Sedan den bisarra överenskommelsen mellan Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet blev känd har sociala medier svämmat över av både besvikna och euforiska kommentarer. De besvikna och ilskna kommentarerna går, i korthet, ut på att Centern och Liberalerna dragit väljarna vid näsan och svikit Alliansen. På vänsterkanten finns också en hel del missnöje med att Socialdemokraterna köpt en liberal politik, och, naturligtvis, med den där klausulen som ska garantera att Vänsterpartiet inte får något inflytande över politiken de kommande åren.

De besvikna reaktionerna är förståeliga. De triumfatoriska är i det närmaste obegripliga, Ingen vann. Alla är förlorare. Så tänkte jag innan jag började förstod vad det hela handlar om: En hel del människor därute, centerpartister, liberaler, socialdemokrater och miljöpartister är fullt och fast övertygade om att de lyckats mota raslagar och förintelseläger i grind. De jämför, tillsynes på fullt allvar, det svenska valresultatet 2018 med situationen i Tyskland 1933 och betraktar sig själva som hjältar. Genom denna oheliga allians tror de sig alltså ha räddat Sverige från ett Tyskland 1933-scenario. Samarbetet bygger således inte på gemensamma värderingar eller en gemensam idé om ett framtida Sverige. Samarbetet bygger endast på fantasin om en gemensam fiende som till varje pris måste stängas ute.

Att så många – en hel del med politiska uppdrag i både kommuner, landsting och riksdag – är så fundamentalt historielösa är inget mindre än skandalöst. Efter valet 1933, då Hitler tog makten i ett land fortfarande märkt av det svidande nederlaget i första världskriget, vidtogs en rad antijudiska åtgärder, samtidigt som projekt Gleichschaltung (”likriktningen”, ”nazifieringen”) inleddes. Strax efter valet röstades Erstes Gleichschaltungsgesetz igenom, och ambitionen var att ta kontroll över alla aspekter av samhället. Ekonomi, fackföreningar, media, kultur och hela undervisningsväsendet. Målet var att uppnå en totalitär kontroll över hela Tyskland och varje tysk.

Till en början var processen frivillig. Eftergivenheten inför det nya politiska klimatet var stor, och människor valde att samverka. De rättade in sig i ledet, kanske inte av övertygelse, utan av oro för att annars bli förfördelade, för att säkra sin egen position eller kanske för att få en anställning. De nazistiska värderingarna – eller, om man så vill, den nazistiska värdegrunden – förmedlades genom att regeringen tog makten över media, kultur och skolor. Likaså omvandlades befintliga organisationer, ungdomsföreningar och andra sammanslutningar till specifikt nazistiska organisationer.

Parallellt med att regeringen tog makten över folket genom indoktrinering och propaganda infördes antijudiska lagar, en efter en, som begränsade den judiska befolkningens delaktighet i det tyska samhället. Den sjunde april 1933 infördes den så kallade ”ariska klausulen” som innebar att judar kunde avskedas utan anledning. Det ledde till att de utestängdes från flera yrkesområden. Regeringen uppmanade samma vår till bojkott av butiker och affärsverksamheter som drevs av judar. Judar fick inte längre undervisa på tyska universitet och så småningom utestängdes judar från högre utbildning.

Hitler och hans regering var mycket skickliga i sitt värv att förvandla Tyskland till en totalitär stat. Två av de kännetecken som, enligt Hannah Arendt, definierar totalitära strävanden och totalitära stater, är drömmen om världsherravälde och dödandet av oskyldiga. Det såg vi, menar hon i Totalitarismens ursprung, både i Nazityskland och under Stalin. Vår kännedom om de brott mot mänskligheten som pågick i Hitlers och Stalins respektive regimer förskräcker. Vi måste vara uppmärksamma så att inte historien upprepar sig igen.

Jag är bekymrad över att antisemitismen växer i Sverige. Det gör den nämligen. Nynazistiska grupper hotar den judiska befolkningens trygghet i Sverige, liksom en del muslimska gruppers antisemitiska föreställningar. Dr Manfred Gerstenfeld vid Jerusalem Center for Public Affairs menar att den stora invandringen från länder i Mellanöstern till Sverige fått problematiska konsekvenser för svenska judar. I takt med att den muslimska befolkningen blivit större, har också hatet mot judar blivit öppnare och mer frekvent. Gerstenfeld kritiserar också den svenska regeringen, i synnerhet Margot Wallström (S) för en antiisraelisk hållning – han anser att Wallströms ageranden och uttalanden är tydliga uttryck för antisemitism.

Wallström är inte den enda från vänsterhåll som tycks ha problem med att hålla rent från antisemitiska idéer och föreställningar. Generande nog bär vänstern på en hel del antisemitiska åsikter, och en del antisemitiska grodor har hoppat från exempelvis Veronica Palms (S), Mats Fuchs (V) och Oldoz Javidis (FI) munnar.  Vill man hålla rent från antisemitism är det således en mycket dålig idé att liera sig med vänstern.

Trots min oro över en växande antisemitism vill jag med bestämdhet hävda att Sverige 2019 inte går att jämföra med Tyskland 1933. I den mån det finns totalitära tendenser och ambitioner kommer de från ett helt annat håll än det som Centern, liberalerna, socialdemokraterna och miljöpartisterna tror. De totalitära ansatser vi kan se kommer från regeringen själv. Politiseringen av kulturen, skolan och universitetet liksom dominansen över media, kontrollen över fackförbund och försöken att snöpa yttrandefrihet genom deplatforming och regeringsunderstödda initiativ av typen ”Jag-är-här” och ”Näthatsgransakren” är oroande – men att jämföra Sverige med Tyskland 1933 är ändå en grov överdrift.

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

4 kommentarer till “Vilka likheter finns det mellan Sverige 2019 och Tyskland 1933?”

  • Allt det här pratet om 1933, rasism, fascism och Hitler är en panikreaktion och utstuderad taktik från partier och media som märkt att deras makt över folket håller på att erodera. Allt fler köper inte längre deras problemformuleringar. Samhällsproblemen i samband migrationen har vuxit så till den grad att folk reagerar med en blandning av uppgivenhet, raseri och politikerförakt. De extremt låga förtroende för våra ledande politiker som undersökningar visar pekar på det. Men något nytt tyskt 1933 är det långt ifrån. Inte ens då fick våra svenska nazister något gehör för sina idéer. De kom aldrig in i riksdagen . Revolution från höger eller vänster har aldrig tilltalat svenskar i modern tid.

  • Nåväl, dessa partier som nu bildar regering, S och MP med stöd av C och L kommer få svårt att samarbeta. Håller det i ett år? Det går nog. Två år? Tveksamt, utredningar som aldrig blir färdiga. Hur länge står Annie ut? Vad händer sen?

  • Några tankar om oväntade ”parkonstellationer” och” plagiat”.

    Hitlers Machergreifung 30 jan 1933 möjliggjordes av att Franz von Papen och Kurt von Schleicher övertalade president Hindenburg, att Hitler som kansler skulle kunna utnyttjas för att kväsa vänstern och att de konservativa samtidigt skulle vara i stånd att hålla NSDAP i schack. Vi vet hur det gick. Den politiske karikatyrtecknaren Mäki har i dagarna presenterat en bild av Löfven som brudgum och Lööf som brud, Bilden fick mig att associera till en känd karikatyr från 1939, då engelske tecknare David Low, som kommentar till Molotov- Ribbentrop-pakten mellan Naziyskland och Sovjet, framställde Stalin som brudgum och Hitler som brud. Nonaggressionspakten undertecknades 23 aug 1939. 1 sept anföll som bekant Nazityskland Polen och 17 sept gick Sovjet in i Polen. Uppdelningen av Polen följde ett hemligt tillägg till det offentliga dokumentet. Efter delningen följde Operation Barbarossa, dvs Hitler försök att en gång för alla utplåna bolsjevismen. Vi har facit.
    Som historiker är jag van att jämföra framställningar av olika händelser och ställningstaganden. Intressant är att se hur äldre bildmotiv dyker upp i nya sammanhang. Ett exempel är fotot av den 3-årige flyktingpojken som drunknade i Medelhavet 2 sept 2015 ( vilket i sig är en tragedi). Det foto ( det finns ju flera) som blivit ett globalt emblem och som togs av en turkisk namngiven journalist är i det närmaste identiskt med ett foto av en anonym fotograf 1945 . Bilden finns på en helsida i en fotobok av Jaromir Horec och Milan Albich ( Prag 1960), som visar 146 bilder av barn som led och dog under Förintelsen och den har översatts till många språk. Bild 22 har texten ”To bylo i tvé díte, Evropo!” / ”Även ditt barn, Europa!” . Jag skulle inte vilja kalla det senare fotot ett ”plagiat”, men har svårt att inte associera till fotot på den lille judiske pojken och undrar varför inte andra har reagerat på likheten och varför det växer upp en kult kring ett visst barn men inte kring ett annat I övrigt är jag inte politiskt engagerad, men reagerar starkt mot tendensen i Sverige idag att dela in människor i kategorierna ”onda” och ”goda”, istället för att tala om ”meningsmotståndare” och ”likasinnade”.

    ”Historikern”

  • Alla paralleller mellan 1930-talet och i dag är djupt ohistoriska och okunniga. En av de viktigaste skillnaderna är att vi minns och vet vad som hände på 1930-talet och senare i Europa. Historien upprepar sig inte, däremot kan vi lära av historien.

Kommentera