Så fick Vellinge kommun, efter lång och enveten kamp, rätt att införa tiggeriförbud på specifika platser. Flera kommuner – som Staffanstorp, Bromölla, Landskrona, Danderyd, Salem och Österåker – har redan aviserat att de vill följa Vellinges exempel och förbjuda tiggeri. Beslutet i Högsta förvaltningsrätten har givetvis väckt ont blod. Amnesty, som av okänd anledning tycks ha bytt fokus från politiska fångar i världen till tiggande EU-migranter i Sverige, bedömer beslutet som ”väldigt oroande”. Längst i sin kritik går, inte oväntat, Dagens Nyheters ledarsida. De definierar Vellinges vilja att införa lokala tiggeriförbud som ”ondhetssignalering”.

Det infantila angreppet på dem som vill införa tiggeriförbud visar att den anonyme ledarskribenten på DN i grunden missförstått flera saker: ”Istället handlar det om en princip att som man skulle kunna kalla ondhetssignalering eftersom den är motsatsen till vad högern som hånfullt brukar benämna omsorgen om samhällets utsatta: godhetssignalering”.

I detta påstående är det uppenbart att DN inte förstår vad högerns kritik av tiggeri handlar om. Den kritik, som bland annat jag, ihärdigt framför, handlar inte om en ovilja mot omsorg av samhällets utsatta. Tvärtom. Det handlar om att understödjande av tiggare inte är ett uttryck för omsorg, eftersom det inte ger goda konsekvenser att ge en utsatta och tiggande EU-migrant pengar.

För utsatta, det är de, EU-migranterna som tigger utanför våra mataffärer, sover i parkerade bilar, ockuperar andras mark, uträttar sina behov på skolgårdar och lekplatser och utelämnar sig till främlingars välvilja. De lever liv som inte går att beteckna som värdigt på något sätt.

Jag tillhör dem som anser att ett förbud är den bästa vägen framåt. Erfarenheter från andra länder, som Danmark och Nederländerna, visar att förbud minskar förekomsten av tiggare och därmed också möjligheten för människohandel. Nej, jag är inte så naiv att jag tror att ett förbud kommer att lösa tiggarnas utsatta situation – men jag är övertygad om att ett förbud i alla fall minskar deras utsatthet för att exploateras. Det är ett viktigt steg på vägen mot ett anständigt och värdigt liv: att få äga sig själv och sin frihet.

Kritik av vurmandet för tiggande är alltså inte kritik av godhet, eftersom det är omöjligt att betrakta det som en god handling, eller ett uttryck för äkta omsorg om den som tigger att ge henne eller honom en slant. Det är snarast ett uttryck för det jag kallar för ”banal godhet” – det vill säga en oreflekterad handling som utförs med god vilja men får onda konsekvenser.

Påståendet att människor är emot godhet är alltså en halmgubbe. Det som upprör människor är inte godhet, utan hyckleri och skenhelighet, förment goda åsikter utan verklighetsförankring och påstått goda handlingar som i själva verket ger dåliga konsekvenser för alla inblandade.

Det som jag, och andra, ifrågasätter är inte godhetens värde utan om dess natur. Den genuina godhetens värde utgår jag ifrån att vi alla är överens om. Mitt resonemang handlar om godhetens natur. Vad är egentligen en god handling? När man bedömer det moraliska värdet av en handling kan man intressera sig för antingen handlingens intention – det vill säga en god handling är en sådan handling som utförs med en god avsikt – eller dess konsekvenser. Eftersom det är ytterst svårt att avgöra den handlandes avsikt menar jag att det är mer fruktbart att värdera handlingens resultat. Följdriktigt är en god handling en sådan handling som ger fler positiva än negativa konsekvenser.

Hur ska då Dagens Nyheters kreativa begrepp ”ondhetssignalering” förstås om vi tolkar det i paritet med hur ”högern” använder ordet ”godhetssignalering”? Som en handling som utförs med onda intentioner men som ger goda konsekvenser? Jag tror att den anonyme DN-skribenten behöver tänka över sina neologismer några varv till.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

9 kommentarer till “Tiggeriförbud: ondhetssignalering, banal godhet och halmgubbar”

  • Hej.

    Skulle nog påstå att det är bättre att försöka undvika att resonera om godhet och ondska alls. Godhet är ju när jag agerar i enlighet med din värdegrund, eller överträffas den; ondska när det jag gör är anatema enligt din värdegrund. (Om man introducerar ett gudsbegrepp i ekvationen kan man förstås hävda att godhet och ondska finns, men det går inte utan att sedan få samma problem igen – vilket gudsbegrepp är rätt?)

    Vad som äcklar mig, och som gjort det sedan importen av tiggande rumänska zigenare började, är dubbelmoralen: den i Malmö kända tomten vid Nobelvägen/Sorgenfri var förr om åren läger för svenska hemlösa. De flesta var psykiskt sjuka, och/eller hade funktionshinder samt givetvis missbruksproblem. Det var ingen som protesterade, eller ’problematiserade’ eller brydde sig alls när Malmö Stad med hjälp av bulldozers 2007 rev lägret – utan att de hemlösa ens fick packa ihop sina få tillhörigheter. Är det några som är rasister så är det Sydsvenskan och övriga.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  • ”Kritik av vurmandet för tiggande är alltså inte kritik av godhet, eftersom det är omöjligt att betrakta det som en god handling, eller ett uttryck för äkta omsorg om den som tigger att ge henne eller honom en slant. Det är snarast ett uttryck för det jag kallar för ”banal godhet” – det vill säga en oreflekterad handling som utförs med god vilja men får onda konsekvenser.”

    Har det verkligen aldrig föresvävat dig att somliga av alla dessa, inte sällan i praktiska jackor klädda, vurmare faktiskt reflekterat över sina handlingar och kommit fram till att ge en slant är det minst dåliga av två dåliga alternativ? Något som görs i avsikt att hjälpa en utsatt medmänniska som befinner sig i ett akut nödläge, trots att det inte går att utesluta att välviljan får oönskade konsekvenser. Det går ju inte att komma ifrån det faktum att alla måste ha mat och värme i väntan på mer långsiktiga lösningar som bara kan komma till stånd genom ökat tryck på myndigheter i tiggarnas hemländer.

    Givetvis kan man anföra som argument mot att ge en slant i koppen att man därigenom gör det möjligt för de styrande i länder som Rumänien och Bulgarien att fortsätta undandra sig ansvaret för sina medborgare, men att reducera dem som, väl medvetna om att myntet i koppen har två sidor, försöker hjälpa till att lösa en akut situation till utövare av banal godhet framstår som aningen oreflekterat.

    • Problemet är att det inte är den som tigger som alltid får pengarna i slutänden. Det är ofta den organiserade och människohandlande brottsligheten som får dem. Genom att ge tiggaren pengar är alltså risken väldigt hög att man hjälper till med att finansiera, understödja och befästa den typen av kriminalitet. Det vinner ingen på. Allra minst tiggaren.

      • Det finns onekligen många goda argument mot att ge tiggare pengar. Även om man kan ha olika uppfattningar om hur stark kopplingen mellan tiggeri och organiserad brottslighet är, och hur många av de tiggare vi nu ser i Sverige som blir utnyttjade, bör man inte blunda för att en sådan koppling finns. Min poäng var dock att inte alla som ger pengar gör det oreflekterat, eller för att få känna sig goda eller för att döva ett dåligt västerländskt samvete.

        Som vänsterbliven har jag naturligtvis starka känslomässiga invändningar mot ett tiggeriförbud, men även på det intellektuella planet tycker jag att det finns goda skäl att skynda långsamt. Om Sverige skulle införa ett nationellt tiggeriförbud anser jag att det samtidigt, i den utsträckning det är möjligt, bör göras en inventering av hur stort problemet är med människor i tiggarnas hemländer som har blivit beroende av de pengar en familjemedlem lyckas skrapa ihop i Sverige.

        Vi – ett illa definierat ”vi” men låt oss för enkelhetens skull använda termen ”vi svenskar” – hade från början inget ansvar för utländska tiggares försörjning, men efter att ha tillåtit tiggeri så länge att ett beroende av somligas (möjligen missriktade) välvilja uppstått, har vi ett visst ansvar att se till att övergången till ett samhälle där det inte längre är tillåtet att tigga blir så mjuk som möjligt, och helst inte resulterar i alltför många personliga katastrofer.

        Tiggarna bör åtminstone erbjudas hjälp med hemresa under ordnade former och att komma i kontakt med sociala myndigheter i hemlandet, om de inte kan klara av detta på egen hand.

  • Har det verkligen aldrig föresvävat dig att somliga av alla dessa, inte sällan i praktiska jackor klädda, vurmare faktiskt reflekterat över sina handlingar och kommit fram till att ge en slant är det minst dåliga av två dåliga alternativ? Något som görs i avsikt att hjälpa en utsatt medmänniska som befinner sig i ett akut nödläge, trots att det inte går att utesluta att välviljan får oönskade konsekvenser. Det går ju inte att komma ifrån det faktum att alla måste ha mat och värme i väntan på mer långsiktiga lösningar som bara kan komma till stånd genom ökat tryck på myndigheter i tiggarnas hemländer.

    Givetvis kan man anföra som argument mot att ge en slant i koppen att man därigenom gör det möjligt för de styrande i länder som Rumänien och Bulgarien att fortsätta undandra sig ansvaret för sina medborgare, men att reducera dem som, väl medvetna om att slanten i koppen har två sidor, försöker hjälpa till att lösa en akut situation till utövare av banal godhet framstår som aningen oreflekterat.

  • Med förhoppning att ni publicerar, för detta är en viktig etisk diskussion. Även om vissa kan tycka mina åsikter obehagliga.

    Det finns inget objektivt gott eller ont.

    Däremot finns frågan om vilka jag skall välja att hjälpa och om jag skall få avgöra det själv.

    Jag vill förbjuda tiggeriet för jag vill inte ha dessa här. Jag vill helt enkelt slippa se dem och slippa gå runt dem.

    Det finns de utanför EU som har det mycket sämre. Men det tycks bara vara de som syns som debatteras.

    Min familj är viktigare än andra. Tillochmed min hund är viktigare för mig än grannens barn, t.ex.

    Om hunden behöver opereras betalar jag det (eller i vart fall den höga självrisken). Om grannens barn behöver något, betalar jag inte det. Mer än det som tvingas av mig genom en liten majoritets skattebeslut.

    Redan på Biblisk tid visste man att man skall dela ut fisk, man skall lära ut fiske!

    Alla svenska pengar i U-hjälp hamnar bara i korruption och inget mätbart resultat uppnås.

    Det är dags att sluta vara naiva. Jag vill inte se dessa parasiterande och fula i mitt gaturum.

    Eller som GP sa; Social turism

  • Nu hoppas jag detta problem dör ut snart av sig självt då det inte finns plats för kontanter i samhället så tiggarna får skriva om sina plakat att det går att swisha till dem (för är det något dessa tiggare har är det mobiler,ibland flera och av senaste dyraste märke..)
    Det blir mindre och mindre kontanthantering i samhället,både på gott och ont.

    För något år sedan såg jag i staden jag bor i en tiggare som tog ut svängarna extra och satt vid bankomaten utanför swedbank. Det gäller att vara driftig.
    Vi måste sluta att ge gräddfil för vissa utsatta grupper,det finns många svenska utslagna som tyvärr inte får nån hjälp alls vare sig av samhället eller medmänniskor,
    bara för att det är rumänska/bulgariska tiggare som syns och hörs mest så finns fattigdom även i andra folkslag.

Kommentera