En insändare i Dagens Nyheter (29/1 2019) signerad ”Hanna Bergwall, juridikstuderande”, ger mig anledning att diskutera huruvida det svenska rättsväsendet verkligen är präglat av rasistiska strukturer och diskriminerar invandrare. Det påstår nämligen denne Bergwall, som för övrigt inte bara är juridikstuderande utan också miljöpartist: ”Rättsväsendet i Sverige är genomsyrat av rasism och fördomar. Det är ett etablerat faktum. Exempelvis vet vi att personer med invandrarbakgrund utsätts för strukturell diskriminering genom hela rättsprocessen. De åtalas i större utsträckning än personer med svensk bakgrund. Dessutom fälls de oftare och får hårdare straff.”

Därför kräver Bergwall att ”juristutbildning och polisutbildningen tar sitt ansvar och utbildar jurister och poliser som inte gör skillnad på folk och folk”. De behöver, menar Bergwall, lära sig om sina fördomar och utbildas i ”anti-diskriminering”.

Bergwall ger uttryck för en omhuldad uppfattning som används för att förklara varför personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns dock inga empiriska belägg för denna uppfattning. Ingenting tyder på att det svenska rättssystemet är ”genomsyrat av rasism och fördomar”. Det är en grov anklagelse mot Sveriges alla poliser och jurister.  Jan Alberg, dåvarande enhetschef på Brå, avvisar 1996 i Invandrare och invandrares barns brottslighet idén att invandrare och invandrares barn diskrimineras i rättssystemet. Han drar slutsatsen att första och andra generationens invandrares överrepresentation i registrerad brottslighet med stor säkerhet är faktisk.

Trots detta avfärdande av tesen om ett rasistiskt rättsväsende lever myten kvar. En av dem som odlat myten med stor framgång är journalisten och författaren Katarina Wennstam som slog igenom på bred front med reportageboken Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt. I uppföljaren till den skriver hon om samhällets syn på våldtäkt och på dem som våldtar. ”Kan en vanlig, trevlig kille våldta?”, frågar sig Wennstam retoriskt och svaret blir, inte oväntat, ja. I boken En riktig våldtäktsman – en bok om samhällets syn på våldtäkt intervjuar hon unga sexualförbrytare, psykologer, jurister och poliser med uppsåtet att förstå vem som våldtar och hur de resonerar.

Wennstams tes att vem som helst kan våldta stöter emellertid på patrull när hon tvingas resonera kring BRÅ:s statistik angående dömda våldtäktsmäns etnicitet. Wennstam redogör för det beklagliga faktum att 40 procent av de polisanmälda våldtäkterna enligt BRÅ begås av män med ursprung i andra länder än Sverige – och det är en överrepresentation. ”När 40 procent av våldtäkterna begås av invandrare så är det en kraftig övervikt – det borde vara strax över 10 procent om man ser till befolkningsunderlaget”. Denna information besvärar uppenbarligen Wennstam – empirin stör helt enkelt den tes hon bestämt sig för att driva, nämligen att ”vanliga, trevliga killar kan våldta”. Wennstam vill inte kännas vid att kultur kan ha något med saken att göra, nej, istället skriver hon om porr, grupptryck och ”grabbighet”.

I sin iver att bevisa sin tes dristar hon sig dessutom till att ifrågasätta om överrepresentationen verkligen är representativ: ”Ska vi verkligen bara utgå från att antalet dömda gärningsmän med invandrarbakgrund och från det dra slutsatser om vilka det är som våldtar? Är rättsväsendet verkligen så neutralt och färgblint som vi tror?”, frågar hon retoriskt och fortsätter med att konstatera att poliser, advokater, åklagare och domare inte är mer en människor. Också de påverkas av samhällsbilden av den mörke, utländske gärningsmannen – eftersom ”det nästan bara är honom tidningarna skriver om”. Det är ett påstående som inte längre är giltigt, eftersom media sedan ett antal år tillbaka i möjligaste mån undviker att ange förövares etniska ursprung, oavsett om det handlar om våldsbrott eller sexualbrott. Man har helt enkelt bestämt sig för att det inte är av intresse för allmänheten.

Wennstam föreslår alltså att den överrepresentation av män med invandrarbakgrund vid våldtäkter som BRÅ fastslår är ett utslag av våra fördomar, snarare än av faktiska omständigheter. Det är ett försåtligt och ohederligt resonemang som jag menar har fått starkt fäste i den svenska debatten. Rädslan för att framstå som inskränkt och fördomsfull har lett till att vi blundar för de övergrepp som begås av män med invandrarbakgrund.

Wennstam hänvisar till juristen Helena Sutorius doktorsavhandling Bevisprövning vid sexualbrott som visar hur våldtäkter ”gång efter gång bedöms olika, beroende på hur väl gärningsmannen passar in i mallen av hur en typisk våldtäktsman ska vara och beroende på hur pass ärbar den våldtagna kvinnan är”. Sutorios refererar i sin tur till etnologen Simon Ekströms forskning om påstådda våldtäkter i Stockholms polisdistrikt 1946-1950, vilken han presenterade i avhandlingen Trovärdighet och otrovärdighet. Ekström hävdar att det centrala för om en polisanmälan skulle leda till åtal inte var ”vad som skett utan vilka aktörerna var”. Den våldtagna kvinnans och den anklagade mannens sociala status och ställning var alltså, enligt Ekström, mer avgörande för utgången av förundersökningen – det vill säga om anmälan skulle leda till åtal – än de faktiska omständigheterna. I alla fall var det så mellan 1946 och 1950, vilket är den tidsperiod Ekström intresserat sig för.

Juristen Pernilla Leviner har granskat trettio fällande tingsrättsdomar av fullbordade våldtäkter där målsäganden var över 15 år vilket hon presenterar i sitt oavslutade examensarbete. Leviners ”forskning” (notera att detta handlar om ett ”inte helt färdigställt examensarbete”), visar enligt Wennstam, hur ”bristen på faktiska bevis kan leda till att uppgifter om gärningsmannens eller offrets person ges alltför stort utrymme”. Till dessa uppgifter hör etnisk bakgrund hos offer och förövare:

”Offrets respektive gärningsmannens etniska bakgrund verkar också påverka möjligheten till fällande dom. De granskade fallen gäller i 24 av 30 fall kvinnor med ’helsvensk’ bakgrund, medan gärningsmännen i sin tur oftare är invandrare. Gärningsmännen är totalt 36 till antalet och 26 av dessa hade sitt ursprung i länder utanför Europa”. Wennstam anser att Leviners genomgång visar på hur domstolar låter sig påverkas snarare av offrets respektive gärningsmannens person än av det faktiska bevisläget.

Leviner är, skriver Wennstam, mycket tveksam till att de genomgångna domarna skulle visa en särskilt representativ bild av den faktiske våldtäktsmannen eftersom det ”bevisligen är så att parternas sociala status har en väsentlig, ibland till och med avgörande roll, för utgången i målet”. Verkligen? Oavsett vad Wennstam påstår så lägger Leviner inte fram några som helst bevis för att parternas sociala status spelar en avgörande roll. Hon spekulerar – hon bevisar ingenting:

”För att återknyta till den nämnda sållningen bör det noteras att 26 av 36 av de tilltalade i detta material varit av icke västeuropeisk härkomst. Flertalet är muslimer och många av dem är kriminellt belastade och har sociala svårigheter av olika slag. De resterande tio, varav sju är svenska, två finska och en dansk, är alkohol och drogmissbrukare, kriminella, psykiskt sjuka, förståndshandikappade eller sexköpare. Den fråga som naturligt uppstår är denna: Har svenska män, särskilt de som inte är missbrukare eller kriminella, upphört att begå våldtäkter?”, frågar Leviner insinuant.

Ja, tänk om det är så? Tänk om offentliga diskussioner angående våldtäkter, alla upplysningskampanjer, sexualundervisningen i skolan och diskussioner om mäns ansvar för sexuellt våld faktiskt lett till att män som är uppväxta i Sverige faktiskt våldtar i lägre utsträckning än tidigare? Tänk om det faktiskt är så att det som opinionsbildare som Katarina Wennstam skriver och berättar påverkar också männens normer, värderingar och handlingar? Tänk om alla timmars undervisning och diskussioner om sex i skolan, på konfirmandläger, i radio och tv, alla artikelserier om samtyckande sex faktiskt gett önskat resultat?

Det tror inte Katarina Wennstam. Hon väljer att tro på det som hon kallar ”Leviners forskning” vilket i själva verket alltså är ett ofärdigt examensarbete, vilket innebär att det är en ännu icke granskad och godkänd uppsats av en student:

”Den som vill kan förstås blunda för Leviners forskningsresultat och fortsätta att bara stirra på statistiken och säga ”titta här, det är ju framförallt arbetslösa, socialt utslagna, invandrare, lågutbildade, tidigare dömda, alkoholiserade, tokiga män som begår våldtäkter i Sverige. För sådan ser statistiken ut – olika marginaliserade grupper är överrepresenterade i statistiken. Men säger inte det mer om vårt rättssystem och samhällets stereotypa normer än om gärningsmännen?”, undrar Katarina Wennstam.

Wennstam lyckades väl med att slå hål på myten om den ”idealiske gärningsmannen” – så väl att det idag är tabu, inte bara att påtala överrepresentationen av män från Nordafrika och Mellanöstern i våldtäktsstatistiken, utan också att överhuvudtaget tala om våldtäkter med förövare som inte är pursvenska. Den som gör det stämplas som fördomsfull och rasistisk – trots att hon har statistiken på sin sida. Wennstam skriver: ”När en polis får en misstänkt gärningsman framför sig som inte stämmer med den inre bilden (av gärningsmannen) – för att han är för lik honom själv eller hennes man, för att han är för välartikulerad, för rik, för snygg eller vad det nu må vara som talar emot mannens skuld – så reagerar nog många poliser som folk gör mest och tänker att han är oskyldig”.

Trots Wennstams ivriga argumenterande för sin tes att rättssystemet diskriminerar män med invandrarbakgrund lyckas hon inte föra sitt påstående i bevis. Det finns helt enkelt inga studier, ingen empiri som slår fast att första och andra generationens invandrare diskrimineras av polis och jurister. Antagligen är det därför Hanna Bergwalls lärare på juridicum inte tar upp problematiken: Den finns nämligen inte.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

9 kommentarer till “Är det svenska rättsväsendet genomsyrat av rasism och fördomar?”

  • Jag kan inte förstå att enbart fällande domar säger något om eventuell diskriminering. Minst lika väsentliga är de friande domarna och kanske än mer de nedlagda förundersökningarna.

  • Men Katarina Wennstam och hennes kollegor i förnekarbranschen går nog ändå inte ut i valfritt utanförskapsområde nattetid. Eller?

  • Tack för en intressant artikel! kan bara instämma och känna hur kan oavsett åsikt så helt ignorera fakta? Jag ursäktar gärna dem som inte haft tillgång till fakta, forskningsmaterial etc men detta är oförskämt och ett de förakt mot läsare att sprida denna smörja som Katarina Wennstam gör. Hur ideologi går före förnuft och kunskap!! Vi behöver ha politiker som lutar sig mot forskning, kunskap, erfarenhet och kan ompröva egna ståndpunkter även om dem går emot partiet!!
    Detta som många av våra politiker gör är exakt detsamma som sker i diktaturländer eller Ryssland som ständigt visar upp hur de gör med annan synpunkt från västvärlden. Det förfasar vi oss för men här hemma kan en samling av tyckare hänvisa helt blint om saker och ting trots att vi med egna ögon ser vad som sker runt oss.. Ingen konsekvensanalys har skett här vad gäller tex försvaret och flyktingpolitiken, kriminaliteten, våldtäckter. Om vi inte ser vad som händer och vilka som gör vad så blir det svårt att hitta bästa verktyg. Det gäller att förstå och möta de problem som vårt land är i och se att
    trots att vi vill så väl med våra öppna gränser o jämlikhet och fredsvilja har vi fått problem. Att med stora flyktingströmmar
    även så behjärtansvärda så följer problem: vem kan tro på allvar att dessa många gånger traumatiserade individer kan komma igång med jobb på en gång? Vem kan tro att de kan anpassa sig på en gång? Vår välfärds institutioner, skola, polis, brandkår, ambulans, sjukvård, äldrevård ja listan kan göras längre kommer att påverkas och det har den gjort.
    Och istället för att problematisera kring detta faktum så blundar en stor journalistkår, media och Svt och vissa författare
    och uttrycker istället att det är rasism om någon väljer att peka på ett problem!!! Istället så ges pengar till genusforskning och debatt förs att våra män som är uppvuxna i Sverige måste skärpa sig och låta bli med kriminalitet, våldtäckter…
    Det är direkt oförskämt och oförskämt mot alla de invandrare om också sköter sig, försökt anpassa sig och gör rätt för sig.
    Sen har vi den där procenten eller procenterna som inte gör rätt för sig och de är de som vi måste granska och våga
    problematisera kring och inte svepa över i lite allmänna ordalag. Gör konsekvensanalyser helst före olika kriser vi står inför…

  • Att det finns ideologiska och irrationella tokstollar som Hanna Bergwall är inte det största problemet. De finns överallt i väst. Det största problemet är att Sveriges homogena grupp murvlar inom MSM med gigantiska, tvångsfinansierade SVT/SR i spetsen delar denna irrationella och tokiga världsåskådning och lyfter fram och hyllar dessa tokstollar.

  • Vid sidan av lagförda övergrepp en verklighet som inte når in i statistiken.
    Mina barn har levt sina tonår i Södertälje och de har berättat en del för mig.

    Min dotter blev en eftermiddag, på väg hem från gymnasiet, tillfrågad av fyra killar, i en svart BMW, om hon ville följa med, se porrfilm och ha lite kul.

    Min son har sagt att det var tabu att ens prata med en del av de vackraste tjejerna i gymnasieklassen, för då hörde ”brorsan” av sig tillsammans med sina kompisar.

    Raggarbilar fanns en generation tidigare när jag växte upp I en bruksort, men jag upplevde att den tidens tjejer själva gav sig i lag med dess chaufförer och till och med skröt om det. Och det fanns inget som hindrade att en vacker tjej man stötte på själva gav en nobben.

    För mig och mina barn är det uppenbart att det uppkommit en kulturskillnad. Ett ”vi och de” under ytan som man måste förhålla sig till och acceptera. I förlängningen bör det ge utslag i statistiken, men om ”socioekonomiska” faktorer är likadant viktade är det omöjligt att se skillnaden.

    För att ingen ska missförstå vill jag poängtera att det handlar om kristna människor men med olika bakgrund.

  • Jag hör aldrig om svenska män som våldtar invandrartjejer. Bara tvärtom.
    Invandrarkillar som våldtar svenska tjejer.
    Varför ser det ut så?
    kanske för att svenskarna skulle bli sönderslagna av invandrartjejernas ”manliga bekanta”
    Men invandrarkillar behöver inte frukta hämnd från svenska tjejers manliga bekanta riktigt lika mycket.
    En inte fullt så vetenskaplig egen anlys.

  • Min lärare på socionompr. tycker med att alla svenska lagar är racistiska mot invandrare och då särskilt socialtjänstlagen. Han uppmanade att vi studenter ska bryta dessa lagarna så invandrare inte diskrimineras för annars är det vi som upprätthåller rasism ute i samhället genom att följa lagar. Jag gick till rektorn och frågade om universitetet står bakom dessa åsikter och att utbildningen går ut på att bli en aktivist som utövar civil olydnad. Rektorn sa varken ja eller nej och läraren jobbar kvar.

    • Tidstypiskt i allra högsta grad. Aktivisterna tar över lärosäten, bibliotek, muséer etc . Den inre revolutionen!

  • Jag tillhör den vanlige trevlige killen som enligt Wennstam mycket väl kan våldta en kvinna. Eftersom jag blir anklagad undrar jag hur hon tänker? Jag ställer frågan till mig själv, kan jag våldta en kvinna och i så fall varför har jag inte gjort det då? Inom ramen av, vanlig och trevlig i min värld ryms inte alternativet, får jag inte som jag vill våldtar jag henne. En våldtäkt innebär ett fullständigt nedvärderande av kvinnan. Jag är inte intresserad av hennes person utan bara av hennes kön. Jag klarar inte av att hantera en normal relation, kan inte umgås med kvinnan så ett gemensamt intresse vaknar. Över huvud taget kan inte hantera kvinnor normalt. Jag har problem. Är jag en sådan människa? Har Wennstam pratat med en vanlig trevlig kille? Eftersom hon så slarvigt klumpar ihop alla män visar hon på en mycket låg respekt för männen överhuvudtaget. Påfallande lika respektlöst som att våldta en kvinna. Wennstam har förbrukat sitt förtroende och sin bedömning. Hela denna hysteri av påståenden som pågår visar bara förakt och i Wennstams fall bara falska påhopp för att driva sina egna intressen.

Kommentera