”Om inte Hannah Arendt funnits hade man varit tvungen att uppfinna henne”, skrev någon för länge sedan. Hannah Arendts liv är som en saga, fylld av hinder och segrar, ondska och kärlek, bakslag och framgångar. Hon föddes i början på nittonhundratalet, upplevde två världskrig, tvingades lämna sitt hemland och sedan Europa för att leva i exil i Amerika. Hennes liv spänner över ett avgörande kapitel i Europas historia, en tid då våra värderingar och idéer om människan och hennes värde, ont och gott, skuld och ansvar prövades och omformulerades.

Hannah föddes 1906 i Hannover. Hon växte upp i judisk medelklass i Königsberg, som enda barn till Paul och Martha Arendt. Paul och Martha hade båda studerat och rest. De var sekulariserade judar och betraktade sig som socialister. Hannahs far dog efter en längre tids sjukdom när Hannah var sju år gammal. Hennes mamma Martha gifte om sig med Martin Beerwald när Hannah var tolv och hon fick då två äldre styvsystrar. Hannahs barndom präglades av förlusten av en älskad pappa, men också av första världskriget som bröt ut 1914, när Hannah var åtta år, och pågick fram till 1918.

När Hannah nyss fyllt arton flyttade hon till Marburg för att studera filosofi. Där mötte hon den betydligt äldre Martin Heidegger, filosofen som då var i färd med att fullborda sitt magnum opus, Sein und Zeit. Han blev hennes mentor, bästa vän och älskare – och han skulle komma att svika henne djupt i samband med nazismens segertåg över Tyskland. Trots detta förblev hon honom tillgiven fram till sin död.

Hannah lämnade Marburg 1925 för att studera filosofi för Husserl en termin. Efter sejouren med Husserl flyttade hon vidare till Heidelberg för att skriva sin doktorsavhandling med Karl Jaspers som professor och 1929 disputerar Hannah på en avhandling om kärleksbegreppet hos Augustinus. Åren i Heidelberg var bra år – Hannah hade ett stort socialt liv och träffade sin första man, Günther Stern, som hon flyttade ihop med i Berlin 1929. Paret flyttade vidare till Frankfurt och Hannah började skriva för dagstidningar, bland annat Frankfurter Zeitung.

När Hannah och Günther återvände till Berlin koncentrerade Hannah sig på skrivandet av en biografi om Rahel Varnhagen, en judisk kvinna som var centrum i en krets av intellektuella i det tidiga 1800-talets Berlin. Hannahs intresse för sitt judiska ursprung hade väckts, och hon sökte sig till den sionistiska rörelsen. För deras räkning arbetade hon med att samla och dokumentera uttryck för antisemitism, i texter, tal och handlingar. Våren 1933 blev hon arresterad, misstänkt för antitysk verksamhet, men släpptes efter åtta dagar.

Efter den erfarenheten såg sig Hannah tvingad att lämna sitt hemland, Tyskland. Antisemitismen växte sig allt starkare, och hon insåg att situationen skulle komma att bli ohållbar för judar. Hon korsade, tillsammans med sin mamma, gränsen till Tjeckoslovakien i skydd av mörkret och fortsatte till Frankrike och Paris. I Paris levde hon fram till 1940, umgicks i intellektuella kretsar och arbetade för organisationen Youth Aliyah, som räddade tusentals judiska barn undan nazisterna. Hannah hjälpte till med att förbereda barnen för ett nytt liv i det som då kallades Palestina.

I Paris mötte Hannah också mannen som kom att bli hennes livskamrat, Heinrich Blücher. Heinrich var övertygad kommunist och hade varit engagerad i spartakisterna sedan tjugoårsåldern. Hans politiska engagemang hade tvingat honom att fly Tyskland, och Hannah och han fann varandra i exil. Hannah lämnade Günther Stern och gifte om sig med Heinrich. När Frankrike och England förklarade Tyskland krig hösten 1939 blev Hannah och Heinrich, liksom alla andra tyska medborgare som levde i exil i Frankrike, internerad. Hannah sändes till camp des Gurs där hon tillbringade några månader.  I samband med att Frankrike kapitulerade i juni 1940 och kaos utbröt lyckades hon lämna lägret.

Tillsammans med Heinrich emigrerade hon, efter en tid i Montauban, 1941 till Amerika, där de bosatte sig i New York. Språkbegåvad som hon var lärde hon sig att behärska amerikanska fort, och redan 1945 undervisade och forskade hon vid Princeton University.

I samband med en resa till Europa 1950 återsåg hon Heidegger, då utstött och nedbruten efter en utdragen, och för honom plågsam, avnazifieringsprocess. Mötet blir mycket betydelsefullt för båda, och deras relation består sedan livet ut. Hannah försonas med hans svek och lägger mycket tid på att återupprätta hans skamfilade rykte som filosof. Tack vare hennes idoga arbete översätts hans böcker till engelska.

1951 blev hon internationellt erkänd när The Origins of Totalitarianism publicerades. Hannah hyllades och jämfördes med Marx i betydelse.  Hennes originella och egensinniga beskrivning av totalitära ideologier, nazism och kommunism, blir banbrytande.  Hannah får motta mängder av priser och hade utan tvekan etablerat sig som en av sin samtids mest inflytelserika intellektuella.

1963 publicerades den bok som många förknippar henne med idag, den då kontroversiella Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil. Hannah hade, för New York Times räkning, bevakat rättegången mot Eichmann på plats i Jerusalem. Hennes slutsatser, först publicerade som en artikelserie i New York Times, och sedan i bokform, utgiven av Schocken Books, gick på tvärs med den etablerade uppfattningen av nazistiska förbrytare som Adolf Eichmann. Hannah beskrev Eichmann som ”en fantasilös byråkrat” som blott ”lydde order” istället för att bekräfta bilden av nazisten som ett monster. Hannahs beskrivning väckte anstöt och blev rejält kritiserad.

Ännu mer kritik fick Hannahs reflektion kring de Judiska rådens roll i förintelseprocessen. Hon menade att några av de Judiska råden varit allt för samarbetsvilliga med den tyska regimen – kanske hade färre judar dött om de Judiska råden gjort motstånd istället för att samarbeta? Hannas reflektion tolkades som om hon menade att judarna hade sig själv att skylla för sin undergång. I över ett år pågick en medial häxjakt på Hannah, hon fick motta hundratals hatbrev och en del av hennes kollegor slutade att hälsa på henne. Mest smärtade henne förlusten av några nära, betydelsefulla vänner som bröt med Hannah på grund av de tankar och teorier hon för fram i boken som på svenska fått titeln Eichmann i Jerusalem: Den banala ondskan.

Hannah red dock ut även denna storm, och fortsatte fram till sin död den fjärde december 1975 att tänka, skriva och samtala. Till hennes senare verk hör On Revolution och On Violence samt flera texter om Walter Benjamin, Berthold Brecht, Karl Jaspers och andra människor som blivit betydelsefulla för henne, som vänner och som intellektuella. Efter Hannahs död publicerades den volym hon arbetat intensivt med de sista åren av sitt liv, The Life of the Mind, redigerad av hennes nära vän, den amerikanska författaren Mary McCarthy. 

Hannah Arendt var inte bara en briljant tänkare. Hon var också en fascinerande människa som levde ett dramatiskt liv. Detta vill jag berätta om – och därför arbetar jag på en bok om Hannah Arendt. Min ambition är att skildra hennes liv och utveckling som intellektuell – hennes tänkande är intimt relaterat med hennes konkreta erfarenheter – men också att skildra ett dramatiskt skeende i mänsklighetens historia. Hennes erfarenheter av och reflektioner kring exil, främlingskap, livet på flykt, ondska och totalitarism synes synnerligen viktiga just nu.

Idag åker jag till Israel, för att besöka det land som var mycket betydelsefullt för henne – där inte minst Jerusalem spelar en avgörande roll. Kortare och längre rapporter från Israel samt texter om Hannah Arendt utlovas under veckan.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

2 kommentarer till “Hannah Arendt – en tänkare för vår tid”

  • Hej Ann,

    Utmärkt text och projekt! Förlåt om jag har fel, men gavs inte Eichmann in Jerusalem ut i The New Yorker magasin, inte NYTimes? Eller så var hon kanske där på NYT:s räkning men artiklarna publicerades för första gången i New York mag?

    Lycka till med projektet!

    / Chris, Norduppland

Kommentera