Magda Gads reportage om kvinnornas situation i Afghanistan lämnar ingen oberörd. I arbetet med min bok om våldtäkt som publicerades i somras fördjupade jag mig i just Afghansk kultur av den enkla anledningen att män med afghanskt ursprung är kraftigt överrepresenterade vid våldtäkt, framför allt vid gruppvåldtäkter och våldtäkter mot män. Vad kan det bero på? Jag tror att svaret finns i kulturella faktorer, i värderingar, normer och föreställningar.

FN beskriver Afghanistan det farligaste landet i världen att vara kvinna i.[1] Varför är det så? Hur är det att vara kvinna i Afghanistan? Hur ser man på mäns och kvinnors värde, vilken syn har man på sexualitet och vilka möjligheter har kvinnor? Jag har läst två böcker som försöker beskriva det samtida Afghanistan, De förklädda flickorna i Kabul av journalisten Jenny Nordberg och I väntan på talibanerna – Afghanistan inifrån av Jesper Huor, också journalist.

De har båda, precis som Magda Gad, tillbringat lång tid på plats i Afghanistan, rest runt i det till ytan mycket stora landet, talat med människor ur samtliga folkgrupper som lever i landet – pashtuner, hazarer och tadzjiker – och läst in sig på landets brokiga och ofta våldsamma historia, präglad av kamp och konflikter, mellan folkgrupper, religioner, shia och sunnimuslimer, stad och land, modernitet och tradition. De intresserar sig båda för kvinnornas situation – det är oundvikligt i ett land där män och kvinnor lever åtskilda och under mycket olika villkor.

Den så kallade ”shia-lagen” (eller ”talibanlagen” som den också kallats) är ett belysande exempel på konflikterna mellan stad och land, modernitet och tradition – och också ett tydligt exempel på den funktion kvinnans kropp fyller som konfliktyta i Afghanistan. Inför 2009 års presidentval godkände Hamad Karzai en reaktionär familjelag för att försäkra sig om stöd från en av de viktigaste shialedarna, ayatolla Asif Mohseni. Lagen reglerar äktenskap, skilsmässor och samlivet mellan man och hustru. Bland annat förbjuder den hustrun att lämna hemmet utan makens tillstånd. Hon måste också tillfredsställa honom sexuellt närhelst han vill, annars har hon inte rätt till mat och husrum. Vidare slår lagen fast att en hustru måste sminka sig och göra sig vacker för sin make.

Lagen gäller bara shiamuslimer, vilka utgör ungefär 20 procent av befolkningen, men Shinkai Karohkel, själv sunnimuslim menar att lagen är ett angrepp på alla kvinnor i landet. Hon fick tag på lagförslaget och spred det. Den internationella uppmärksamheten kring lagen, som i pressen kallades ”våldtäktslagen”, ledde till att några av de mest kontroversiella passagerna i lagen skrevs om, men i stort är den oförändrad. Karohkel, som kritiserade den, lever nu under dödshot.[2] Jesper Huor skriver att ”striden om shialagen är typisk för Afghanistan. Genom den moderna historien har kvinnans roll stått i fokus i alla konflikter”.[3]

Det hade kunnat vara annorlunda. Huor beskriver 1920-talets Afghanistan då kung Amanullah Khan ville modernisera landet. Kvinnornas frigörelse stod i fokus för hans moderniseringsprojekt. Han förbjud barngifte, begränsade mullornas makt i familjefrågor och propagerade mot både månggifte och slöjor. Efter ett berömt tal där han slog fast att ingenting inom islam kräver att kvinnor skyler sitt ansikte, slet hans hustru, drottning Soraya Tarzi, av sig sin slöja.

Dessvärre avskydde mullor och klanledare på landsbygden förändringarna, ett uppror utbröt och kungaparet abdikerade och gick i exil. Trots det fortsatte kvinnornas frigörelse, ytterst långsamt, men ändå framåt. 1964 fick kvinnor rösträtt, på 1970-talet förbjöds burkor och många kvinnor i städerna fick tillgång till arbete och utbildning. Kommunistregimens fall 1992, inbördeskriget som följde på det och talibanernas maktövertagande blev, skriver Huor, en fruktansvärd backlash för kvinnorna.[4]

Journalisten Jenny Nordberg beskriver Afghanistan som en kultur präglad av ett patrilinjärt synsätt, det vill säga föreställningarna att kvinnorna ska vara underordnade männen och sönerna mer värdefulla än döttrarna.[5] Hennes reportage, De förklädda flickorna i Kabul, är en skildring av ett land där en kvinnas liv inte tycks vara särskilt mycket värt. En flicka förväntas växa upp till en kvinna som familjen gifter bort, för att sedan producera söner. Det är det yttersta syftet med hennes existens. Döttrar är en gångbar valuta för fäder som behöver betala skulder eller lösa konflikter.

De flesta giftermålen är fortfarande tvångsäktenskap, hedersmord är inte ovanliga och om rättsväsendet blandar sig i ett våldtäktsfall resulterar det inte sällan i att offret hamnar i fängelse, eftersom kvinnan anklagas för otrohet eller för att ha haft sex utanför äktenskapet – om hon inte tvingas att gifta sig med våldtäktsmannen, vilket är en vanlig kompromiss. Nordberg skriver att kvinnor bränner sig själv till döds för att undkomma hustrumisshandel.[6] Enligt FN och flera andra organisationer för mänskliga rättigheter blir nio av tio afghanska kvinnor misshandlade av sina män i någon form.[7] Det är ett tydligt tecken på att kvinnors liv inte tillmäts något särskilt högt värde.

En kvinna har dock en viktig valuta – sitt rykte. En persons rykte är, skriver Nordberg, mycket mer än en symbol i Afghanistan. Det är en ”viktig personlig handelsvara som är svår att reparera om den en gång skadats.”[8] Hedern måste ständigt upprätthållas, vilket tvingar både män och kvinnor att hålla sig till mycket strikta sociala regler. I Afghanistans hederskultur representerar en kvinna alltid sin familjs rykte – och trots att talibanerna inte längre regerar i Kabul är klädkoden för kvinnor mycket strikt. På landet är burka inte ovanligt. ”En kvinna som drar till sig fel sorts uppmärksamhet stämplas genast som en hora”.[9] Det räcker med ett leende för att definieras som en dålig kvinna – ”en leende kvinna är samma sak som en lösaktig kvinna.”[10]

Det är inte mycket som krävs för att bli stämplad som hora – att hon klätt sig på fel sätt eller att någon sett henne prata med en okänd man är tillräckligt. Skammen faller över familjen och släktingarna och deras rykte och status fläckas. ”Allra säkrast”, skriver Nordberg, ”vore förstås att inte visa sig alls utanför familjen”.[11] I en del familjer tar man det säkra före det osäkra och ser till att kvinnorna håller sig hemma. Jesper Huor träffar en familj i Oghuz Kala, pashtuner, som driver ett transportföretag. Männen i familjen kör taxi och lastbil över hela Afghanistan och när de är borta sköter den yngste brodern, en liten pojke, alla kontakter med omvärlden, går till basaren, tar hand om inköp och så vidare. Kvinnorna lämnar aldrig huset.[12]

Jesper Huor beskriver Kabul som en stympad stad – inte bara på grund av våld och klassklyftor, utan för att människor lever i parallella världar, i slutna system som sällan rör vid varandra: utlänningarnas Kabul, männens Kabul, och kvinnornas Kabul, en värld som är oåtkomlig för Huor på grund av hans kön:

”Man vänjer sig vid allt här, vid maten, hettan, kölden och våldet. Men jag vänjer mig aldrig vid burkorna, de himmelsblå vålnaderna som flimrar förbi. Visst ser man kvinnor utan burka, men de utgör en liten minoritet. Burkan är inte det bästa måttet på kvinnans frihet, men den är betydelsefull.”[13] Tillgång till utbildning är ett annat mått på kvinnans frihet. I hela Afghanistan – ett land med nästan 35 miljoner invånare – finns det bara några tusen kvinnliga universitetsstudenter.

Många fäder låter inte döttrarna utbilda sig mer efter att de fyllt tio eller tolv år. Nordberg skriver att ekonomin och säkerhetsrisker nämns som orsaker – men en del säger också att det inte är nödvändigt att utbilda en flicka som snart ska gifta sig. För mycket utbildning kan göra en flicka mindre attraktiv som maka, eftersom hon kan få för sig att hon vill arbeta eller helt enkelt ha för många åsikter om saker och ting.[14]

Vidare florerar en något märklig idé om att kvinnor som utbildar sig riskerar att bli mer sexuell och utveckla en smak för andra kvinnor. Utbildning för kvinnor kan alltså vara skadligt för hela samhället eftersom hon riskerar att bli homosexuell. Därmed slås hela fundamentet för samhället bort, det vill säga äktenskapet mellan man och kvinna. Det är därför säkrast att hålla kvinnor omedvetna om sitt intellekt, så att de inte får några konstiga idéer – som att välja bort män till förmån för kvinnor vilket skulle leda till hela mänsklighetens undergång eftersom inga fler barn då skulle födas.[15]

Manlig homosexualitet betraktas med äckel och förakt och existerar inte officiellt i Afghanistan. Det kanske förvånar någon läsare som hört talas om begreppet bacha bazi, ”pojklekar”. Bacha bazi är ett begrepp för traditionen med unga pojkar som ”dansar”. Nordberg skriver att många afghaner bekräftar att detta existerar – men inte i deras kretsar. Trots både laglig och religiös censur av homosexuellt beteende visar undersökningar att sexuella relationer mellan män och pojkar inte betraktas som vare sig särskilt kriminellt eller exceptionellt i Afghanistan.[16]

I Afghanistan kan en man mycket väl vara inblandad i homosexuell aktivitet utan att det gör honom till homosexuell. En distinktion görs mellan den aktiva, penetrerande, parten och den passiva, mellan att ta för sig och att underkasta sig. Den som är aktiv och penetrerar betraktas som den manlige parten medan den som penetreras underkastar sig, som en kvinna. Den aktiva varianten av manligt homosexuellt beteende förklaras traditionellt med bristen på tillgängliga kvinnor.

Pedofili rättfärdigas på samma sätt: mäns sexualitet är en naturkraft som måste släppas fram. En yngre och svagare pojke kan vara att föredra framför en kvinna eftersom pojken inte vanäras på samma sätt som en kvinna. Risken för att den våldtagnas familj hämnas är också mindre eftersom det betraktas som en mindre allvarlig företeelse att våldta en pojke än en kvinna.[17]

Nordberg refererar till antropologen Charles Lindholm som studerade pashtuner på 1980-talet. Lindholm skriver: ”Den första sexuella erfarenheten för många pojkar, kanske för de flesta, sker med någon av samma kön med passiva böjelser, eller med en äldre man som är en bekräftad ’bedagh’ (homosexuell)”.[18] Detta är sannolikt en konsekvens av att män och kvinnor hålls åtskilda.

Huor och Nordberg beskriver båda svårigheter med att lära känna personer av motsatt kön. Det betraktas helt enkelt inte som lämpligt att män och kvinnor umgås. Män och kvinnor lever, som Huor beskriver det, i parallella världar, i slutna system. Män umgås med män och kvinnor med kvinnor – och de enkönade miljöerna, de sociala och religiösa lagarna som förbjuder umgänge mellan könen i allmänhet och sexuellt umgänge i synnerhet leder till en enorm upptagenhet av just sex.

Huor möter en man som, av rädsla för förföljelse, är anonym. Den anonyme mannen beskriver sex som en ouppnåelig dröm:

”Jag är rädd för att dö som oskuld. Och man kan dö när som helst i den här staden. Om jag bara fick ligga med en kvinna skulle jag också slippa att hela tiden tänka på att ligga med kvinnor. Ja, det tänker alla afghanska män på.”[19]

Det förbjudna lockar – och i Afghanistan är sex per definition olagligt. Äktenskapskontraktet gör det till en laglig akt mellan man och kvinna.[20] Giftermålet är således inträdesbiljetten till sexualiteten, och all annan form av sexualitet, föräktenskaplig och mellan människor av samma kön, är förbjuden. I Afghanistan har sex ett enda syfte, nämligen att avla söner. Att ha sex med sin make, inom ramen för ett tvångsäktenskap, är helt enkelt en plikt som måste utföras i reproduktivt syfte. Kvinnor förväntas inte vilja ha sex av lust.[21]

Det förkommer naturligtvis ingen sexualundervisning, så vad som ska ske på bröllopsnatten är en väl förborgad hemlighet. Mödrarna berättar inget för sina döttrar eftersom de inte vill riskera att fläcka det rena och oskuldsfulla sinnet hos en ogift dotter. Nordberg skriver att flickorna varnas för att det kan vara skadligt att veta för mycket på bröllopsnatten – då kan mannen tro att hans nyblivna hustru har tidigare erfarenhet. Kvinnan förväntas uthärda samlaget. Om någon form av positiv känsla skulle uppstå vid äktenskapets fullbordan måste den nygifta kvinnan dölja detta från sin man. Okunskapen om sex leder ibland till att nygifta hamnar på sjukhuset på grund av misstag under bröllopsnatten.[22]

Nordberg skriver att inga kvinnor säger att de tycker om sex – men alla har hört talas om kvinnor som gör det: prostituerade med onaturliga och obscena begär. Och så utländska kvinnor förstås – de hör mer eller mindre till samma kategori, det vill säga prostituerade.[23] Det tycks förekomma en hel del föreställningar om just utländska kvinnors sexualitet. Jenny Nordberg berättar om hur afghanska kvinnor frågar henne om hon ”går omkring nästan naken på gatorna i väst” och om hon har haft ”relationer med tusen män”. Det har nämligen koranläraren berättat.[24]

De frågor som ställs till Huor på samma tema är mindre diskreta och mer rakt på sak. Männen är mycket intresserade av hur kvinnor i Europa beter sig – dricker de alkohol? Går de omkring nakna på sommaren? Ligger de med vem som helst?[25]

Låt mig sammanfatta med ett enkelt konstaterande: Den afghanska kulturen skiljer sig på många och avgörande sätt från den svenska, i all synnerhet i synen på sexualitet och på manligt och kvinnligt. Medan Sverige är ett av världens mest jämställda länder där män och kvinnor tillerkänns samma värde och rättigheter är Afghanistan ett extremt patriarkalt samhälle i vilket kvinnor betraktas som lägre stående än män. Kvinnor ses som handelsvaror vars främsta värde är deras livmoder – en livmoder som förväntas frambringa söner. I Sverige har vi sexualundervisning i skolorna, kvinnor uppmuntras att bejaka sin sexualitet, onani betraktas som sunt och homosexuell kärlek ses med självklarhet som likvärdig med heterosexuell kärlek.

Jämför det med Afghanistan, där all sexuell aktivitet som inte sker mellan man och hustru innanför äktenskapets ramar är förbjuden (med ett märkligt undantag för bacha bazi), där unga människors kunskap om sex är så bristfällig att nygifta par ibland hamnar på sjukhus, där våldtagna kvinnor kan dömas till fängelse för ”otrohet” och där homosexualitet är något onämnbart. Medan svenska flickor och pojkar leker tillsammans och svenska män och kvinnor umgås som vänner lever pojkar och flickor, män och kvinnor åtskilda i Afghanistan. I Sverige anser vi att flickor och kvinnor har rätt att klä sig som de vill, visa hud och utmana utan att någon tolkar det som en signal om att det är fritt fram. I Afghanistan stängs kvinnor in i burkor.

Skillnaderna är många och stora – och möjligheterna till kulturkrockar och felaktiga tolkningar synes nästan oändliga. De många (och felaktiga) föreställningarna om europeiska kvinnors lössläppta sexualmoral gör inte saken bättre. Ponera att du hyser föreställningen att ett leende tyder på sexuell tillgänglighet, att ögonkontakt är en sexuell invit och att synlig hud och svallande hår utgör sexuella signaler – hur skulle du då tolka att en kvinna i kjol och blus, med väl synligt hår ler mot dig på bussen? Det är som upplagt för problem.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

[1] Nordberg 2014, 52

[2] Huor 2010, 183-185

[3] Huor 2010, 186

[4] Huor 2010, 186-187

[5] Nordberg 2014, 57

[6] Nordberg 2014, 21

[7] Nordberg 2014, 85

[8] Nordberg 2014, 38

[9] Nordberg 2014, 38

[10] Nordberg 2014, 133

[11] Nordberg 2014, 38

[12] Huor 2010, 48

[13] Huor 2010, 16

[14] Nordberg 2014, 153

[15] Nordberg 2014, 209

[16] Nordberg 2014, 210

[17] Nordberg 2014, 209

[18] Nordberg 2014, 210

[19] Huor 2010, 70

[20] Nordberg 2014, 203

[21] Nordberg 2014, 205

[22] Nordberg 2014, 179

[23] Nordberg 2014, 204

[24] Nordberg 2014, 150

[25] Huor 2010, 47

3 kommentarer till “Afghanistan – världens farligaste land för kvinnor”

  • Det är inte sant. Ni visar helt dålig sidan av den afghanska samhälle. Afghanistan är mer frighet att man få säga va man tycker. Man kan även svära presidenten det som inte är godkänd i andra länder. Nuvarande kvinnor har en hög status i samhälle… alla respekterar kvinnor på nutiden. Det är hemsk att ni försöker visa Afghanistan ett fruktansvärd länd fy på er som säger inte sanningen…. med era jävla fel information kommer alla tror att det är sant….

Kommentera