Katrina Wennstam, journalisten och författaren, har varit en av de viktigaste rösterna i den svenska debatten om sexualbrott. Just därför är det så oerhört beklämmande att hon vägrar att förhålla sig till att våldtäkter ökat kraftigt i Sverige det senaste decenniet. Wennstam var dagens vinterpratare i P1 idag och programmet vek hon åt att tala om just sexuellt våld. Dock valde hon, beklagligt nog att förklara förändringarna i våldtäktsstatistiken med ”ökad anmälningsbenägenhet”. Istället för att vara orolig över att våldtäkter ökar kraftigt i Sverige kunde Wennstam alltså glädjas över att svenska kvinnor anmäler allt fler våldtäkter, vilket Wennstam betraktar som en framgång. Bedrövligt och vilseledande av Wennstam. Låt oss se vad vi faktiskt vet om sexualbrottens utveckling i Sverige.

Har sexualbrott ökat, minskat eller legat på samma nivå de senaste decennierna? Den senaste större undersökningen angående våldtäkter i Sverige gjordes av BRÅ 2008, ”Våldtäkt mot personer 15 år och äldre. Utvecklingen under åren 1995-2006”. I den analyserades och kartlades polisanmälningar angående våldtäkt från 1995 till 2006. Under den perioden mer än fördubblades polisanmälda våldtäkter och våldtäktsförsök. [1]

BRÅ 2008 tror dock inte att den dryga fördubblingen av polisanmälda våldtäkter speglar en faktisk förändring av våldtäktsbrottsligheten. De resonerar kring ändringar i sexualbrottslagen samt attitydförändringar som förklaringar till den kraftiga ökningen. Eftersom den juridiska våldtäktsdefinitionen vidgades enligt den lagändring som gjordes den 1 april 2005 inom ramen för den undersökta perioden är det ett rimligt antagande att det påverkat anmälningarna: Brott som tidigare rubricerats som sexuellt utnyttjande rubriceras efter lagändringen 2005 som våldtäkt eller försök till våldtäkt. [2]

I anslutning till förändringen i lagstiftningen 2005 fördes en intensiv debatt om just sexuellt våld mot kvinnor. Det är sannolikt att den debatten orsakade en attitydförändring som ledde till att fler kvinnor anmälde. Våldtäkt är ett av de brott där mörkertalet anses vara störst, enligt BRÅ. Således finns det utrymme för ”en ökad anmälningsbenägenhet”. Trots dessa reservationer sluter sig rapportens författare till att de ökade polisanmälningarna ”kan spegla en faktisk ökning”. De resonerar kring att ökningen av faktiska brott är trolig vid den typ av våldtäkter med högst anmälningsbenägenhet, vilket är överfallsvåldtäkter och våldtäkter med fler än en gärningsman:

”Brå:s slutsats är att den markanta ökningen av våldtäktsanmälningar främst förklaras av en förhöjd anmälningsbenägenhet av framför allt mindre grova våldtäkter av obekanta eller ytligt bekanta gärningspersoner som tidigare kan ha bagatelliserats men nu tolereras i mindre utsträckning. Samtidigt är en faktisk ökning av vissa våldtäktstyper sannolik”.[3]

Rapporten erbjuder också en förklaring till denna faktiska ökning:

”En förändrad tillfällesstruktur med utökat utbud inom nöjeslivet samt det ökade internetanvändandet gör det idag enkelt att snabbt komma i kontakt med tillfälliga sexuella partner, vilket skulle kunna förklara ökningen av våldtäkt av obekanta eller ytliga bekanta – parallellt med en ökad anmälningsbenägenhet av dessa fall. Mot bakgrund av att både den ökade anmälningsbenägenheten och en faktisk ökning troligen kan hänföras till liknande typ av våldtäkter, det vill säga fall mellan mycket ytligt bekanta är den dryga fördubblingen av samtliga polisanmälningar av våldtäkt mellan 1995 och 2006 inte överraskande”.[4]

Enligt Brå är det alltså sannolikt att de faktiska våldtäkterna ökade under den undersökta tidsperioden. Ovan nämnda rapport konstaterar att en annan typ av våldtäkter anmäls – våldtäkter med en obekant eller ytligt bekant ökade med anmälningar av våldtäkt i nära relation minskade. Överfallsvåldtäkterna minskade med 10 procent med våldtäkter med fler än en förövare ökade. Vad hände efter 2006?

För att utröna detta vänder jag mig till Brå och deras statistik utifrån brottstyper samt den nationella trygghetsundersökningen, NTU. Den slutliga brottsstatistiken för 2017 bekräftar att trenden med ökat antal anmälda våldtäkter fortsätter. 2017 anmäldes 7369 våldtäkter, vilket är en ökning med 654 enskilda fall: En ökning på 10 procent jämfört med 2016.[5] År 2016 anmäldes totalt 20 300 sexualbrott, varav 6720 våldtäkter, vilket är en ökning med 13 procent från 2015. Faktum är att anmälda våldtäkter ökat varje år det senaste decenniet. Enligt BRÅ har antalet anmälda våldtäkter ökat stadigt mellan 2007 och 2016 – med 41 procent:

”De anmälda våldtäkterna har ökat med 2000 (+41%) under den senaste tioårsperioden (2007-2016). Ökningen kan delvis förklaras av en ny sexualbrottslagstiftning som trädde i kraft den 1 april 2005. Den innebar bland annat att vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande kom att rubriceras som våldtäkt. Antalet anmälda våldtäkter ökade kontinuerligt fram till 2011 efter att den nya lagen trätt i kraft. Därefter har antalet varierat mellan 5900 och 6700 anmälda våldtäkter per år. Den 1 juli 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen återigen; bland annat utvidgades våldtäkt till att omfatta de fall där offret reagerat med passivitet”.[6]

Ökningen kan delvis förklaras med att lagstiftningen angående våldtäkt ändrades 2005 och 2013, men det förklarar knappast hela den enorma ökningen. Effekten av ändringarna bör också ha avtagit vid det här laget – de lagändringar som trädde i kraft 2005 och 2013 kan omöjligt påverka att våldtäktsanmälningar ökade med 13 procent mellan 2015 och 2016 och med 10 procent mellan 2016 och 2017.

Det är nu fem år sedan den senaste ändringen i sexualbrottslagstiftningen. Vid tolkningen av statistiken bör man också ta i beaktande att enstaka anmälningar med ett stort antal brott kan ge upphov till variationer i statistiken. En flicka eller kvinna kan anmäla att hon blivit utsatt för upprepade våldtäkter av samma person. Det är alltså handlingen – våldtäkten – som blir en pinne i statistiken och inte offret. Ett offer som anmäler att hon utsatts för fjorton våldtäkter av samme gärningsman räknas alltså som fjorton incidenter i statistiken.

Med detta sagt bör det påpekas att våldtäkterna ökat kontinuerligt med runt 10 procent årligen. Alltså har det skett en ökning, inte bara av våldtäkterna, utan av offer, också om vi väger in det faktum att anmälningar om flera upprepade våldtäkter av samma kvinna (eller man) kan förekomma.

När vi diskuterar ökningen måste vi också väga in möjligheten att ökningen kan vara ett utslag av en ökad anmälningsbenägenhet. Det är inte omöjligt att en mindre del av ökningen kan härledas till att fler övergrepp anmäls – men det är högst osannolikt att en ökad anmälningsbenägenhet är förklaringen till hela ökningen. Enligt NTU 2017 har anmälningsbenägenheten ökat marginellt de senaste åren:

”Av de brott mot enskild person som rapporteras i reguljära NTU 2017 uppges 29 procent vara anmälda till polisen. Den totala anmälningsbenägenheten ökade från 24 procent 2005 till 31 procent 2013. Sedan minskade den något, och låg på 26 procent under 2014 och 2015, för att sedan åter öka till 29 procent 2016. Störst är anmälningsbenägenheten för allvarlig misshandel (65 procent) och lägst för sexualbrott (11 procent)”.[7]

Det tycks alltså som om det finns ett stort mörkertal här: Bara 11 procent av de som uppger att de blivit utsatta för sexualbrott har polisanmält. I reguljära NTU uppger 2,4 procent av befolkningen i åldersspannet 16-79 att de utsatts för sexualbrott under 2016, vilket motsvarar cirka 181 000 personer. Det är en ökning jämfört med 2015, då 1,7 procent uppgav att de blivit utsatta. Det har alltså skett en tydlig ökning. Antalet brottshändelser uppskattas 2016 till ungefär 654 000, vilket enligt NTU är avsevärt fler än något annat år.[8]

Två saker bör påpekas: Kategorin ”sexualbrott” är en mycket bred brottskategori, som innefattar både mindre allvarliga händelser och grova kränkningar, från sexuellt kränkande kommentarer till våldtäkt. NTU skriver att sexualbrott är en brottstyp där det är relativt vanligt med upprepad utsatthet. Drygt fyra av tio, eller 42 procent, uppger att de utsattes för mellan två och nio händelser under 2016. Ungefär en tiondel, eller nio procent, utsattes för tio eller flera händelser. Av alla som utsattes för sexualbrott har alltså sammanlagt drygt hälften utsatts minst två gånger under 2016.[9]

Eftersom NTU är självrapporterat kan det vara svårt att avgöra om en händelse ska bedömas som till exempel sexuellt tvång eller våldtäkt. Med hjälp av tre frågor angående händelsens art med avseende på tvång, utsatthet och om den utsatta själv skulle beskriva det inträffade som våldtäkt. En analys av svaren på dessa frågor ger vid handen att 29 procent av de sexualbrott som uppges ha begåtts 2016 var så allvarliga att det kan röra sig om försök till eller fullbordat sexuellt tvång eller våldtäkt. Sett till antalet händelser uppgick antalet allvarliga sexualbrott enligt NTU till 190 000 vilket är en tydlig ökning jämfört med 2015, då antalet händelser uppgick till 140 000. Facit: En ökning på 50 000 våldtäkter eller försök till våldtäkt mellan 2015 och 2016.[10] Det innebär en ökning med hela 36 procent.

Ofta är det enklaste svaret också det rimliga, vilket i det här fallet innebär att förklaringen till ökningen av anmälningar angående våldtäkter är en konsekvens av en faktisk ökning: Det anmäls fler våldtäkter eftersom det begås fler våldtäkter.

Kvinnors självrapportering av utsatthet för sexuella övergrepp och våldtäkter bekräftar också, som vi sett ovan, den hypotesen. Låt oss sammanfatta: Enligt Nationella trygghetsundersökningen 2016 har utsattheten för sexualbrott ökat från 1,0 % av befolkningen 2014 till 1,7 % 2015. Mellan 2016 och 2017 ökade utsattheten ytterligare – från 1,7 % av befolkningen till 2,4 %.

Mest utsatta är unga kvinnor mellan 16 och 24. I den här gruppen uppger 9 % att de blivit utsatta för sexualbrott under 2015. 2016 uppger 14 % av kvinnorna i åldern 16-24 att de blivit utsatta för sexualbrott. Faktum är att kurvan för utsatthet för sexualbrott stadigt har ökat sedan 2012 – vilket avspeglas också i ett ökat antal anmälningar. Enligt NTU 2017 fortsätter kvinnors oro för att utsättas för brott att öka. Kvinnors trygghet minskar och deras utsatthet för sexualbrott ökar alltså år efter år – och ökningen har varit brant de senaste åren.

En förbryllande omständighet som är värd att uppmärksammas är att våldtäkter mot pojkar och män ökat med 129 procent mellan 2008-2017.[11] Mellan 2016 och 2017 ökade anmälningarna av våldtäkt mot pojkar och män med hela 41 procent! Det innebär i konkreta siffror 559 anmälningar om våldtäkter på pojkar och män, att jämföra med 6810 anmälningar om våldtäkter mot flickor och kvinnor. Anmälningarna om sexuella ofredanden av pojkar och män ökade också – med 8 procent till totalt 426 brott.[12]

Nå – om vi sluter oss till att våldtäkterna faktiskt har ökat – vad beror då denna ökning på? En hypotes är att våldtäkterna ökat eftersom vi har haft en mycket stor invandring av män från Mellanöstern och Nordafrika, alltså män som tillhör de grupper som enligt tidigare forskning från BRÅ, är kraftigt överrepresenterade vid våldtäkter. Kan det vara denna misstanke som gör att Katarina Wennstam inte vill förhålla sig till den faktiska ökningen av våldtäkter?

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

[1] BRÅ 2008, 10

[2] BRÅ 2008, 11-12

[3] BRÅ 2008, 64

[4] BRÅ 2008, 64

[5] BRÅ 2017

[6] BRÅ Brott och statistik/Statistik utifrån brottstyper/Våldtäkt och sexualbrott 2017, 2-3

[7] NTU 2017, 7

[8] NTU 2017, 56

[9] NTU 2017, 57

[10] NTU 2017, 59-60

[11] BRÅ Kriminalstatistik 2017, 7

[12] BRÅ Kriminalstatistik 2017, 35

3 kommentarer till “Varför svävar Wennstam på målet? – Om ökningen av anmälda våldtäkter i Sverige”

  • Katarina Wennstam har tydligen ett cv, som hon inte vill ”svärta ner”. Med att säga sanningen i vissa viktiga delar, i det ämne hon ofta pratar och skriver om. Som då även är hennes levebröd och fasad utåt. Hon kan egentligen inte vara ovetandes om det. Förnekelse är ibland en god inkomst i Sverige, precis som att vara ärlig och uppriktig kan ”kosta på”.

  • Jag läste att medeloffret i överfallsvåldtäkter var en vit svensk flicka på 15 år, och eftersom man mäter ”15 år och äldre” så missar man antagligen en massa offer. Vilka förövarna i medel var vet vi alla. Det man undrar är om det ser likadant ut i Sverige som i England.

  • Svenska journalister som den här Wennstam, de flesta lågutbildade med som mest en 2-årig yrkesskola i journalistik, är känslomässiga, irrationella, okunniga och uppvisar selektiv empati. De visar en otäck avsaknad av empati för etniska europeiska kvinnor och barn som våldtas och mördas av män från Mellanöstern och Afrika, medan de samtidigt svallar över av empati för de unga muslimska män som väller in från Mellanöstern och Afrika.

Kommentera