Jag tänker på Johan Asplund, professor i socialpsykologi, varje gång jag åker kollektivt. Eller, rättare sagt, jag tänker på hans begrepp asocial responslöshet.  Johan Asplund betraktar människan som en samhällelig eller social varelse. Ett nyckelbegrepp i hans resonemang är social responsivitet, vilket han betecknar som det mänskliga livets mest grundläggande form, före människan och före moralen. Social responsivitet är detsamma som människans förmåga till gensvar, och Asplund menar att detta, förmågan till gensvar, är ett sorts naturtillstånd för människan.

Den sociala responsiviteten innebär inte bara att vi reagerar på och besvarar varandras ord och handlingar – den innebär också en form av rollövertagande. Den ena kan föregripa den andre, fullborda den andres beteende genom att fylla i ord eller avsluta den andres mening, vi kan, omedvetet, härma varandras beteende eller smittas av varandra – om din vän kliar sig i håret börjar det klia i din hårbotten också. Den sociala responsiviteten utgör ett äkta gensvar på den andre. I den är vi intensivt medvetna om varandras närvaro.

Ibland krävs dock motsatsen, en intensiv omedvetenhet om den andra, kan man kanske säga, eller en medveten omedvetenhet. Asplund kallar den sociala responsivitetens motsats för asocial responslöshet och den är, till skillnad från den sociala responsiviteten, inlärd. Vi måste lära oss att inte alltid följa våra drifter, att behärska oss. Vi måste lära oss att ta hänsyn till andra genom att låta våra egna behov stå tillbaka. Den asociala responslösheten kännetecknas av brist på respons och kommunikation: distans, fåordighet, tigande, stel mimik och ett återhållsamt kroppsspråk. Om vi beter oss så här i våra nära relationer får vi problem – men när vi befinner oss på allmän plats bland främlingar krävs asocial responslöshet av oss. När vi åker kollektivt, till exempel.

Det är just därför jag tänker på Asplund när jag åker buss och tåg nuförtiden. Alldeles för många människor tycks sakna förmågan till asocial responslöshet. Folk pratar ogenerat högt i telefon. En del lyssnar på musik utan hörlurar. Andra sitter lutade över en skärm och tittar på högljudda youtubeklipp. Någon tar av sig skorna och gör det riktigt bekvämt för sig och en del dukar upp en picknick av starkt luktande mat. De beter sig helt enkelt som om de är ensamma, och därför inte behöver ta någon som helst hänsyn till andra.

När gick förmågan till asocial responslöshet förlorad? Själv längtar jag tillbaka till den ljuva tid när man slapp se nakna fötter på tåget, överhöra andras intima samtal på bussen, slapp prata med främlingen på sätet bredvid. Jag saknar helt enkelt den tysta, stela svenskheten som lät människor som inte ville bli störda vara ifred.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

13 kommentarer till “Varför kan folk inte bete sig på tunnelbanan? Vårt behov av ”asocial responslöshet””

  • Sååå tråkig du är !! Visst tågrummet är inte vårt hem ! Men jag älskar när folk är sig själva ! Va inte så djävla rädd för konflikt , du om någon !!, alla är inte som du ! Våga bemöta i vardagslivet !! Det blir oftast mycket intressanta möten … Så trist med uppstyltade svenska debattforum ! Här får vi visa kännslor och debattera … men nåde den som konverserar och debatterar utan tv-kamera och utan viss agenda !!!
    FEEGT ! Jobbar själv mycket med detta .
    Möta människor i verkligheten 🤐eller🤗eller😡eller🤥 osv

  • Instämmer – vad som gått förlorat är den möjlighet till arbete eller tankeflykt som tidigare en lugn och tyst SJ-resa, eller bussresa gav. Jag har alltid tyckt att min kreativitet blomstrar när jag kan betrakta ett förbiilande landskap samtidigt som jag låter tankarna vandra sina egna vägar.

    Dock !!!! Detta är ett storstadsfenomen – härute i glesbygden har vi det tyst på bussen och åker jag med något av SJ:s gamla tågsätt (utan internet) mellan Örebro och Sthlm är där så lite folk att det är helt lugnt.

    Välkomna ut på landet !!Här finns små hemman som du kan köpa för 400 – 600 000 kr – men de börjar bli lite svåra att få tag på.

    Vi är framtiden – lugn och ro – eget ägande – inte så hett om sommaren – skogen ger svalka – det är lätt att leva stationärt om du har dina små projekt (t. ex hönshusbiblioteket) – ingen kan komma med några idiotförbud – inga grannar – inget bråk — tystnad – solens läkande kraft – granarnas höstsång – och fullmånenes makt…..

  • Håller med dig om denna brist på hänsyn å allmän plats och det har pågått länge. Minns fortfarande en stressig dag i december för säkert 15 år sedan. Knöfullt på stan, stor hunger och svårt att få ett ledigt bord för lunch men det gick. Efter 10 minuter flydde jag därifrån för vid bordet intill satt en karl som tagit av sig sina varma stinkande sneakers. Tåbiran var episk! Hans enda kommentar var: ”Jamen jag är varm”. Jamen jaaag. Blir så trött.

  • Någon uttryckte sig såhär elegant: ” De berövar mig min ensamhet utan att skänka mig sällskap”..
    Omöjligt att hitta lugn och ro – till och med på biblioteken blir man utskälld av personalen (!) om man hyssjar på mobilpratare eller stojande barn. Tysta rum har blivit en lyx och inget man kan förvänta sig.

  • Kan inte annat än hålla med dig Ann Heberlein.
    Själv slutar jag inte förvånas över hur många som använder kollektivtrafiken som sitna egna privata vardagsrum…
    Det är mycket irriterande att tvingas lyssna till privata högljudda mobilkonversationer. Jag har sagt till ibland. Det har inte varit så populärt.
    Att resa tillsammans med främlingar kräver verkligen en viss asocial responslöshet.
    Men att hälsa korrekt eller att flytta sitt eget bagage frivilligt för att erbjuda plats blir mer och mer ovanligt.
    Många är i sin egen värld och beter sig som att de vore helt ensamma…
    Har jag blivit en ”kärring”? I så fall har jag nog varit det hela livet.

  • Termen asocial responslöshet är väl tyvärr bara ett uttryck för den sedan en tid helt dominerande fixeringen vid det egna jaget. Oavsett vilken del av samhället man betraktar, handlar det uteslutande om du, dig och din. Är man inriktad på att förhållanden och frågor ska ses eller behandlas utifrån ett kollektivt synsätt, avfärdas man som irrelevant. Undantag dock för de identitets- och representativitetsbundna aspekter som framförs, men alltid med dig som utgångspunkt (är du hbtq-person, värdegrundsgodkänd, rasist/antirasist, svensk/ickesvensk etc).

    Skulle man titta på fenomenet utifrån ett psykologiskt/psykiatriskt perspektiv tror jag man börjar närma sig det som betecknas under bl a diagnoserna empatistörning, narcissistisk eller dyssocial personlighetsstörning, Dessbättre lär väl de flesta som beter sig asocialt responslöst inte uppfylla diagnoskriterierna för psykisk sjukdom, men det är illa nog ändå.

    Kan man som vuxen reagera på ett beteende hos den som uppvisar asocial responslöshet? Det är inte helt riskfritt. Sannolikheten att du anses kränka personen är nog ganska hög. Har du otur är det en person som har en bakomliggande psykisk sjukdom, och det kan bli en reaktion som drabbar dig högst påtagligt och du blir att betrakta som ett brottsoffer (eller dina anhöriga om det skulle gå riktigt illa). Vem är du att uppfostra någon annan?

    I bästa fall blir det en positiv reaktion och det oönskade beteendet upphör. Tanken att det mer generellt skulle bli en annan ordning känns tyvärr inte så realistisk. Det kräver ett annat förhållningssätt människor emellan och att detta etableras redan hos små barn. I dagens samhällsklimat verkar det närmast vara en utopi.

    • Du har delvis förblandat begreppen.

      Asocial responslöshet betyder ungefär inlärd vuxen självbehärskning. Social responsivitet är medfött barnsligt, ohämmat , nyfiket beteende.
      En balans är eftersträvansvärd, och ingen människa kan fungera socialt utan att behärska konsten asocial responslöshet.

      Att sitta och högljutt bluddra i mobiltelefon i de allmänna rummen och dela med sig av alla privata trivialiteter tänkbara är ouppfostrat och infantilt. Socialt responsivt mot den man talar med, asocialt responslöst mot alla omkringsittande.

      Orden ”socialt” respektiva ”asocialt” har här en annan innebörd än vad vi vanligtvis förknippar dem med…

  • Jag spenderade sommaren 2018 med att åka runt i Nordirland och noterade där två stora skillnader mellan Nordirland och Sverige ;
    1. På enormt många offentliga platser , såsom bussterminaler , shoppingcentrum och båtar, satt det anslag på väggarna med texten ”We don´t tolerate antisocial behaviour ” .
    2. Det förekom inget antisocial behaviour.

  • Hej.

    Asplund, som alla hans skråfränder, övriga utmärkta insikter till trots, saknar rännstenens logik och erfarenheter:

    1) Kan jag, så gör jag
    2) Det enda brottet är att åka fast
    3) Gör mot andra
    4) Igår och imorgon finns inte

    Det handlar inte om ny tid, eller ny teknik, eller något sådant. Det handlar om att alla sociala beteenden har en dominans-aspekt, särskilt i grupper bland främlingar. Jag gör vad jag vill, tills jag hindras. huruvida jag hindras av socialt inpräntade normer, eller direkt våld, eller egen moral, är egalt. Tills jag begränsas i mitt beteende gör jag vad jag vill, när jag vill, som jag vill, mot den jag vill.

    Ingen religion, ingen ideologi, och framför allt inte modernt fjoms om värdegrund, mänskliga rättigheter och allas lika värde och annat glyttigt trams, kan ändra detta. Valet är att hindra mig, eller genom att inte hindra mig implicit ge samtycke till vad jag gör.

    All politik, religion och filosofi som inte utgår från detta som ett faktum är dömd att skapa katastrof. Från acceptans av detta kan man bygga, en generation i taget genom århundraden, en kultur. Genom att förneka det kan man på en enda generation rasera det hela – inte helt olikt att bygga sitt hus nedom tidvattenlinjen.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  • Business Class är lugnt. Annars sitter jag just på flyget på rad 2. Snett framför mig på rad ett, sitter en sextiofemårig kvinna med skorna mot kabinväggen…

  • När vi visar respekt för varandra i alla möjliga sociala miljöer i vardagslivet, säger några ord till varandra eller kanske bara ger en vänlig blick, kan, skapa ovärderlig glädje hos den som blir sedd och bekräftad. Men så är det inte i vårt samhälle. Många har blicken rakt fram, precis som de inte vill sen andra.,Varför är det så?
    Jag tror inte det handlar om blyghet, utan jag tror att vi är lärda till att inte skall bekräfta våra medmänniskor. Men att hälsa och småprata om något kan väl inte vara farligt, Men kanske upplever etablissemanget det som ett hot – media exempelvis?

Kommentera