”Frau Arendt”, säger Gunter Gaus, ”upplever ni det vara er plikt att publicera vad ni lär er genom politisk-filosofisk analys eller sociologisk spekulation? Eller”, undrar han, ”finns det skäl att tiga om somligt som ni vet?”. Den Frau Arendt som Gaus adresserar är Hannah Arendt, filosofen som skrev en bok om Adolf Eichmann, ”Den banala ondskan”, vilken gjorde henne till en internationell intellektuell celebritet och som idag betraktas som en av filosofins klassiska texter. Hennes begrepp – den banala ondskan – är numera ett etablerat begrepp och en av de mer använda förklaringsmodellerna till ondskan.

Arendts resonemang blev dock föremål för en hetsig debatt då det publicerades. Hannah Arendt, själv av judisk börd, anklagades för att ”brista i kärlek till det judiska folket” och för att lägga skulden för den egna undergången på judarna själva. Många provocerades av hennes beskrivning av Eichmann som en ”fantasilös byråkrat” som bara ”lydde order”. Arendts beskrivning av Eichmann bröt mot de bilder som odlats av honom dittills, som grym och demonisk. Arendts lakoniska beskrivning av honom upplevdes som ursäktandande, och hennes uppriktiga rapport tolkades som ett försvar för Eichmann. En del tog anstöt av att Arendt ställde frågan om judarnas eget ansvar för de fasansfulla massmorden i anslutning till andra världskriget. Arendt kritiserar det hon upplevde som judarnas passiva acceptans och menar att vissa judiska råd kollaborerade med nazisterna. Borde hon ha skrivit det – oavsett om det är sant eller inte? Finns det inte sanningar som bör förtigas, som Gaus undrar i intervjun med Arendt från 1964.

Gunter Gaus, välkänd journalist och sedermera statssekreterare i Willy Brandts regeringskansli intervjuade Hannah Arendt i västtysk teve. Intervjun publicerades senare i hans bok Zur Person med titeln ”Was bleibt? Es bleibt die Muttersprache”.

”Det är ett mycket svårt problem”, svarar Arendt på Gaus fråga huruvida det finns sådant som bör förtigas, sanningar som inte bör uttalas. ”Det är i grund och botten den enda fråga som intresserade mig i kontroversen över Eichmannboken. Det är den enda seriösa frågan – allt annat är ren propagandasmörja”, säger hon och parafraserar sedan den tysk-romerske kejsar Ferdinand den andres motto: ”Fiat veritas, et pereat mundus”. ”Må sanningen yppas om så världen går under”.

Hannah Arendt visste vad hon talade om. När hennes artikelserie om rättegången mot Adolf Eichmann publicerades i New York Times våren 1963 bröt helvetet löst. Världen gick förvisso inte under – men hon beskylldes för att vara ”hjärtlös”, sakna ”empati”, vara ”känslokall” och ”likgiltig”. Kollegor vände henne ryggen och vänner bröt. Hennes gode vän Kurt Blumenfeld förlät henne aldrig, och Hans Jonas som varit hennes vän sedan studieåren i Tyskland och tillhörde hennes absolut närmaste krets av vänner var bestört. Han vägrade att tala med henne på över ett år. En gammal bekant från Berlin, Sigfried Moses, förklarade offentligt krig mot Hannah. Vännen Gershom Scholem beklagade att hon inte älskade det judiska folket – bara de judar som är hennes vänner. Pressen beskrev Arendt som anti-sionist, som en självhatande jude och som antisrael. Hon beskylldes för att förråda det judiska folket. Hundratals hatiska brev damp ner i hennes brevlåda, i veckor, månader och år.

Ifrågasättandet av henne – för att inte säga hatet – pågick i tre långa år. Mordet på John F Kennedy i november 1963 hejdade tillfälligt kontroversen – men när artikelserien publicerades i bokform tog den hätska debatten fart igen, och nu fördes den långt utanför New Yorks intellektuella judiska kretsar. Alla tycktes ha en åsikt, oavsett om de läst boken om Eichmann eller inte. Rykten, vanföreställningar och direkta lögner spreds och reproducerades. Resten av sitt liv fick Hannah Arendt finna sig i att besvara frågan om varför hon hatade sitt eget folk – trots att hon aldrig någonsin varken sagt eller skrivet något som vari närheten av det. Hon tappade helt enkelt kontrollen över berättelsen om sig själv, över sin egen identitet. Ändå svarar hon utan att tveka nej på Gaus fråga: Nej, det finns inga sanningar som bör förtigas. Trots alla illvilliga tolkningar, trots det hat hon fått utstå, trots att hennes sanningspatos kostat henne både vänner och anseende höll hon fast vid sin intellektuella hederlighet: Sanningen måste berättas, oavsett vilka konsekvenser den får.

Den fråga Gaus och Arendt diskuterar är inte mindre aktuell idag: Finns det sanningar som inte får uttalas? Bör fakta förtigas? I ett land och en tid – Sverige, 2018 – där begrepp som ”hatfakta” myntas och där det betraktas som oansvarigt, ja, suspekt att intressera sig för sanningen, är Arendts inställning befriande kompromisslös: ”Må sanningen yppas om så världen går under.”

Måste då sanningen alltid yppas? Gaus frågade Arendt ”skulle man även kunna tiga om sanningen?”. ”Skulle jag ha kunnat det?” frågar Arendt sig själv och svarar: ”Ja!”. ”Men – om jag hade förutsett reaktionerna på boken om Eichmann, skulle jag då ha skrivit den på ett annat sätt? Nej. Jag skulle ha begrundat alternativen – att skriva eller inte skriva.”

”Man är inte alltid tvungen att tala. Man kan också välja att tiga”, fortsätter hon och säger: ”Nu kommer vi in på frågan om vad som, på 1700-talet, kallades ”sanningar i fakta”. Detta är egentligen en fråga om sanningar i fakta. Det är inte en fråga om åsikter”.

Fakta är inte en fråga om åsikter. Det är värt att påpeka när man lever i en tid som gärna, och utan tvekan, avfärdar icke önskvärda fakta som just åsikter. Vad är då sant? Vad är skillnaden mellan sanning, övertygelser och åsikter? ”A belief is true if and only if it corresponds to a fact”, hävdar Bertrand Russel Sanning har alltså något med bevisföring att göra. Det är blott sådant som går att verifiera alternativt falsifiera, som är sant. Russel avser alltså, liksom Arendt, empiriska sanningar, det vill säga faktautsagor.

David Armstrong resonerar i termer av ”truthmaker”: ”That for any given truth, there must be a truthmaker – a something in the world which makes it the case, that serves as an ontological ground, for this truth”, skriver han. Sanningsskapare. Det betyder dock inte att vi skapar sanningen – nej, Armstrong hävdar vikten av ontologin, av fakta, av det bevisbara. Det måste existera något konkret som verifierar sanningen. Fakta.

Hannah Arendt menar i intervjun med Gunter Gaus att sanningen, den historiska sanningen, måste beskyddas. Ja, sanningen är värd beskydd. Sanningen har ett värde i sig själv. Arendt menar att akademien, i synnerhet de historiska disciplinerna på universiteten är beskyddare av sanningar i fakta. Jag håller med henne – och jag är djupt oroad över att den svenska samtida akademien hanterar sanning och fakta så lättvindigt. Om inte forskningen strävar efter att upptäcka sanningen – vem ska då göra det?

 

REFERENSER:

Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem av Hannah Arendt

Den sista intervjun och andra konversationer med Hannah Arendt sammanställd av Andrew Brown

 

Stötta mitt arbete via Patreon eller Swish. Tack!

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

En kommentar till ””Må sanningen yppas om så världen går under””

  • Detta är något av det bästa jag läst på länge. Tyvärr tror jag inte att folk i gemen förstår hur viktigt detta är. Debatten är väldigt uppskruvad och kan gå i vilken riktning som helst. Sanningen är ömtålig och får alltid stryka på foten först.

Kommentera