”Min pojkvän sade att jag såg ut som en ballong: Fet och uppblåst”, sade den glamorösa kvinnan i rutan. ”Han förbjöd mig att äta godis, kakor och efterrätter och nu har jag gått ner två storlekar!”, fortsatte hon och log ett bländande leende. De två slanka, fräscha kvinnliga programledarna nickade gillande och publiken applåderade.

I England, liksom i Sverige, tycks många nyårslöften gå ut på att träna, äta bättre, bli smalare och sundare. Den ”morgon-tv” som jag såg när jag var i London under några dagar, kretsade kring detta tema på diverse sätt. Ett inslag som fick mig att studsa var det ovan refererade. Wow, tänkte jag. Det här ser man inte i svenska morgonsoffor: En man säger till sin flickvän att hon är fet och dikterar vad hon ska äta. Är inte det någon form av övergrepp, tänkte jag eftersom jag är gravt skadad av den svenska kränkthetskulturen. Så får man väl inte säga!

Det var faktiskt exakt vad en av experterna i studion i det brittiska morgonprogrammet sade. This is abusive! Alla hennes varningsklockor blinkade, sade hon – att säga att någon är fet är ett övergrepp och första steget mot misshandel. Den andra experten fnös åt hennes påstående. De vackra kvinnliga programledarna fnös också. Den före detta tjocka (numera smala) flickvännen, flinade.

Är det kränkande att säga att den man lever med är fet? Kan det inte snarare vara omtänksamt – givet att partnern verkligen är överviktig? Den andra experten i tv-rutan menade att pojkvännen agerat som en ansvarsfull och kärleksfull partner. Att vara överviktig innebär stora hälsorisker – och att uppmuntra någon att fortsätta vara ohälsosam är verkligen inte kärleksfullt, sade hon och snörpte på munnen. Programledarna nickade samstämmigt och en av dem sade att om man lever med någon som dricker för mycket så förväntas man minsann ingripa – varför gäller inte det om man lever med någon som äter för mycket?

En av programledarna berättade att det som fått henne att ta tag i sin vikt och göra sig av med sin övervikt var en brutal kommentar från hennes pappa. ”Ser jag tjock ut i den här klänningen?”, hade hon frågat sin pappa som tittat på henne och, helt ärligt, svarat ”Ja, det är klart. Du ser tjock ut i alla klänningar eftersom du är tjock”.

Är det viktigt att vara smal? Nej, det är inte viktigt att vara fotomodellsmal. Det är viktigt att inte dra på så mycket övervikt att man riskerar hälsoproblem. Alla vet att det är förenat med risker att äta fel, vara passiv och väga för mycket. Ändå pågår en märklig form av normkritik och kroppsaktivism som syftar till att avstigmatisera fetma och övervikt: som helt enkelt vill göra det accepterat att vara tjock. Det är en bisarr form av normkritik som uppmuntrar destruktiva beteenden och mönster. Det är inte sunt att vara överviktig. Varför ska en destruktiv och osund livsstil nödvändigtvis avstigmatiseras?

Det är bra att samkönad kärlek, skilsmässor och psykisk ohälsa avstigmatiseras . Men är det verkligen bra att avstigmatisera grav övervikt? Jag är tveksam till det.

Människor har sina svagheter – och i ett kärleksfullt förhållande hjälper man varandra att hantera dessa svagheter. Om din partner tenderar att drick för mycket så gör du vad du kan för att hålla dennes intag på en lämplig nivå. Har din partner svårt att hålla tider så hjälper du denne att komma i tid. Om din partner äter för mycket bör du kanske också hjälpa din partner att hantera mat på ett bättre sätt – inte för att vara elak, utan av omtanke. Det är svårt att gå ner i vikt. Det blir inte lättare för att en snäll partner säger ”du är vacker som du är” eller ”du behöver verkligen inte gå ner i vikt för min skull”. Kanske kan man tänka sig att en omtänksam partner säger ”jag tycker att du är vacker oavsett vad du väger – men eftersom jag vill leva med dig i många år till tycker jag att det vore bra om du tog tag i din hälsa?”.

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

6 kommentarer till “Kroppsaktivism och nyårslöften”

  • Att förespråka ”hjälp” med vikten förutsätter att alla har en sund inställning till kropp o vikt.
    Att ”hjälpa” mäniskor med övervikt är faktiskt för mig en form av övergrepp.
    Vi vet att överviktiga diskrimineras både i yrkesliv o socialt o det ska mycket till för att personen inte ska vara medveten om sin kroppsform.
    Har man börjat resenserat varandras utseende så går det lätt vidare till frisyr o klädval osv. för att hjälpa till.
    I en relation ska ledstjärnan vara respekt o stödjande, inte en strävan att förändra varandra, den viljan måste komma inifrån.
    Det är inte acceptabelt att sträva efter att t.ex ändra näras sexuella läggning, personlighet eller kroppsliga förutsättningar om man finner dessa betungande så bör man fundera över relationen i stället.

  • Vill man vara extra kärleksfull skall man inte minska partnerns matintag, utan i fösta hand lära ut periodisk fasta.

    Läste denna för ngt år sedan:

    https://www.karnevalforlag.se/bocker/fetmakoden/

    Nyckeln är att undvika kolhydrater och artificiella sötningsmedel o c h fasta.

    Fastan ändrar insulintoleransen som leder till sänkt ”börvärde” för kroppsvikten.

    I sak så är jag tveksam till avstigmatiseringen av t.ex. psykisk sjukdom. I dag nästan skryter var och varannan ungdom om sin ångest och sina psykologkontakter.

    En viss stigmatisering leder till att man tar sig i kragen. T.ex. nedstämdhet är naturligt vid livsförändringar och tarvar inte läkarbesök eller piller!

    F.ö. är psykvården outvecklad. Rena rita gissa spring

  • Tyvärr är vi ju olika från början. Några kan äta fel men ändå se någorlunda OK ut. Andra äter fel och blir feta. Självklart ska man hjälpa sin partner att leva sunt även om man själv kan stoppa i sig utan att gå upp i vikt. Hustrun är lite rundare än jag, det är OK. Men nu äter vi båda inte mer än nödvändigt eftersom jag inte utför hårt arbete längre.

    • Det ÄR de facto så att de som väger mer äter mer – det har undersökts att det faktiskt förhåller sig precis så

  • Skall man ändra på ett beroende, så kan man inte görs det ensam. Gäller det beroende av alkohol och skräpmat så har man både livsmedels- och alkoholindustrin och etablissemanget mot sig.
    Testa när du är sugen på ett mellanmål var som helst i västvärlden, så garanterar jag att du inte finner något som inte innehåller vitt mjöl eller socker.
    Ser vi på varningstexterna under all alkoholreklam så är den uddlös. De skulle kunna vara mer slagkraftiga, att de skulle få människor att tänka till, inte en gång utan flera..
    Skall man ändra på destruktiva vanor, skall man göra det i samarbete med en annan människa. Då gäller det att sätta sig in i vad som krävs för att man skall lyckas. På internet finns mängder av information om hälsosam mat och dryck, men lite om hur man skall förändra sina ohälsosamma vanor konkret. Det kräver att man byter ut sina destruktiva vanor mot sundare. Det kräver dock självdisciplin och den förmågan kan vi öva när som helst i vårt vardagliga liv.

    • Det är ju väldigt enkelt att helt enkelt på egen hand se till att man inte har sådana frestelser hemma. Varför är något helt plötsligt bara samhällets ansvar?

Kommentera