Hannah Arendt bevakade rättegången mot Adolf Eichmann för tidskriften ”The New Yorkers” räkning. Den hölls i Jerusalem våren 1960. 1963 presenterade Arendt sina samlade intryck och slutsatser om Eichmann, hans person, bevekelsegrunder och brott i boken Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem. I boken ifrågasätter hon att onda gärningar ifrågasätter onda intentioner och onda motiv – hon skriver att det inte alltid finns en relation mellan dessa tre. Hennes påstående ska inte förstås som att hon trivialiserar eller förnekar ondskan. Det är alltså inte ondskan som är banal, utan motiven bakom den onda handlingen.

Arendt chockerade samtiden genom att påstå att Eichmann inte var varken demonisk eller fanatisk. Han var varken ond eller illvillig. Eichmann skötte bara sitt jobb, så effektivt och bra som han kunde: ”Vad han än gjorde var han i sina egna ögon en laglydig medborgare. Han gjorde sin plikt, som han sade till polisen om och om igen. Han inte endast löd order, han löd också lagen.” Han var, enligt Arendt, blott en ”fantasilös byråkrat” som handlade i enlighet med den anda och de övertygelser som präglade den tid och det samhälle han levde i:

”Precis som lagen i civiliserade länder förutsätter att samvetets röst säger till alla: ”Du skall inte dräpa”, även om människans naturliga önskningar och böjelser periodvis kan vara mordiska, fordrade lagen i Hitlers rike att samvetets röst skulle säga till alla: ”Du skall dräpa”, fastän de som ställde till med massakrerna mycket väl visste att mord är emot de flesta människors normala önskningar och böjelser. Ondskan har i Tredje riket förlorat den egenskap som gör den igenkännlig för de flesta människor – karaktären av frestelse. Många tyskar och många nazister, troligen den överväldigande majoriteten, måste ha frestats att inte mörda, inte plundra och inte låta sina grannar gå mot sin undergång (ty de visste naturligtvis att judarna fördes mot sin undergång, även om de inte kände till de hemska detaljerna) och att inte bli medbrottslingar i alla dessa brott genom att dra nytta av dem. Men bara Gud vet hur de hade lärt sig att motstå frestelsen.”

Arendt anknyter i passagen ovan till Kants teori om ondska. Också hon talar om ondska i termer av frestelser, och hon betonar betydelsen i att betrakta ondska som just en frestelse. Inte för att ondska i sig är det som människan egentligen vill och behöver – en bakelse som hon, skulle Nietzsche sagt, är dum om hon förnekar sig själv – poängen är att ”frestelse” signalerar förbjudet och tabu, och det förbjudna utöver som bekant en viss lockelse. Citatet röjer också en obekväm sanning: människor har en olycklig tendens att följa minsta motståndets lag, att stänga av samvetets röst och göra som alla andra.

1942 var Bruno Manz från Dortmund 21 år gammal och stationerad vid ishavsfronten. Han var en hängiven soldat och en övertygad nazist som anslöt sig till Wehrmacht som frivillig redan 1939. Vid flygbasen i Petsamo försvarade han tyskarnas intressen och drömde om Tredje Rikets realiserande, dagen då den judiska konspirationen en gång för alla omintetgjorts och den ariska rasen upprättats och rättvisa skipats. Sophie Scholl, medicinstuderande i Munchen, var lika gammal som Bruno Manz 1942, men hon hade valt en annan väg. Sophie Scholl och hennes tre år äldre bror Hans Scholl var förgrundsgestalter i motståndsgruppen Vita rosen. Vita rosen bestod av ett antal unga män och kvinnor som försökte bekämpa nazismen genom att dela ut flygblad som manade till motstånd mot den regim som de upplevde som kriminell och orättfärdig: ”Ingenting är så ovärdigt en civiliserad nation som att tillåta sig att motståndslöst styras av en ansvarslös klick som har givit efter för sina lägsta instinkter”.

Bruno Manz överlevde kriget. Han var nazist, han dödade några ryssar, han frös, han satt i fångläger och sen svalt han under studieåren i Mainz, men han överlevde. Det gjorde inte Sophie och Hans Scholl. De greps, torterades, åtalades, fälldes och halshöggs inom loppet av fyra dagar. I väntan på sin avrättning skrev Hans Scholl på cellväggen ett citat av Goethe som han lärt sig av sin far: ”Gör motstånd mot all form av despoti”. När Bruno Manz långt senare som medborgare i ett annat land – USA – läser berättelsen om syskonen Scholl och Vita Rosen upplever han ett av de mest ångestfyllda ögonblicken i sitt liv. Vad gav syskonen Scholl styrkan att välja rätt och stå emot? Varför var inte han, Bruno Manz, en av dem som valde att göra motstånd mot en ond och hatisk ideologi? Varför valde han att lyda, ja inte bara lyda, utan bejaka, tro, övertygas om nazismens förträfflighet?

Bruno Manz självbiografiska bok Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket är ett försök till förklaring: ”Mitt öde var typiskt för den katastrofala inverkan den nazistiska propagandan i kombination med dåtidens tyska kultur, hade på den tyska ungdomen”, skriver han. Manz beskriver ett klimat och en kultur där antisemitiska tankegångar underblåses av skola, föräldrar och fritidsaktiviteter.  Religionsundervisning plockas bort från skolan (”den enda religion vi behöver är Nazismen”), misshaglig litteratur, konst och musik förbjuds, nya historieböcker skrivna i ett flygande fläng ”Volk-Werdung der Deutschen” (”Hur det tyska folket blev det tyska folket”) införs.

Manz beskriver sig själv som ”mentalt inspärrad”, som förgiftad av nazismens ondska. Han menar att det väloljade propagandamaskineri han, liksom resten av det tyska folket, utsattes för var att likna vid en gradvis förgiftning, droppe för droppe. Särskilt beräknande och utstuderat tycks åtgärderna riktade mot barnen vara – de unga pojkar som sedan sändes ut i kriget. I Jungvolk och HitlerJugend fostrades pojkarna till ”skoningslöshet”, de lärde sig att slåss till tonerna av nationalistiska sånger och historierna om judarnas påstådda grymheter och perversioner berättades gång på gång. Kanske var Bruno Manz särskilt mottaglig för de antisemitiska idéerna eftersom hans far hyste ett starkt och brinnande hat mot det judiska folket, och lade skulden för Tysklands alla umbärande på judarna. Kanske är det en del av förklaringen till att Bruno Manz valde Wehrmacht medan syskonen Scholl valde motstånd.

Syskonen Scholl växte upp i samma Tyskland, utsattes för samma propaganda och var, precis som alla tyska pojkar och flickor, tvungna att delta i Hitler-Jugend respektive Bund Deutscher Mädel men klarade av att stå emot det som Bruno Manz kallar för ”ondskans sirensång”. Mitt i denna ondskans sirensång fanns något annat, en inre röst, en moralisk röst, som försökte överrösta lockelsen i sirenens sång. ”Till min livslånga sorg valde jag att strunta i den och istället lyssna till Adolf Hitler”, skriver Bruno Manz. Han vill dela med sig av insikten att denna inre, moraliska röst finns i alla människor, och att det är just den som gör oss mänskliga, frälser oss från omänsklighet. Därför måste vi lyssna till den och inte bara blint lyda, menar han.

Frågan om vad som fick syskonen Scholl att göra motstånd, att vägra underkasta sig ett omänskligt samhälles normer och förväntningar bränner. Bruno Manz följsamhet, hans oreflekterade bejakande av nazismen verifierar Philip Zimbardos tes i The Lucifer Effect om de ruttna äpplena, de som ruttnar på grund av ohälsosamma korgar. Zimbardo talar om ”onda system” alltså system skapade av onda ideologier, eller möjligen onda system som en konsekvens av bristen på ideologi. Ett ont system sanktionerar onda handlingar, normaliserar det våldsamma, grymma och perversa. Ett ont system bryter ner individens moraliska identitet – ibland chockerande fort, som i exempelvis Abu Ghraib – så att han eller hon förmås att utföra handlingar de tidigare inte skulle kunnat föreställa sig.

Ett gott system, däremot, ett sammanhang med goda förebilder och samtal om godhet och – som Zimbardo talar om – hjältemod skapar beredskap att göra gott, att välja det goda. Syskonen Scholl växte upp i en familj med ett levande samtal om ansvar, om människans värde, om att göra rätt. Deras uppväxtmiljö gav dem en beredskap att välja det rätta, att göra gott också i onda sammanhang, att reflektera och vara medveten om att de hade makt att välja.

När människor upphör att tänka, reflektera och aktivt välja mellan ont och gott, mellan att delta eller att göra motstånd växer ondskan, skriver Arendt. Den sorgliga sanningen är, menar hon, att onda handlingar ofta utförs av människor som inte bestämt sig för att vara varken onda eller goda: onda handlingar utförs av dem som inte valt sida, som Bruno Manz. Arendt motsätter sig alltså Kants övertygelse om att människor faktiskt väljer att falla för frestelsen och därmed göra ont.

I hennes teori är frånvaron av val det problematiska: människan väljer inte att göra ont, hon underlåter att välja, hon underlåter att ta ansvar. Arendt menar att vi borde diskutera lydnad. Enligt henne är det ytterst problematiskt att vår kultur uppmuntrar och belönar lydnad. Hon diskuterar också riskerna med att betrakta det kantianska påståendet ”ingen vill av fri vilja göra ont” som en sann beskrivning av den mänskliga naturen. Antagandet leder nämligen till ytterligare ett antagande, nämligen att ”alla vill göra gott”. En mer rättvisande beskrivning av människans karaktär tycks vara att ”få vet vad de vill…”.

1944 intervjuar Arendt en man som varit vakt i ett koncentrationsläger. Han erkänner att han mördat människor, men kan inte förmås att se sin skuld. Han gjorde ju bara det han vara avlönad för att göra. Arendt beskriver en människa som inte längre är en människa, en människa som ”bara lyder order” och som i förlängningen agerar som en robot. De allra flesta män som deltog i kriget och gjorde nazismen möjlig var varken fanatiker, sadister eller sexuellt perverterade. De var helt vanliga män, arbetande familjefäder. När yrket tvingade dem att döda människor uppfattade de inte det som mord; de dödade ju inte av fri vilja utan som en del av sin yrkesutövning. Hannah Arendt skriver att de här männen inte ens skulle skadat en fluga utanför sin yrkesroll.

Perspektivet känns igen från Milgrams experiment och Niels Christies studier. Bilden av förövaren som ett monster, som en person helt genomsyrad av ondska, som någon som alltid handlar grymt och illvilligt tycks, enligt de här studierna inte vara mycket mer än en bild. Journalisten Slavenka Drakulic skriver i Inte en fluga förnär om krigsförbrytarna i f d Jugoslavien att den mest förfärande insikt hon gjort är att krigsförbrytarna är människor som du och jag. Genom att kalla förbrytarna monster skapar vi största möjliga distans mellan oss och dem och utesluter dem ur den mänskliga gemenskapen. Drakulic hänvisar till historikern Christopher Brownings studie som visar att de män som deltar i krig och begår grymheter inte lider av personlighetsstörningar eller tillhör någon viss personlighetstyp. De är ”helt vanliga män”.

Drakulic tillbringade lång tid i rättssalarna vid krigstribunalen i Haag, iakttog de anklagade, ägnade varje enskild förbrytare avsevärd tid och hon skriver att brottslingarna efterhand tedde sig alltmer mänskliga:

”Ju mer tid jag ägnat åt enskilda krigsförbrytare, desto mer övertygad är jag om att de inte är monster. Tänk om de är helt vanliga människor, precis som vi, och som när de hamnade i en viss belägenhet fattade moraliskt felaktiga beslut? Vad säger det då om oss själva?”

Drakulic kommer alltså till samma rysliga slutsats som Arendt – att förövarna är helt vanliga människor som under vissa omständigheter fattar fel beslut.

Arendt utesluter dock inte helt möjligheten att ett fåtal människor faktiskt har en ond natur. Hon diskuterar synen på ondska i bibeln och skriver att inte heller bibeln talar om avsiktlig ondska. Kain ville inte bli Kain när han mördade sin bror Abel, och Judas, det främsta exemplet på mänsklig synd, hängde sig när han förstod vidden av sitt svek. Det visste inte vad de gjorde, och måste därför förlåtas för sina synder. Jesus predikade förlåtelse för alla synder som på det ena eller andra sättet kan förklaras utifrån mänsklig svaghet, det vill säga den korrupta mänskliga naturen som genom arvsynden har en böjelse mot det onda. Människan är svag, och hon faller lätt för frestelser. Det är begripligt och möjligt att förlåta (för Jesus, inte nödvändigtvis för den drabbade människan, min anmärkning).

Det finns dock ett undantag, skriver Arendt. Jesus säger också att det finns människor som orsakar det som på grekiska benämns skandala, vilket är handlingar som är så onda och så outhärdliga att det vore bättre för den skyldige att han eller hon aldrig blivit född. Jesus förklarar inte vidare dessa onda handlingars natur eller innehåll, men det tycks som om han betraktar de som oförlåtliga, en inställning som Arendt delar: Den finns onda handlingar – onda människor – som inte går att varken förlåta eller bestraffa. All ondska kan inte förklaras i termer av lydnad, okunskap och underlåtelser.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

En kommentar till ”Hannah Arendt, Adolf Eichmann och ondskan”

  • Handlingarna avgör ondskan och dess mål om hur en individ uppför sig mot sin nästa med eller icke pliktsberoende av sitt uppdrag som människa. George Orwell i ” Djurfarmen ” menar säger ” när grisarna beter sig som människor ” delvis kan ge ett svar om hur den mänskliga naturen är…Under andra världskrigets judeutrotningen av den totalitär nationalsocialist regeringsmakten enligt Wannseekonferensen året 1942 var ondskans källa till Holicaust tragedin och ingen kan befrias av gemensamma ansvaret. Det är samma fenomen idag med den socialliberala världsordningen vilket bär ansvaret för judeutrotningens propaganda och finansieringen med bidrag till terrorregimers och dess terrororganisationerna operationer i Mellanöstern och Världen över…Utvärderingen av ondskan skall göras av historien och knappt finns befrielse av de inblandade oberoende vilka anledningar har i sina handlingar.

Kommentera