En rubrik i Dagens Nyheters söndagsbilaga föranleder mig att reflektera en smula kring synen på ålder, ålderdom och äldre människor. ”Unga kvinnor har alltid haft låg status i medierna”, påstår Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn och jag tänker att det är ingenting i jämförelse med den låga status äldre kvinnor har i medierna. Ja, inte bara äldre kvinnor: Äldre människor, oavsett kön, har synnerligen låg status i svenska medier. Inte bara i medierna, utan i den svenska kulturen och samhället generellt.

Enligt World Values Survey, en global undersökning angående värderingar i världens olika länder, sticker Sverige ut på många sätt. Svenskar är toleranta, nyfikna och självständiga. Vi värderar vår frihet högt och anser att män och kvinnor är jämlika. Till de mindre smickrande dragen i vår kultur hör attityder till åldrande och äldre människor. I Sverige värderas äldre människors erfarenheter och kunskaper lågt. Det ger inga fördelar att ha levt ett långt liv. Tvärtom. I Sverige ses ungdom som en konkurrensfördel. Det finns en fixering vid ålder som tar sig uttryck i föreställningen att unga människor är mer kreativa, intressanta och nytänkande än äldre.

Det är en banal föreställning. För att vara kreativ, se nya möjligheter och lösningar, ha något intressant att bidra med krävs erfarenhet och kunskap. Ett fräscht ansikte är inte en garant för fräscha idéer och nya perspektiv så att säga. Min upplevelse är att alla dessa fräscha ansikten som har sina spalter och kolumner i diverse publikationer ältar samma problem som unga människor gjort i decennier. Unga kvinnor skriver oproportionerligt mycket om sig själva, sina relationer, sina kroppar och sina små barn. Det är problem som intresserar mig som närmar mig femtio föga. I min ålder har man försonats med sina skavanker, de fysiska och de själsliga, barnen är vuxna eller tonåringar och man har överlevt ett antal relationer som gett en både erfarenhet och distans.

Att tidningarna gärna fyller spalterna med självömkande/självförhärligande/självcentrerade texter skrivna av unga, gärna arga, kvinnor är dock ett marginellt problem. Jag struntar helt enkelt i att läsa ännu en text om någons kroppsskam, manshat eller klimatångest. Det allvarliga problemet är att äldre människors liv och situation tillmäts så lite vikt. Vi har en ökad hemlöshet bland äldre människor – hur mycket uppmärksamhet får det? Det är oerhört svårt för äldre människor utan en attraktiv yrkesutbildning att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag vågar påstå att äldre människor diskrimineras vid arbetsansökningar. Ofrivillig ensamhet är störst bland äldre – varför uppmärksammas inte det mer? Den psykiska ohälsan, liksom förskrivningen av antidepressiva och självmorden har ökat bland äldre det senaste decenniet. Inte heller det föranleder artikelserier eller politiska förslag.

Människor blir allt äldre och vi förväntas också arbeta längre. Då måste det vara möjligt för människor som passerat femtio att omskola sig, vidareutbilda sig och byta arbete. Livserfarenhet bör betraktas som den tillgång det är. Äldre människors problem, med ensamhet och hälsa, den fysiska och den psykiska, måste tas på allvar och vara föremål för debatter och diskussioner. Jag tror att vi hade haft ett bättre samhälle om äldre människor fick större plats i offentligheten, i media och i politik. Det där som kallas visdom kan inte forceras. Visdom växer långsamt och skördas sent.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

6 kommentarer till “Visdom växer långsamt och skördas sent”

  • ” Visdomen får vi för oss själva , vilket själva upptäcks på en sånt vägval vilket ingen annan än vi själva gör . ” ( Marcel Proust, fransk författare , 1871-1922)

  • Jag är ju själv äldre, 72 mer exakt, och har slutat mitt lönearbetande liv. Men jag hade hela tiden under arbetslivet målet att vara bra på det jag gjorde. Jag bytte både arbetsgivare samt yrke ett antal gånger. När jag passerat de femtio och sökte jobb så möttes jag av de föraktfulla kommentarerna att några femtiplussare vill vi inte ha här. Då var det dags att kontakta tidigare arbetskamrater och kolla lite. Så det löste sig. Jag har aldrig varit arbetslös och det sista året jag arbetade heltid var det året jag tjänade mest pengar. Så rådet är att göra ett bra jobb samt om det kniper med jobb inte dra sig för att kontakta gamla arbetskamrater. Minns de att man var bra så får man ett jobb. Minns de att man inte var nåt vidare så har man problem. Att gå kvar och harva på samma arbetsplats alldeles för länge utvecklar ingen. Jo kanske om du är riktigt vass på nåt som gör dig unik. Men detta är få förunnat.

  • Annie Lööf hade behövt höra det där. Hon har sett till att knuffa ut de gamla bondeförbundarna som alltid varit Centerns ryggrad till förmån för de unga och flytande. Vad ska hon ta sig till när de runnit iväg åt annat håll?..

  • Den närmast fascistoida synen på äldre som är vanlig i vårt land återspeglas inte minst i Riksdagen , där andelen äldre är extremt låg. Men när det krisar inom viktiga samhällsområden ,t ex skolan, blir vi plötsligt intressanta. Vid 78 års ålder fick jag en vädjan att komma tillbaka i tjänst men måste tacka nej då jag var upptagen med andra intressanta arbetsuppgifter. Som man brukar säga nuförtiden ” 70 är det nya 50″…

  • Jag var nyligen i USA ca 6 månader och vandrade från Mexiko till Kanada. Överallt möttes jag med intresse och respekt. Jag träffade människor som ville veta min åsikt om politik, hur hålla sig i form och allt möjligt. På leden var det förstås mest yngre än jag men I de små samhällen jag passerade mötte jag många i ålder 65 – 75, även äldre, som arbetade för fullt, i Informationscenter, post, affärer…
    Jag själv är 77.

    Här hemma syns man inte. När jag sökte nytt arbete vid 60 (arbetsplatsen avvecklades) var jag för gammal för motsvarande arbete trots gedigen utbildning och speciell erfarenhet. ”Vi har tänk en yngre kraft” var frasen jag fick höra om och om. Till sist gick jag ner i mina krav och önskemål och slutade arbeta vid 68.

Kommentera