Som en hyllning till Miljöpartiets klimatdiktatoriska drömmar publicerar jag en liten novell om en grön framtid.

”Mamma, berätta om apelsiner” säger hon, flickan, och ser upp på mig med stora, blåa ögon. Jag undrar ibland vems de ögonen är. I min familj har vi bruna ögon, gröna, kanske melerade, men aldrig blå, aldrig lysande blå som min flickas. Hon älskar att höra om apelsiner. Bananer. Ananas. Hon lyssnar med halvöppen mun och uppspärrade ögon när jag berättar. ”Är det sant mamma? Att du fick äta apelsiner var dag? Och att det fanns bananer alltid?” Jo, det är sant, säger jag för säkert tusende gången. När jag var en liten flicka fanns det en massa olika sorters frukt i affären, inte bara äpplen, päron och plommon. Det fanns frukt året om. Frukt, som flögs hit i stora flygplan. Som fåglar av stål, fyllda med saftiga apelsiner, ananas, vindruvor. Och kaffe, tänker jag, minns lukten av kaffe tidiga morgnar. Pappa satt vid köksbordet med tidningen och drack sitt svarta kaffe i djupa klunkar. Mamma brukade stå under fläkten med en cigarett i mungipan och en blommig kaffekopp i ena handen.

Vi sitter längst bak i bussen, mitt enda barn och jag. Långsamt segar sig bussen ut ur stan, genom vägtullar och gränsstationer. Det är billigare att åka tåg, men Staten har fortfarande inte hunnit bygga ut tågnätet tillräckligt. Därför åker vi buss när vi måste lämna vårt lilla hus fem mil från Malmö. Vi förflyttades till Sjöbo för fyra år sen. Det var för trångt i Malmö, sade de. Det gör mig inte så mycket. Jag trivs bra med att bo nära skogen, och mitt arbete kan jag ju lika bra sköta i Sjöbo. (Jag undervisar i genuskunskap, på en av de nätkurser som är obligatoriska för alla medborgare.)  Jag saknar mamma och pappa som flyttades till ett äldreboende i Dalarna, men annars är det bra. Vi hälsade på dem förra julen. Det var fint. Kanske kan jag spara ihop tillräckligt många mil till nästa sommar, så många att det räcker till tågbiljetter för både mig och flickan. Min mamma är väldigt sjuk. Cancer. Det är väl cigarretterna hon rökte när jag var barn. Hon står på en lista och väntar på behandling, men eftersom hennes sjukdom har ett tydligt samband med en miljöfientlig livsstil så har hon hamnat i prioritetsgrupp D.

”Mamma, berätta om när du satt i en sån stor fågel. I ett flygplan” ber hon, min flicka. Jag berättar om flygvärdinnorna, deras blonda hår och blåa uniformer, om de små paketen med mat, om varma bullar och våtservetter, om toaletten. Det tycker hon är märkligt, toaletten, att man kan kissa uppe i luften. En gång, medan vi fortfarande hade egen bil, körde vi till Sturup för att titta på flygplan. Hon var bara tre år då och det var bara ett plan som lyfte medan vi satt vid fönstret och drack jordgubbssaft, men hon pratar fortfarande om den dagen ibland. Hon sitter stilla nu, med händerna knäppta i knäet och ser ut genom bussfönstret. Malmö är en vacker stad. Grön. En grön stad. Solen lyser skarpt från en blå himmel och vattnet glittrar rent nere i hamnen. Badande människor samsas med fiskarna i kanalen och stora grönsaksodlingar brer ut sig mellan höghusen i miljonprojekten. Gatorna är fyllda av cyklister i rosa hjälmar på gräsgröna cyklar i alla storlekar. Man får sin första cykel när man är tre, och sen kan man byta den mot en större när man fyller sex, tolv och arton.

Så stilla och tyst hon är, min flicka. Det var hon inte när hon var spädbarn. Hon hade kolik, ont i magen och var ständigt hungrig. Jag hade för lite mjölk, så hon växte inte som hon skulle. Barnavårdscentralen ville ändå inte skriva ut modersmjölksersättning. ”Du har mat till ditt barn själv” sade de och gav mig en broschyr om amning, ”mat som är designad åt just ditt barn”. Inte förrän flickan var fem månader fick jag tillåtelse att köpa ersättning. Då hade jag redan börjat ge henne havregröt i smyg. Jag var så rädd att hon skulle svälta, men hon skrek bara ännu mer när hon fick gröt. Kanske var det för kraftigt för en sådan liten kropp.

Det var därför jag väntade. Jag ville ju egentligen ha ett barn till, ett syskon åt flickan, men jag var så förfärligt trött det första året och när jag väl bestämde mig för att ansöka var det redan för sent. Enbarnspolitiken infördes för snart fem år sedan nu. ”Varje nyfött västerländskt barn är en miljökatastrof”. Enbarnspolitiken passade bra in i stjärnfamiljsideologin också, tre eller flera vuxna som går samman för att vårda ett barn. Fyra vuxna på ett barn är den rekommenderade normen. Varje person får vars fyra månader betald föräldraledigt och eftersom ingen arbetar mer än femtio procent behövs ingen barnomsorg förutom de obligatoriska timmarna i ”Maskrosbarnen”. Min flicka älskar att vara en ”maskros”. Hon lär sig att odla och att ta hand om det odlade, återvinna, sy om och renovera.

”Mamma, är vi inte framme snart?” undrar hon, min flicka. ”Om tjugo minuter” svarar jag och hoppas att jag har rätt. Förra gången vi åkte från Malmö till Sjöbo blev bussen stoppad i höjd med Veberöd. Kontrollanter i orangea overaller med maskrosemblemet på ryggen bad oss att stiga av. Medan vi väntade i diket gick de igenom hela bussen, kontrollerade våra väskor, tittade under sätena och på hatthyllorna. Till slut kroppsvisiterades alla passagerarna, min lilla flicka också. De hittade faktiskt ett paket piptobak och en bit dansk fläsk som beslagstogs. Gumman som försökt gömma tobaken grät. Kontrollanten log och förklarade vänligt att tobak är skadligt, både för henne och för alla andra. ”Vi måste hjälpas åt för att rädda världen” sade hon, kontrollanten. ”Vi måste alla offra oss”.

Bussen rullar långsamt in i Sjöbo och flickan och jag hoppar av. ”Ikväll är det myskväll” säger jag när vi går mot våra cyklar. Det är onsdag, och på onsdagar stängs elen av mellan 19.00 och 05.00. Då brukar vi kura i min säng och läsa högt i skenet av levande ljus. Vi somnar oftast tidigt på onsdagar, ännu tidigare än de kvällar elen släcks ned klockan 22.00.

”Visst har vi det bra?”

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

2 kommentarer till “”En grön framtid””

Kommentera