”Har väntat på detta haveri av Navid Modiri”, skriver Brit Stakston på sin Facebook den 29 januari. Några dagar senare publicerar DN kultur en artikel signerad Stakston som tar ära och heder av Modiri. Stakstons text är bara en i en rad texter på temat ”Navid Modiri har straffat ut sig” som publicerats i veckan.  Jag uppfattar Stakstons bekännelse på Facebook som uppriktig – hon har verkligen gått och väntat på att Modiri ska göra ett misstag. Det tycks hon inte vara ensam om. Efter att Modiri publicerat ett avsnitt av sin samtalspodd ”Hur kan vi?” där han samtalar med högerextremisten Ingrid Carlqvist har hajarna flockats runt honom.

Navid Modiri och hans tilltag att låta människor som offentligheten har problem att förhålla sig till tala, är en nagel i ögat på kulturredaktioner och public service. Med en mycket liten redaktion och med knappa resurser lyckas Navid producera samtal som laddas ner, lyssnas på, diskuteras, väcker känslor, samtal som uppfattas som relevanta och äkta. Modiri lyckas alltså med det som andra, med större redaktioner och större resurser, misslyckas med. Inte nog med det. Modiri var ju en gång en av dem – hyllad, älskad, omhuldad med fritt tillträde till etablissemangets rum. Nu tycks han ha valt bort den varma gemenskapen som kulturvänsterns konsensusdrivna sammanhang utgör. En förrädare, med andra ord. Just därför har Stakston och de andra otåligt väntat på att Modiri skulle ta ett steg fel, snubbla, darra, staka sig, tappa orden: Längtan efter att få slita honom i stycken var stor.

Modiris samtal med Ingrid Carlqvist tillhör inte hans bästa. Jag har svårt att sitta stilla när jag lyssnar på det – kanske för att jag känner Modiri så pass väl att jag hör på hans röst att han finner samtalet obehagligt. Modiri är en reflekterande, sökande samtalspartner. Den tonen fungerar illa i mötet med en bulldozer som Carlqvist. Samtalet är obehagligt att lyssna på. Mycket obehagligt till och med.  Att släppa podden på Förintelsens minnesdag var ett ödesdigert misstag. Modiris tvåmannaredaktion visste inte att det var Förintelsens minnesdag.

Huruvida Förintelsen ägt rum eller inte är givetvis inte en fråga om åsikter. Förintelsen har ägt rum. Jag uppfattar inte heller att Modiris samtal med Carlqvist kretsar kring just den frågan. Många av dem som har åsikter om Modiri verkar ärligt talat inte ha lyssnat på samtalet. Vad är då uppsåtet? Kanske att försöka förstå varför en människa hamnar så fel som Carlqvist? Varför radikaliseras människor?

Ett svar är exkludering: Den som utesluts ur ett sammanhang söker sig till andra. Människan är ett flockdjur. Hon trivs inte ensam. Risken att den exkluderade söker sig till allt mer radikala sammanhang där hon belönas mer ju extremare hon är, är väl belagt inom psykologin. Just därför bör vi innesluta så många som möjligt i vår gemenskap. Att finna ett sätt att samtala också med den som står mycket långt ifrån oss är en god början. I ett sådant samtal kan vi också tydligt markera mot felaktiga föreställningar och falsk fakta. Där kan vi i alla fall försöka nå varandra. Om vi inte talar med varandra kan lögner och fördomar fortsätta växa.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

3 kommentarer till “Blodvittring…”

  • Jag har inte hört samtalet , men jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara värre att Modiri talar med Ingrid Carlqvist än när en Svt/dn- journalist talar med Peter Mangs eller Anders Eklund ? 🙄

  • Hela kontroversen får mig osökt tänka på Errol Morris fantastiska dokumentär ”Mr. Death: The Rise and Fall of Fred A. Leuchter, Jr.” – en dokumentär om just en förintelseförnekare (och tillika en prominent person i rörelsen), hur han resonerar och vad som ligger bakom hans beteende. Precis som du skriver så är det i grund och botten om någon som blivit utstött från flocken och därefter sökt och hittat en ny flock att röra sig i.

Kommentera