Jag började skriva för dagstidningar – framförallt för Sydsvenskans kultursida – 2002. Då var jag doktorand i etik vid Lunds universitet och hade under uppsatsskrivande på grundnivå samt på forskarutbildningens kurser i vetenskapsteori och argumentationsteknik lärt mig vikten av att hänvisa till verifierbara och tillförlitliga källor. Det tog jag med mig in i annat skrivande: Man kan inte bygga ett resonemang, en argumentation på spekulationer, påståenden och känslor. Ett resonemang måste bygga på a) fakta som kan vara statistik, rapporter, undersökningar eller studier b) principer som är giltiga och universaliserbara eller c) empirisk erfarenhet. Anekdotiska bevis kan användas – men aldrig som enda argument. Den slutsats som dras måste följa av de argument – eller skäl – som framförs.

Igår publicerade jag en artikel om barnfattigdom på Nyheter Idag.

Min text var ett svar på en debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av tre S-anknutna debattörer. Deras resonemang gick ut på att barnfattigdom bör bekämpas med höjda bidrag. Det menar jag är fel väg. Jag menar att barnfattigdom är en konsekvens av två ting: a) kvinnor som är hemmafruar istället för att arbeta och b) stora barnkullar. Dessa två faktorer ger (i bästa fall) en familjeförsörjare till barnkullar på fem, sex, sju, åtta barn. Vem som helst förstår att det blir knapert med sådana förutsättningar.

För att föra min hypotes i bevis behövde jag a) ta reda på vilka barn som är mest drabbade av barnfattigdom b) finna stöd för påståendet att deras mammor är hemmafruar i ovanligt hög utsträckning samt c) verifiera påståendet att just dessa kvinnor föder fler barn än genomsnittet.

Min argumentation byggde jag på tre källor.

  • Rädda Barnens rapport om barnfattigdom som visar att barnfattigdom är mest utbredd bland barn med två föräldrar födda utomlands. Barnfattigdomen är hela sju gånger vanligare bland barn med utländsk bakgrund än hos barn med etnisk svensk bakgrund. Med största sannolikhet beror detta på att barnen med utländsk bakgrund har mammor som inte arbetar. Sannolikt har detta barn också fler syskon än ett etniskt svensk barn. För att föra detta resonemang i bevis behövde jag a) ta reda på i vilken utsträckning kvinnor med annan etnisk bakgrund lönearbetar och b) hur många barn de föder i jämförelse med hur många barn svenskfödda kvinnor får.
  • En rapport om utomeuropeiskt födda kvinnors exceptionellt låga deltagande på den svenska arbetsmarknaden, skriven av Statskontoret och beställd av Arbetsmarknadsdepartementet. Rapporten anger som orsak till dessa kvinnors låga deltagande på arbetsmarknaden två skäl: Traditionella värderingar som innebär att kvinnor tar hand om barn och hem medan mannen lönearbetar samt bristfälliga kunskaper för att möta de krav den svenska arbetsmarknaden ställer – framförallt är kunskaper i svenska ytterst bristfälliga.
  • Statistik från SCB som visar att utlandsfödda kvinnor föder betydligt fler barn än svenskfödda kvinnor som i genomsnitt föder 1,78 barn per kvinna.

Min slutsats är således att barnfattigdom beror på högt barnafödande i kombination med lågt deltagande på arbetsmarknaden inom de grupper där barnfattigdomen är störst. Detta löses inte med hjälp av mer bidrag – det skapar ju i själva verket incitament för att föda ännu fler barn – utan genom att kvinnor med utomeuropeisk härkomst föder färre barn samt börjar arbeta.

Texten, som blivit mycket läst och delad har dock kritiserats för att jag inte pekar ut gruppen muslimer. Kritikernas resonemang går ut på att det är fel att tala om invandrare när ”alla vet” att det är muslimer som föder många barn. Låt mig besvara den kritiken.

  • Det förs inte statistik över människors religionstillhörighet i Sverige. Därför går det inte att trovärdigt hävda att muslimer föder fler barn än andra. En korrelation mellan religiös tillhörighet (muslim) och högt barnafödande går alltså inte att påvisa med hjälp av tillförlitliga källor.
  • Däremot finns det en tydlig korrelation mellan låg utbildning och högt barnafödande, vilket jag också resonerar kring i min text. När kvinnor utbildar sig och inträder på arbetsmarknaden sjunker födelsetalen. Den utvecklingen ser vi i hela världen – och vi har sett den i Sverige. När svenska kvinnor började lönearbeta i högre utsträckning på 1950-talet blev barnkullarna mindre.

Jag strävar efter att bygga mina argumentationer och resonemang på tillförlitliga källor, fakta och statistik som går att kontrollera, ofta i kombination med en princip – i texten om barnfattigdom principen att alla har ansvar för sitt liv och sin försörjning och bör ta ansvar för de beslut han eller hon fattar. I det här sammanhanget innebär det att man helt enkelt får ta ansvar för de barn man väljer att sätta till världen. Försörjningsansvaret för dessa barn kan man inte lägga på samhället- Har man inte råd att försörja en stor barnkull så ska man inte skaffa sig en stor barnkull.

Nåväl. Metatexten här handlar alltså om hur man bygger en argumentation. Jag förfasas varje dag över slarviga, spekulativa och tendentiösa texter som jag möter i diverse sammanhang, frapperande ofta på kultursidor och på Dagens Nyheters och Aftonbladets ledarsidor. Svepande resonemang, påståenden, anekdotisk bevisföring och rena lögner är legio. Formuleringar av typen ”högerdrevet mot Greta Thunberg” eller ”Ann Heberleins hatsvans” eller ”rasismen i Erik van der Heegs kommentarsfält” är mycket vanliga – dock ges aldrig exempel på vad ”högerdrevet mot Greta Thunberg” innebär – Vem? Vad? När? Var?– eller några exempel på den där hatsvansen eller de rasistiska kommentarerna.

Låt mig ge ett konkret exempel. I höstas skrev Erik van der Heeg en facebookstatus om den dikt Athena Farrokzhad skrivit på uppdrag av poesifestivalen ”Days of Poetry”, ”Ett brev till Europa”. van der Heeg uppmärksammade att Farrokzhads text var en pastisch på den betydligt mer kände Allen Ginsbergs ”America”. En road och lätt raljant diskussion om detta tilltag utspann sig därefter i van der Heegs kommentarsfält. Svenska Dagbladets kultursida uppmärksammade det hela i en notis – och det kunde ha stannat där om det inte var för den alarmistiske Jens Liljestrand på Expressens kultursida.

Liljestrand hävdar, helt utan exempel, att kommentarsfältet på van der Heegs Facebooksida ”vimlar av mer eller mindre öppen rasism”, givetvis utan ett enda exempel på hur denna rasism tar sig uttryck. Liljestrands påstående gjorde mig ganska förvånad, varför jag frågade honom i en tweet vad han avsåg. Liljestrand ville dock inte svara mig offentligt utan skickade mig, efter en del om och men, en skärmdump på en kommentar som han alltså anser är rasistisk: ”Herrejävlar vilken vidrig människa hon är! Varför kommer/stannar dessa idioter i Sverige/Europa?”. Detta är alltså Liljestrands enda ”bevis” på den ”mer eller mindre öppna rasismen” som ”vimlar” i van der Heegs kommentarsfält.

Liljestrands text – och strategi – är bara ett exempel på något som är mycket vanligt förekommande i den offentliga debatten idag: spekulation, lögner, överdrifter. Jag vill inte på något sätt bidra till denna förflackning av det offentliga samtalet. Därför kommer jag att även fortsättningsvis avhålla mig från spekulationer utan grund. Min ambition är att vara trovärdig och vederhäftig. Det händer att jag misslyckas – men jag driver aldrig uppenbart felaktiga resonemang på lösan grund.

Därför avhåller jag mig från att spekulera kring de barnafödande kvinnornas religiösa tilhörighet. Punkt.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

8 kommentarer till “Om hederlighet och argumentationsteknik”

  • 9 minuter om hur vetenskap byttes ut mot egna känslor och relativa uppfattningar som sanningar. Jag saknar ett kunskapssamhälle som vilar på beprövad vetenskap. Jag tycker du gör ett grymt bra jobb Ann.

  • Vill gärna få denna artikel om hederlighet… till min Facebook för att kunna vidarebefordra till mina vänner . Hur gör man då? Som alltid är Ann Heberlein klar och behövs verkligen i nyhetsflödet!! Varför skriver inte Ann H i SvD på dess kultursidor eller krönikor??? Hon måste få mer plats!!

  • Bra förklarat för de som hellre drivs av agendajournalistik. Framför källor, fakta och uppriktig argumentation.
    Du gör ett bra jobb, Ann. Både runt denna artikel i Nyheter Idag och det övriga som du tycker till om. Finns många ”utmaningar” att både skriva och debattera om. Tyvärr för få problemlösare, istället finns för många ”utmanings-skapare”.

  • Då kanske det vore på sin plats att börja diskutera och tala om, ärligt, hur många människor Sverige tagit emot sedan 2015. Över en halv miljon. Vad ska de göra här? Jag vet inte hur Ann Heberlein tänker, men JAG tänker att vi måste börja uppmana folk att återvända till sin hemländer. Jag är medveten om att det kommer att bli ett JÄVLA ramaskri så fort någon luftar tanken, för det urgröper ju hela idén om ”godhetssverige”. Men det går inte att vara rädd i Sverige längre. Någon måste börja ta tag i de riktigt tuffa frågorna.

    Jag tror inte att det går att lösa situationen på något annat sätt än att be folk återvända.

  • Det är beundransvärt att Ann Heberlein diskuterar och redovisar sitt tänkande och resonerande över hur hon (och få andra) argumenterar i sakfrågor. Tyvärr kommer inlägget mig att tänka på riddaren av den sorgliga skepnaden. Dagstidningar är, på det hela taget, ganska efemära företeelser; jag förställer mig att över 90 % av vad de innehåller har försvunnit ur såväl skribentens som läsarnas medvetande inom några dagar. Ledare och debattartiklar har väl huvudsakligen tre uppgifter: primo: att påverka beslutsfattare i ärenden som av författaren betraktas som väsentliga, secundo: att öka tilliten bland de som redan håller med, samt tertio: att skapa mothugg.
    Anders Lindberg på Aftonbladet är, ur denna synpunkt, en superb ledarskribent. Håller man med honom skriver han enkelt, klart, och utan krusiduller (eller fakta), För motståndare fungerar han utmärkt som ett blodtrycksförhöjande medel. Med andra ord: han är förmodligen den mest effektiva ledarskribenten i Sverige.

    Vad som saknas i Sverige är kanske tidskrifter (som t.ex. The Atlantic i USA) där en verklig, fördjupande debatt kan föras. Enda motsvarigheten hår i landet tcks vara Kvartal, Ledarsidorna, Fria Tider och några till. Men dessa är alltför efemera (jag samlar alla artiklar från Kvartal, så att jag kan läsa dem i lugn och ro).

    Tack, Ann Heberlein. Det här inlägget (i kanske mer generell form) borde ges en permanent plats.

  • PS. Borde inte Hr Bauer ha nämnts som skapare av den vackra bilden, vilket självfallet föreställer fru Heberlein, omgiven av några av våra mest kända ’debattörer’. Den ende jag känner igen är väl hr Gillou?

    • Tack för den konstnärliga reflektionen Greger Leijonhufvud, den förgyllde min tillvaro och likheten med Gillou är slående.
      De tre övriga avbildade debattörerna är Greider, Greider och Greider.

Kommentera