När 2011 övergick i 2012 låg jag på MIVA, medicinens intensivvårdsavdelning, i Lund efter att ha blivit magpumpad. Några timmar tidigare hade jag metodiskt svalt alla tabletter jag hade hemma – Topimax, Stesolid, Imovane och Stilnoct. Det sista jag mindes var hur kroppen drog ihop sig i kramp.

Efter det blev allt mörkt.

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng med elektroder över hela kroppen. Någon hade klippt upp mitt randiga nattlinne från Polarn & Pyret och satt ett venflon på handryggen. Apparater som mätte min hjärtfrekvens stod vid sängens kortsida. Det blinkade och pep. På andra sidan av det gula draperiet som delade rummet skrek en kvinna att hon ville vara i fred. ”Låt mig vara. Låt mig dö”, skrek hon och det kunde varit jag. Jag kunde se sjuksköterskorna genom ett fönster. Där satt de och vakade över oss, drack kaffe och pratade.

Utanför det andra fönstret sprakade himlen av regnbågens alla färger. Det var ju nyårsafton.

Nyårsafton är en sådan dag som människor vill dö på. Kanske för att det är en dag då man gör upp bokslut? Kanske för att den egna ensamheten syns så tydligt när man föreställer sig att alla andra firar det nya året med vänner och älskade? Kanske för att man minns att man var exakt lika nedstämd och ångestfylld förra året? Jag vet inte, men jag vet att nyårshelgen är den tid på året när flest människor tar livet av sig.

Gör inte det. Allt kan förändras. Du kommer inte att känna dig så ledsen, så ensam, så värdelös, så totalt utan hopp alltid. Den sinnesstämning du befinner dig i nu kommer inte att ha dig i sitt grepp hur länge som helst. Rid ut stormen. Se din smärta i ögonen, men stanna inte i den. Ge inte upp.

Varför gav jag upp den trettioförsta december 2011? För att jag hatade mig själv och hade kommit till slutsatsen att världen vore bättre utan mig.

På nyårsdagens kväll, den förste januari 2012, överfördes jag till psykiatrin. Jag var inlagd på en sluten avdelning i tio dagar. De fyra första dygnen hade jag extravak, en person som bevakade mig hela tiden, eftersom suicidrisken bedömdes vara mycket hög. Kanske har du varit inlagd i psykiatrin. Då vet du att dagarna är långa och monotona, att nätterna är ännu längre och att ångesten inne på avdelningen är så påtaglig att du nästan kan vidröra dem.

När jag skrevs ut började den verkliga kampen. Den enda som kunde rädda mig var jag själv. Aldrig har jag varit så ensam som vintern och våren 2012. Du förstår, människor kommer inte att älska dig mer för att du försöker ta livet av dig. De kommer inte att ångra någonting och de kommer inte att förlåta dig. Det fungerar inte så. Självmordet är ingen magisk lösning på alla dina problem.

Livet är den enda lösningen. Fortsätt leva. Fortsätt kämpa.

Livet blir aldrig perfekt. Det blir aldrig bra – men vet du vad? Det blir bättre. Mycket bättre. Acceptera två ting: Människan är i grunden ensam och livet är till sin natur meningslöst. Livet blir mycket lättare att hantera när du släpper iden om att någon ska lindra din ensamhet och att något ska fylla ditt liv med mening. Ingen kommer någonsin att förstå dig. Det gör ingenting. Så är det för alla.

Du kommer att möta människor som får dig att skratta, människor som du anförtror dig åt, människor som du vill vara nära. Du kommer att finna tankar och idéer som känns meningsfulla och du kommer att göra meningsfulla erfarenheter. Det är gott så. Det räcker som svar på den där frågan om meningen med livet.

Och jag? Idag är jag lycklig. Jag är glad över att leva. Jag skrattar och tänker och skriver. Ibland gråter jag och ibland har jag svårt att sova. Det gör ingenting. Det är ingen fara. Det är livet. Mitt liv är inte okomplicerat, men det är det liv jag har.

Tyck synd om dig själv, men inte så mycket att du går sönder. Klarar du inte av att göra dig av med dina tankar själv, sök hjälp. Ring till någon eller ta en taxi till psykakuten. Ge inte upp. Imorgon är en ny dag och ett nytt år. Nästa år kan vad som helst hända och det behöver inte vara dåligt.

Det kommer att bli bättre.

Tro mig.

Ann Heberlein

 

 

30 kommentarer till “En dag att dö: ett brev till dig som funderar på självmord”

  • Stark och gripande berättelse och ett stort tack att du delar med dig. Jag har upplevt det på nära håll och jag förstår inte, jag fanns där, jag fanns till hands, jag skulle gå genom eld och vatten. Jag förstår fortfarande inte men jag accepterar det nu. Jag är inte rädd för att dö, bara rädd för att inte leva.

  • Det är en rasande tur att du lever min vän….. (Taube) Grunden för överlevnad är att du Aldrig är ensam. 🤔

  • Så himla bra och sanningsenligt skrivet, psykiatrin är ingen ”vård” jag önskar någon, det är som det står ångestgivande och fruktansvärt långtråkigt, naturligtvis beroende på med patienterna, det är dom som ger lust att leva, fick många vänner, både dåliga och fina, det hemska är att människor ens ska behöva tänka tanken på självmord, är ganska säker på att det inte finns någon som vill dö, vill ha hjälp att leva

  • Tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Någon sa att ta livet av sig medför bara att den smärtan du själv känner överför du bara till dina nära och kära. Lev och ta omtag. Tack för att du är en kämpe och en förebild

  • ”livet är till sin natur meningslöst” Jag håller inte med! Vi kan uppleva det, men inget liv är meningslös alla har sin uppgift! Livet är en plikt som tilldelas alla levande organismer. Vi har plikten att överleva och plikten att verka för artens överlevnad. Att dö ingår i plikten likt att kämpa mot döden.

  • STORT TACK för din berättelse. Så sant, det du skriver i ämnet. Mitt hjärta startade försiktigt igen,efter 3:e upplivningsförsöket. Hade inte det 3:e försöket lyckats, hade jag inte suttit här nu. Detta skedde i början på 80-talet, när ALLA krafter var slut och det inte fanns en enda väg ut.
    Med uppföljning av fantastisk personal och en ganska lång tid på psyk, för att vila upp mig och komma tillbaka till livet igen, så sitter jag här nu och fyller 73 år, i år.
    Innebär inte, att livet efter det blev väldigt bra m.m., men jag orkar, att klara av det. Med Guds och goda vänners hjälp. 🙂 <3

  • Sitter just och försöker hålla nyårsångesten borta och snubblar in på det här.
    Du vet och förstår. Det räcker en bra bit. Tack!

  • Jag upplever dilemmat vara logiken. Därför att ensamhet och isolering, som utmynnar i tankar på att avsluta livet, nås inte av logik. På ett teoretiskt plan, absolut. Men när teoretiserandet lagt sig kvarstår den bottenlösa ångesten som överröstar såväl logik som teori. Då kramar känslan av kontroll dig än hårdare och säger ”Du har inte kontroll över något annat i ditt liv än kontrollen att ta ditt liv” och det känns plötsligt som en glasklar och självklar insikt. En styrka. Att inte bara resonera utan också agera friskt förblir de friskas privilegium när mörkret än mer omsluter dig. Förhoppningsvis finns sinnesnärvaro nog, en strimma livslust inombords, som förmår dig att ringa någon hjälplinje. Min erfarenhet av dessa är dock att de är kraftigt överbelastade. Att vara suicid och ringa en hjälplinje för att få höra ”Du är samtal 63 i kön” eller ”Det är många som ringer nu, vänligen försök senare” kan bli det sista kvittot på att man inte hör hemma hos de levande längre. I min tid av maximal utsatthet för några år sedan kom jag fram till en hjälplinje. Jag minns inte vilken, men det var den tredje jag försökte på. Och en kvinna lyckades slå sönder mitt pansar av hopplöshet i ett långt samtal, som på något sätt gav mig något att hålla fast i. Att hålla mig kvar i livet i. Min akuta kris fortsatte och jag gick även fortsättningsvis jämsides med tankar om självmord. Men de blev färre. Och en dag gick inte dessa tankar vid min sida längre. Jag uppskattar att du berättar din historia, Ann. Fler borde göra det. Jag önskar också avsevärt mer resurser till dessa hjälplinjer, generellt. Inte bara vid jul och nyår, även om dessa livets bokslutshelger toppar statistiken. Du behöver höra andra röster än din egen.

  • Finns det ingen fortsättning efter livets slut är det ju meningslöst i så måtto att du inte längre kan erfara något samt att ca 2 generationer efter din död är det ingen som vet om att du har funnits (undantaget alla superkändisar).

  • Jag är så glad att du inte lyckades ta livet av dig. Du skriver alltid så kloka tankar. Jag vill inte dö, någonsin, men jag vet att livet tar slut nån gång.

  • Mycket fint skrivet och med ord som berör!
    Ja vad är meningen med livet? Ja det ä väl att leva det precis som det är..med glädje, smärta, kärlek, ångest,
    helst utan förställning och trots allt känna tacksamhet att detta är mitt liv och jag kan leva det och jag kan få hjälp när det sliter för mycket i själen..

  • Tack för en fin text. Du skriver så enkelt och avklätt. Tack för att du delade din kamp och smärta. Så glad att du lever!

  • Ann, du är en fantastisk människa. Jag läser alltid dina krönikor. Om du någonsin hamnar i ett svårt läge, lova att du tar kontakt med mig först.

    Gott nytt år på dig.
    //ug

  • Du tycks ha missat en vital poäng, att mitt självmord inte har med någon annan att göra. Det är mitt liv och mitt beslut. Jag tänker inte på människor i detta livet, jag tänker på vad som händer i nästa och att jag inte vill vara kvar i detta. Det har inte ett smack med någon annan att göra.

    Livet är inte lösningen, döden är dit vi alla hamnar alltså att livet skulle vara lösningen är bara konstig. Dessutom sättet du valde att ta ditt liv på speglar att du inte ville dö och därför predikar du knappast till de som faktiskt vill ta sitt liv. Tabletter är väldigt svårt att dö av. Det behövs otroliga mängder och vården har bra motgifter något du säkert visste. Ville du verkligen dö skulle du vara död för du hade valt ett annat sätt.

  • Tack för att du finns, Ann, och för att du skriver. Jag jämför. Jo, har också varit där en gång – magpumpad och sedan på en psykavdelning. Men det blev bättre. Du har rätt. Oftast. – Men – jag vet också att inte ALLA självmord bör sluta i ett uppvaknande. Ibland var det rätt att den olycklige fick avsluta helt, för gott. Sådana exempel finns. Men omvärlden vill inte förstå dem. Vill inte tala om dem. Själv försöker jag tala för dem – i vår riksförening RTVD. Det handlar om svårt fysiskt (och ibland psykiskt), ofta mycket gamla sjuka människor utan något hopp om förbättring, där läkarna givit upp. Där det inte finns någon mer behandling att pröva. De ber om dödshjälp men lämnas bara till sin egen väntan på livets sista avslut som kan ta veckor eller månader eller år att komma – s a s ”naturligt”. En lång fruktansvärd plågsam väntan. Vården gör vad den kan för att förlänga den. Alltmedan samhället envist förklarar att självmord (som de envisas med att kalla det, fast det ju inte är det…) alltid är fel och åsätts ”noll-vision”. Vilken cynism! Vilket oförstånd! – Nåja – det rör sig ju ”bara” om ca 3000 personer/år i vårt land. Men jag tänker alltid på dem.

  • Jag har skrivit ett svar men jag vill utveckla.

    För det första tror jag inte att du ville dö. Hade du velat det hade du varit död. Att svälja tabletter är det mest osäkra sättet dels för att det krävs oerhörda mängder och vården har väldigt bra motgifter till diverse överdoser. Kort sagt du ville inte dö, inte egentligen. Så vad har du då att berätta för de av oss som verkligen vill dö?

    Du beskriver själv vad hon ville med de här orden: ”Du förstår, människor kommer inte att älska dig mer för att du försöker ta livet av dig. De kommer inte att ångra någonting och de kommer inte att förlåta dig. Det fungerar inte så. Självmordet är ingen magisk lösning på alla dina problem.”

    Så ditt självmordsförsök handlade inte om dig, det handlade enligt din text om andra tydligen? Det är så långt i från min syn på självmord man kan komma. Jag har inte varit så förankrad i andra människors liv. Den enda som finns i här finns inte så länge till och jag följer med när det sker.

    Jag tänker inte göra några självmordsförsök, svälja en massa tabletter, bli magpumpad för att någon skall bry sig om mig, mitt självmord handlar om att jag tar kontrollen över mitt liv och min död. Jag kommer inte att försöka, jag kommer att lyckas.

    Det finns faktiskt dem av oss som faktiskt vill dö, som inte tycker livet är värt att leva och som faktiskt inte bryr sig om de kommer att möta människor som får en att skratta, människor som man anförtror sig åt, människor som man vill vara nära.

    Det finns människor som faktiskt vill dö!

  • Tack Ann det tog mig 2 försök och en självmordshandling att inse vad du så fint berättar om, nu är jag stark och vill leva. Det var ett fantastiskt fint brev du skrev. Gott nytt år 🌟

  • Flera gånger har jag vaknat där på MIVA. Hittad av en slump. Överlevt bara pga tur och uppmärksamma medmänniskor och en läkare som aldrig slutade tro på att mitt liv var värt något. I många år gick jag balansgång på linan mellan livet och döden. Tappade tron på allt. Förlorade hoppet. Men livet gav sig inte. Jag var tvungen att fortsätta andas hur ont det än gjorde. Hur många månader jag än låg på sjukhus. Och jag är glad över det nu.

    Allt blev sakta annorlunda. Jag mår inte alltid toppen. Låga perioder och självmordstankar kan fortfarande komma, men det är nog sisådär fem år sedan jag försökte dö för sista gången. För nu vet jag det jag inte visste då: att man inte har en aning om vad som händer framöver. Jag jobbar nu. Är gift. Lever. Och jag vet att det alltid blir bättre, även när mörkret länge har varit ogenomträngligt.

  • Tack Ann! Jag var också där just år 2012 och kan bara hålla med om allt du skriver. Välj alltid livet ❤❤❤

  • Så värdefullt att Du delar dina smärtsamma erfarenheter och dina intelligenta insikter. Tack Ann!

  • Vilken fin text! Har en nära anhörig som gjort samma erfarenheter som du. Du har en ofantligt viktig roll i den svenska debatten. Hoppas att du får ett gott nytt år.

  • Fullt så enkelt är det ju inte att leva.. När allt går fel, dag ut och dag in.. Man klarar knappt att sova för att man vet att inget förändras dagen efter.. Tankarna jagar en dygnet runt och allt man kan tänka är: Hur gör jag det så det går snabbt och smärtfritt? Det finns så många sätt att leva på och minst lika många sätt att dö på.. Det som är svårt är att lyckas få rätt tankar i kropp och själ för de dåliga tankarna konsumerar ens själ varje dag.

  • Det finns bra anledningar till att vissa vill ta livet av sig, som exempelvis olidlig fysisk smärta. Jag försökte hänga mig i takkroken för en månad sedan, inte för att mitt liv egentligen skit, för jag har egentligen det väldigt bra, med kärlek och allt. Men min kropp förstör allt, lägger som en skugga över tillvaron, min fysiska märta och min tinnitus gör mig galen. Jag vill inget hellre än att leva, men ingen människa kan leva ett värdigt liv med dessa smärtor. Och det är inte alls säkert att detta går över eller ens blir bättre. Långt ifrån.
    Det är alltså inte bara psykisk ohälsa som är orsaken till självmord, vill jag poängtera med denna text. Jag är övertygad om att ökningen av självmord beror på att vi är många, även inom den somatiska vården, som inte får den hjälp som faktiskt finns. Likt psykiatrins stora problem så finns det inte resurser att utreda och det finns en konstant brist på vårdplatser.
    Jag är inte värd att utredas och behandlas, säger dem indirekt med detta system.

  • För min del fanns lösningen utanför ”boxen” Acceptera sjukdomar och krämpor, se framåt och ta lärdom.
    Livet är svårt, det såg jag med egna ögon när jobbade volontärt i ett flyktingläger i Libanon.
    Många är vi som stångas med ”haltande” sjukvård, men den finns.
    Jag har gjort mer än 50 operationer i narkos, dels för tumörer som aldrig komme försvinna, men även för knä, ljumsbrock mm. (tappat räkningen på antalet operationer)

    Jag har också vaknat upp med svart hål, var befann jag mig. Jaha – självmordsförsök! Inlåst med LPT, men vem är jag?
    Dessa nära personer som säger sig känna mig minns jag inte.

    Jag är övertygad om att vissa händelser i livet går inte tat glömma, man måste acceptera, våra prova någon ny lösning.
    Försöker jag lösa gamla problem på det gamla viset är jag tillbaks på ruta ett.

    Men viss dagar är jag så trött, vila och reflektion hjälper. Frisk luft hjälper. Drömma och aldrig sluta tro/hoppas, det hjälper – i alla fall för mig.

    //Micke

Kommentera