    Och JCA utnyttjade situationen. Illa. Men varför kom detta i dager hösten 2017 först?
    Luktar #metoo🤔

  • Ett justitiemord, både tingsrätt och hovrätt har vikit ner sig för meetoaktivisterna. Ett vittnesmål bedöms mer trovärdigt än ett annat är inget bevis.

  • Pingback: ulsansblogg
  • V.G. notera Svd’s svängning. Våldtäkter är inte så farliga (relativisering) och att våldtäkter är inte det hemskaste som finns. Flera skribenter har hoppat på detta tåg. Har det gått ut en maning från ledningen?

  • Jag har nu läst domen mot Arnault och i mina ögon ter det sig vara en veritabel rättskandal. Men jag är inte det minsta förvånad. #metoo kräver sina offer, liksom – och lotten föll på denne kulturman.

    För det första kunde jag inte ens i mina vildaste fantasier ha föreställt mig att beviskraven för våldtäkt skulle vara så löjeväckande milda. Det räcker med att målsägandens redogörelse är trovärdig och koherent med vad målsäganden berättat för vittnen – hörsägen med andra ord – och vips så har vi en fällande dom och ett raserat människoliv.

    Beaktar man sedan att målsäganden hellre följde med Arnault hem efter den påstådda våldtäkten eftersom hon ”inte hade råd med taxi” och väl där valde sängen framför soffan, samt att hon hälsade på honom i Paris tillsammans med sin dotter, så blir genast ännu mer bisarrt att ovanstående vakuum av bevis legat till grund för domen.

    För mig känns det allvarligt talat som att hela praxisen runt våldtäkt tycks följa föreställningen att man hellre bör fälla än fria. En föreställning som säkerligen kan ha uppstått ur det faktum att teknisk bevisning av våldtäkt – att man i någon mening har att välja mellan ett samhälle som är rättslöst för den anklagade och ett samhälle där våldtäkt blir nästan omöjligt att bevisa, och väljer att köra på det tidigare scenariot.

    Ja, det här är inte bara ett rättsskandal utan även en jämställdhetsskandal utan dess like. Något slags inverterat O.J. Simpson-fall där man offrar en man på statsreligionens altare.

  • Domarna mot Arnault är ett justitiemord.

    Det som hände var att målsäganden (MÄ) träffade Arnault på en vernissage och tycke uppstod. De gick hem till Arnault och började hångla därefter övergick MÄ utan särskilt samtycke till oralsex på Arnault varvid hon sas satte korven i halsen vilket hon upplevde som mycket obehagligt. Vid ett senare tillfälle åt MÄ middag med Arnault varefter MÄ övernattade hos Arnault. I stället för att sova med kläderna på i soffan valde hon att halvnaken lägga sig vid sidan av Arnault i sängen.

    Den enda bevisning som åklagaren redovisar är MÄ muntliga berättelse som bedöms vara trovärdig och tillförlitlig. Av domarna kan man konstatera att MÄ anser sig ha upplevt något mycket obehagligt.

    Men det räcker inte. Åklagaren måste visa att det finns uppsåt och det kan man omöjligt utröna enbart utifrån MÄ berättelse, därför eventuellt uppsåt vet inte MÄ. För det måste man utgå från fakta relaterat till gärningsmannen.

    I bägge fallen är MÄ eget agerande ett del av skeendet och det förs inga resonemang om hur Arnault uppfattat MÄ agerande.

    Det enda domstolarna ställer mot MÄ berättelse är Arnaults berättelse som man anser vara bristfällig, han verkar inte minnas mycket från händelserna. I praktiken vänder domstolarna på bevisbördan: Arnault avkrävs att bevisa sin oskuld.

Kommentera