Med jämna mellanrum drabbas offentligheten av spekulationerna om att den förre generalsekreteraren i Förenta Nationerna, Dag Hammarsköld, skulle ha blivit mördad, när den DC-6:a som han färdades i störtade utanför staden Ndola i Nordrhodesia (”Zambia”), 1961.

Det som har spätt på spekulationerna denna gång är visningen av dokumentärfilmen ”Cold Case Hammarskjöld” på årets Göteborgs Filmfestival. Här kokas ytterligare en gång soppa på den spik som utgörs av den belgiske piloten Jan van Rissighem och att han på något sätt skulle vara skyldig till att planet med den svenske toppdiplomaten störtade.

Men varför är det då så att så många inte tycks kunna nöja sig med om att det faktiskt handlade om en olycka, utan till varje pris vill se en konspiration bakom händelserna? Vem vet? Det verkar som om det finns något slags psykologisk mekanism som gör det svårt för många att acceptera att vissa stora gestalters bortgång faktiskt kan vara resultatet av ganska banala omständigheter. Det är som om en stor människas död på något vis måste reflektera hans gärning.

Att den amerikanske presidenten John F Kennedy sköts av en mentalt instabil kommunist som på egen hand ville befordra världsrevolutionen dög inte heller. Det måste vara en sammansvärjning mellan mäktiga militära och industriella intressen som tog honom av daga.

Samma sak med Olof Palme. Han kan omöjligt ha skjutits till döds av en knarkare från Rotebro som av en slump fick syn på statsministern när han skulle gå på bio och som i sin påtända hjärna ville hämnas sin gamle vän bombmannen Tingström, som drivits i döden av svenska skattemyndigheter. Även här måste det handla om stora internationella konspirationer där vapenindustri och stormakternas underrättelsetjänster agerat i flock och farnöte för att få bort ett hot mot deras dunkla ränksmiderier, alternativt en djupgående sammansvärjning inom den svenska poliskåren.

Med Hammarskjöld är mekanismerna liknade. För många – framför allt här i Sverige – var han något av en fredsapostel som i egenskap av generalsekreterare i Förenta nationerna ville bringa ett slut på kalla kriget, samt skapa välstånd och emancipation för Tredje världens nyligen fria länder – gärna kallade “alliansfria”. Att han mitt under Kongokrisen skulle ha råkat ut för en olycka som ledde till hans tragiska död räcker inte på något sätt. Han måste helt enkelt ha tagits av daga genom någon mystisk sammansvärjning.

Vad gäller Hammarskjölds död är jag alldeles övertygad om att det handlade om en olycka. Misstanken om att det skulle ha förhållit sig på något annat sätt har dock sin grund i den ytterst komplicerade och infekterade situation som kom att råda efter att Belgiska Kongo vunnit nationellt oberoende, 1960, vilket gav upphov till den kris som skulle prägla den svenske generalsekreterarens sista år i livet.

Efter den kongolesiska självständighetsförklaringen från Belgien i juni 1960 föll jättelandet snart ned i oroligheter och kaos. Ganska snart uppstod fraktioner som till stora delar följde de storpolitiska förkastningslinjer som präglade världen under det kalla kriget. Efter några månader hade följande situation uppstått: I huvudstaden Léopoldville (”Kinshasa”) satt arméchefen Mobutu, framför allt stödd av USA; i Stanleyville (”Kisangani”), i östra delen av landet, huserade den Lumumbatrogne politikern Gizenga som stöddes av Sovjetunionen och i söder hade den stora mineralrika provinsen Katanga brutit sig ut och förklarat sig självständigt under sin ledare Moise Tshombe i staden Elisabethville (”Lubumbashi”), med passivt stöd från den forna kolonialmakten Belgien, samt Storbritannien och Frankrike. Mitt i allt detta skulle FN, med dess generalsekreterare Dag Hammarskjöld navigera.

Både USA och Sovjetunionen förespråkade en enhetslösning för Kongo. Landet skulle hålla ihop och inte splittras utifrån dess etniska komponenter. Att båda supermakterna hamnade på samma linje här hade ganken var givetvis att detta land skulle bli en allierad i kalla kriget. FN gick på enhetslinjen i linjen. I praktiken hade vi här tre stora aktörer som agerade för att återföra Katanga i den kongolesiska fållan.

Katanga var dock den enda delen av jättelandet där administration, ekonomi, samt lag och ordning fungerade, mycket beroende på att belgisk trupp fortfarande var närvarande i landet, samt att belgiska ekonomiska intressen fanns i och med det stora gruvbolaget UMHK.

Att ta ställning mot amerikanska eller sovjetiska intressen i Kongo var något som FN under Dag Hammarskjöld inte mäktade med. Udden kom därför att riktas mot Katanga, som till varje pris skulle förhindras att bryta sig ut.

I detta hade Hammarskjöld inte bara stöd från USA och Sovjetunionen, utan även från de nyligen självständiga staterna i Tredje världen, som såg samarbetet mellan den lokale ledaren Tshombe och den forna kolonialmakten Belgien, som ett flagrant exempel på ”neokolonialism”.

FN tvingade nu belgarna att ta hem sina fallskärmsjägare från Katanga och skickade stora mängder egen trupp för att försöka hålla fientligheterna stången och på sikt återföra Katanga under kongolesisk kontroll.

Utan belgisk trupp och utan stöd från varken FN eller någon av de två nya supermakterna stod Katanga värnlöst. Vad skulle president Tshombe göra? Hans val blev att bygga upp en ny miniarmé baserad på europeiska legosoldater och ett lokalt rekryterat gendarmeri. Den förre belgiske översten Jean ”Black Jack” Schramme samlade en styrka på cirka 400 man (de flesta tidigare belgiska soldater) som utgjorde ryggraden i stridskrafterna, understödda av ett gendarmeri av katangeser på 10.000 man under ledning av den belgiske majoren Martin Crèvecoeur.

Denna ytterst lilla styrka gjorde utomordentligt väl ifrån sig mot allt vad Mobuto eller Gizenga kunde ställa upp med, men kunde naturligtvis inte i längden hävda sig mot vare sig FN eller supermakternas intressen.

Tshombe försökte också bygga upp ett eget flygvapen. Till sin hjälp hade han ett mindre antal propellerplan som belgarna hade haft vänligheten att ”glömma kvar” när de lämnade Katanga, men han lyckades också lägga in en beställning på nio mindre jetplan, tvåsitsiga skolflygplan av typen Fouga CM.170 Magister från Frankrike, varav tre levererades och gick under beteckningarna ”KAT 91”, ”KAT 92” och ”KAT 93”. Dessa tre plan fick kulsprutor monterade i nosen och blev spjutspetsen i Avikat (”Aviation Katangaise”, Katangas flygvapen).

Avikat hade endast tre piloter som var kvalificerade på att flyga Magistrarna, det handlade om Jean-Marie Dagonnier, Gerardus Latte och José Magain.

José Magain, The Lone Ranger, till vänster

När tiden var inne för Dag Hammarskjölds flygning, den 17 september 1961, hade Avikat förlorat plan ”KAT 91”och ”KAT 92”. Avikat var reducerat till ett enda plan, ”93:an”, som flögs av Magain, och med baschefen på Katangas enda flygbas, Joseph Délin, som navigatör. Under denna tid hade Magain börjat ett slags privatkrig mot FN-styrkor och regeringstrupper med sitt enda plan. Under smeknamnet ”Lone Ranger” kunde Magistern dyka upp lite var som helst i krigszonerna för att beskjuta markinstallationer eller skjuta ned obeväpnade transportflygplan.

När Hammarskjöld bordade sin DC-6, med namnet ”Albertina”, i Leopoldville, var han på väg till staden Ndola i Nordrhodesia. Albertinan hade då nyligen blivit beskjutet ovanför Elisabethville och hade ett kulhål i ena motorkåpan, en skada som dock inte bedömdes ha någon effekt på flygegenskaperna.

Planet spakades av förre stridspiloten Bo Hallonquist och med ombord fanns ytterligare ett halvdussin svenska tekniker från flygbolaget Transair. Målet med resan var att träffa representanter från Tshombes regering på en neutral plats inom ramen för fredsförhandlingarna mellan Katanga, FN och regeringen i Léopoldville.

Den rakaste vägen mellan Léopoldville och Ndola leder dock över katangesiskt luftrum och detta ville man undvika för att inte riskera att stöta på ”Lone Ranger”. Färden gick istället i en omväg utanför Magisterns aktionsradie enligt en färdplan som inte var känd hos flygledningarna vare sig i Léopoldville eller Ndola.

På natten den 18 september störtade så Albertinan under inflygningen mot Ndola och Hammarskjöld, samt samtliga ombordvarande omkom och sedan dess har spekulationerna florerat om vad som kunde ha förorsakat kraschen. Stor vikt har lagts vid att Magistern på något sätt måste ha varit inblandad. Jag tycker att detta verkar osannolikt.

Fouga Magisterplanet hade Kolwezi som hemmabas. Denna ligger 450 kilometer från Ndola. Magistern har en maximal räckvidd utan last på 925 kilometer, vilket skulle göra det tekniskt möjligt att flyga fram och tillbaka, men detta skulle också fordra att piloten visste exakt var Albertinan skulle dyka upp. Bränsleläget skulle inte medge någon direkt tid för spaning eller väntan.

Magistern hade dessutom ingen möjlighet att idka nattjakt eftersom den inte var utrustad med radar eller liknande instrument. Teorin om att Magistern skulle ha kunnat använda något annat flygfält än Kolwezi är också osannolik eftersom det inte fanns någon upplyst landningsplats i hela Katanga vid denna tid – och Fougan stod prydligt parkerad på sin plats på morgonen den 18 september. Dessutom hade den ende piloten förmögen att flyga planet ett alibi för tillfället. Han satt nämligen och söp på en bar i Kolwezi då Albertina störtade.

Men, kunde inte någon annan pilot ha tagit planet? Ja, det är detta som filmen ”Cold Case Hammarsköld” vill leda i bevis. Varken Dragonnier eller Latte var på plats. Den förste omkom när han störtade med “KAT 91” och den andre befann sig i Sydafrika. Under åren har det dock dykt upp personer som tagit på sig dådet. Det handlar om duon Jan van Rissighem och den hemlige pilot som går under namnet ”Beukels” i pressen. Van Rissighem var Tshombes personlige pilot och hävdade fram till sin död, 2007 i olika sammanhang att han och ”Beukels” hade lånat Magistern begivit sig i väg mot Ndola och skjutit ned Albertinan.

Jan van Rissighem

Enligt van Rissighems familj befann han sig dock inte i Kongo vid denna tid, utan på resa mellan Sydafrika och Rhodesia för att försöka införskaffa flygplan till Avikat. Den 18 september var han i Sydrhodesias huvudstad Salisbury (”Harare”). Vem denne ”Beukels” är har dock ingen ännu lyckats lista ut. I filmen antyds det att detta är van Rissighems alter ego.

Om så, är sannolikheten är stor att van Rissighem (eller någon annan) kommit på ett sätt att pungslå belgiska tidningar på pengar genom i form av den mystiske ”Beukels” då och då ”erkänna” att det var han som mördade Hammarskjöld. Åtskilliga andra belgiska “old Africa hands” har också “erkänt” att det var just de som har skjutit ned Albertina.

Man måste komma ihåg att lika aktad som Hammarskjöld är i Sverige och Tredje världen, lika avskydd och föraktad är han bland många belgare som anser att han bär skulden till att Katanga – den enda del av landet som hade kunnat stå på egna ben – förintades och att hela jätteriket drogs in i malström som det aldrig lyckats resa sig ur.

Men, måste det då vara Magistern som var inblandad? Kan det inte handla om något annat plan? Knappast. De enda stridsflygplan i området kontrollerades antingen av FN självt eller av brittiska regeringen via Royal Rhodesian Air Force (RRAF). Inga andra plan med militär kapacitet fanns i närheten.

Så vad hände då? Det banala svaret på denna fråga är sannolikt pilotfel från befälhavaren Hallonquists sida, assisterad av andrepiloten Nils-Eric Åhreus. Så här kan händelseförloppet mycket väl ha sett ut:

Den 17 september klockan 16.04 utgick en DC-4 från Léopoldville för att omgivningen skulle tro Dag Hammarskjöld var ombord. Den anlände till Ndola 22.35 utan problem. Klockan 16.51 lyfte Albertinan med den riktige Hammarskjöld destination Nordrhodesia.

Flygsträckan var 1731 kilometer och någon färdplan gjordes inte av säkerhetsskäl, kontakt skulle istället tas med Salisbury när de närmades sig Ndola. 22.40 meddelade Albertinan att hon befann sig över Tanganyika sjön på grund av den vida gir man gjort för att undvika ”Lone Ranger”. Klockan 23.05 togs kontakt med trafikkontrollen i Ndola. Hallonquist meddelar den beräknade ankomsttiden till 00.20. Flygplatsen var då stängd för annan trafik av säkerhetsskäl.

RRAF-officeren Mike Sounders satt samtidigt på Aero Club och drack Simbas (det lokala ölet) när Albertinan kom in över Ndola i en vid sväng och vände tillbaka. Sounders såg till att personalen tände landningsljusen och man väntade nu att planet skulle påbörja inflygningen. Men det kom inget plan. Personal på plats, inklusive den högste brittiske tjänstemannen i Rhodesia, lord Alport, antog att det gått till en annan flygplats på grund av säkerhetsskäl.

Kanske hade Albertinan fortsatt till Lusaka eller Salisbury, resonerade lord Alport; kanske hade hon återvänt till Léopoldville (flygledningen kunde hur som helst inte följa planet eftersom de inte hade någon radar).

Framåt klockan 1 började dock flygplatschefen, John Williams att ana oråd. 01.15 ringde han den lokala polisen och frågade om de hade noterat något egendomligt; någon krasch eller en explosion. Svaret var nej. Han kontaktade då flygledningen i Salisbury och frågade om de hade fått någon information om Albertinan. Även här var svaret nekande.

01.50 skickades tog Williams årter kontakt med Salisbury med en förfrågan om var Albertinan kunde vara. Salisbury försökte kontakta Léopoldville och skickade en förfrågan via Johannesburg via teleprinter. Inget svar. Nu utfärdade Ndola en INCEFA, det vill säga en officiell orosrapport angående ett försvunnet passagerarflygplan.

Williams stannade kvar på flygplatsen fram till klockan 03.00 då han begav sig hem till Rhodes Hotel och tio minuter senare släcktes flygplatsen ned och personalen gick hem. Han han dock inte mer än somna innan två polismän knackade på hans dörr. En av deras kollegor, en kommissarie van Wijk hade sett ett flygplan passera rakt över hans huvud och därefter försvunnit ur sikte. Strax därefter hade en blixt lyst upp himlen. Klockan hade då varit 00.20.

Polisen hade skickat ut några Landrovers för att undersöka en eventuell krasch, men hade inte hittat någonting. Williams bad alla att gå och lägga sig eftersom ingenting ändå kunde göras innan solen gick upp.

Vid 06.00 började sökningarna igen. Spaningsplan från RRAF gick upp för att leta och man försökte få bäring på den plats där blixten som hade observerats. 14.30 kom en lokalpolis in på basen med ett föremål som skulle visa sig vara kryptomaskinen från Albertinan – en lokal svedjebrukare hade plockat upp den märkliga tingesten från olycksplatsen och försökte nu sälja den på den lokala marknaden i tron att det var en skrivmaskin. Nu fick man lite kött på benen.

Klockan 15.30 hittades planet från luften av John Craxford, cirka 15 kilometer från flygplatsen, planet var mycket svårt att upptäcka, eftersom det gått ned under träden och var närmast förkolnat av brand. Robert Taylor och Martin Sanders från RRAF tog sig till platsen med landrover mötte upp en polisman som också hade kommit dit. De kunde känna igen Hammarskjöld. Han hade slungats ut från planet och troligen brutit nacken. Endast en person var vid liv, den amerikanske sergeanten, Harold Julian, men som avled efter ett par dagar av sina brännskador.

RRAF-piloterna kunde konstatera att planet hade gått på mycket låg höjd under en längre sträcka och kapat trädtopparna för att till slut dyka in under trädkronorna och träffa ett träd. De kunde också konstatera att landningshjulen och vingklaffar var utfällda för landning och att samtliga motorer hade varit i funktion. De här två piloterna drog slutsatsen det måste vara mänskliga faktorn, ett pilotfel.

Enligt de luttrade rhodesiska polismännen var detta inte något märkvärdigt: ”This is Africa. Planes crash all the time”.

Vittnesmålen från de lokala bönderna och kolarna lämnade mycket övrigt att önska. Politiska självständighetsaktivister uppmanade medlemmarna i den fackförening som organiserade träkolsarbetare att träda fram med uppgifter som skulle kunna ställa det brittiska styret i Salisbury i så dålig dager som möjligt.

Dock hade denna kampanj inte koordinerats utan polisen konfronterades med en uppsjö av vittnesmål om att Albertinan hade bombats från luften av ett annat plan, att en hel flottilj med rhodesiska plan gått till attack i natten, eller att en grupp mystiska vita militärer hade smugit sig fram till planet som landat oskadat på marken och därefter sprängt det i luften och dödat passagerarna.

Ett urval av de minst fantasifulla av dessa vittnesmål har plockats fram i filmen ”Cold Case Hammarskjöld” för att ge trovärdighet åt att planets sköts ned.

Kropparna efter de omkomna tas omhand av rhodesisk polis. Ndola, 18 september 1961.

Den rhodesiska undersökningskommissionen kunde senare slå fast att Albertinan inte utsatts för beskjutning eller att någon bomb sprängts ombord. De skottskador som man initialt observerat på en del av passagerarna visade sig vara mycket ytliga och ett resultat av patroner som exploderat och farit omkring i den brand som bröt ut omedelbart efter kraschen.

Såväl faktiska omständigheter, som Occams rakkniv pekar, enligt min mening, på att Dag Hammarskjölds livstråd klipptes av på grund av att simpelt pilotfel. En banal orsak, som kanske inte faller alla på läppen och som kanske inte blir så spännande att göra en film om, men som åtminstone har den överlägsna egenskapen jämfört med alla andra förklaringsmodeller genom att den förmodligen är sann.

Erik van der Heeg

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

2 kommentarer till “Gästinlägg: Nej, Dag Hammarskjöld blev inte mördad!”

  • Kulor från patroner som läggs på eld har ingen som helst kraft att fara omkring och skada någonting. Det nedknarkade fyllot Christer Pettersson hade inte orkat springa uppför trapporna.

  • Har läst en artikel som stöder navigeringsfel som orsaken. Artikeln redogjorde för olika flygplatskartor och visade vilken karta som troligen blivit förväxlad.

Kommentera