Den gråtande polisen som jag skrev om tidigare i veckan talade i sin filmsnutt om sakernas tillstånd i Rinkeby om en destruktiv manlighet, om en machokultur och om trasiga män. Hur mår männen? Och är det verkligen ”manlighetens” fel att pojkar tar till vapen för att tillskansa sig kakor? Knappast.

Camille Paglia sparade inte på krutet när hon kritiserade samtidens feminiserade kultur i en intervju i Wall Street Journal 2013. ”What you´re seeing is how a civilization commits suicide”, förkunnade hon frankt. Paglia, lesbisk feminist med en professur i Philadelphia, menar att pojkar kastreras mentalt i mycket späd ålder. Barnomsorg, skola och kulturen i största allmänhet, premierar kvinnlighet och kvinnliga dygder och förnekar de manliga dito. Det bedrivs, enligt Paglia, ett krig mot män och pojkar. ”Manlighet”, säger hon, ”är något vi numera bara ser på bio”. Paglia menar att det finns faror i tendensen att förneka biologiska skillnader mellan könen. Många av de samhälleliga problem vi ser idag kan ha sitt upphov i osäkerhet kring manlighet och kvinnlighet – för även kvinnorna, menar Paglia, har problem. Kvinnor vet inte längre hur de ska vara kvinnor, hävdar hon.

Det vi ser är någon form av maskulinitetskollaps, män som inte vet hur en man ska bete sig i relation till andra män, till kvinnor och en brist på traditionella manliga dygder. Den gråtande polisen är ett utmärkt exempel på det. Istället för trygghet och styrka signalerar han svaghet. Hans känslomättade inlägg inger inte förtroende. Det skadar allmänhetens tillit till polisen. Paglias huvudärende är att formulera ett feministiskt försvar för manliga dygder. Jag delar hennes åsikt. Vi behöver återupprätta manliga dygder, som mod, ridderlighet, ära, lojalitet och styrka, karaktärsegenskaper som är både eftersträvansvärda och föredömliga.

Den som intresserat sig något för maskulinitetsforskning upptäcker genast ett problem. I dekonstruktionen av det manliga utplånas mannen och de manliga dygderna förringas. Maskulinitetsforskningen är bra på att klanka ner på traditionell manlighet, men sämre på att leverera alternativ. Jämför med feminismen som lyfter fram kvinnliga egenskaper, värden och dygder samt kvinnliga förebilder. Maskulinitetsforskningen är inte konstruktiv, snarare destruktiv. Att, som en del maskulinitetsforskare gör, bygga den goda manligheten på faderskapet är inte tillräckligt. Nog finns det fler manliga dygder att framhålla än just faderskap (som i sig är en föredömlig dygd)?

Det finns en knippe dygder som traditionellt kodats som manliga – vilket naturligtvis inte innebär att de är förbehållna män. En dygd som mod är väsentlig för alla människor att äga, likaså är lojalitet och styrka viktiga dygder för alla. Som specifikt manlig dygd vill jag framhålla ridderlighet. Den som äger dygden ridderlighet sätter andras behov före sina egna, värnar dem som är utsatta och svaga, offrar sig för dem han har ansvar för och uppträder höviskt i relation till kvinnor. En man som utövar ridderlighet tvingar sig aldrig på en kvinna, tar hand om sådant han har ansvar för och ingriper när andra män inte lyckas leva upp till ridderlighetens ideal. En man som uppträder ridderligt kommer aldrig någonsin att hängas ut som förövare på nätet.

Man skulle ju kunna tänka sig att de senaste decenniernas ifrågasättande av binära kön, det vill säga förekomsten av två kön, män och kvinnor, varit befriande. Det har det säkert varit – för en del. För många har diskussionen snarast varit förvirrande. Istället för att befria har diskussionen snävat in vad som är tillåtet och otillåtet – och inom ramen för det otillåtna har uttryck för manlighet allt för ofta hamnat. Jag tror att vi är i behov av könsroller, inte för att begränsa utan för att befria. Det är först i relation till något som är konkret och tydligt individen kan förhålla sig, välja och välja bort. Att hantera flytande gränser är som att luta sig mot en gardin. Det går inte. Det skapar förvirring, osäkerhet och oreda. Problem, som Camille Paglia uttrycker det.

”There is a war on boys and men”, sade Camille Paglia i intervjun i Wall Street Journal 2013. Jag är böjd att hålla med Paglia. Vi lever på många sätt i en kultur som är femininiserad. Barnomsorg, skola och kulturen i största allmänhet förordar kvinnlighet, kvinnliga dygder och kvinnliga egenskaper och förkastar manlighet. En liten pojke får tidigt lära sig att skämmas över sitt kön – om den lille pojken växer upp i upplyst medelklass vill säga och går i skolan i ett välbärgat område. Pojkar som växer upp i en annan typ av kontext, som våra svenska utanförskapsområden, utvecklar istället för skam en form av hypermaskulinitet, vilket innebär en perverterad form av manlighet där våld och hårdhet upphöjs till ideal. Båda pojkarna är förlorare, och ingen av dem rustas för att hantera sina liva och sina relationer till det motsatta könet – och när de båda möts uppstår dissonans. De svenske, feministiskt fostrade pojken har föga att sätta emot en pojke som är fostrad i enlighet med patriarkala ideal och hypermaskulinitet. Gissa vem som blir rånad, vem som får stryk, vem som förlorar i den konkreta situationen.

Vad händer med en människa som, i egenskap av att tillhöra en grupp, ständigt får höra att han är upphovet till i princip alla problem vi brottas med? Män, som grupp, klandras för alltifrån klimatförändringar till sexuella övergrepp. Trots att vi lever i en samtid där män fortfarande är majoritetsägare i reell makt, alltså pengar och politik, innebär manlighet i sig inte socialt eller kulturellt kapital. Män och manlighet är förkastligt, är budskapet som skoningslöst meddelas pojkar och män. De män som inte äger makt – majoriteten av männen i vårt land är varken styrelseproffs eller geniförklarade kulturpersonligheter – tvingas bära hundhuvudet för det några medlemmar av gruppen män ägnar sig åt.

Manlighetens kris handlar inte bara om hur män beter sig mot andra. Den handlar i högre utsträckning om vad de gör mot sig själva. Den psykiska ohälsan är utbredd bland män och långt fler män än kvinnor begår självmord. Enligt flera OECD rapporter är pojkar förlorare i skolan, och gapet mellan pojkars och flickors skolresultat växer. Missbruk är vanligare hos män, liksom ofrivillig ensamhet. Många av de samhälleliga problem vi ser idag kan ha sitt upphov i osäkerhet kring manlighet och kvinnlighet, säger Camille Paglia i ovan nämnda intervju och menar att tendensen att förneka biologiska skillnader mellan män och kvinnor är djupt destruktiv.

Det finns viktiga poänger i Paglias resonemang. Svaret på manlighetens kris är alltså inte mer feministisk retorik, mer skam och skuldbeläggande av män och manlighet. Vi bör istället tala om manliga dygder, som styrka, lojalitet, viljan att offra sig själv för andra, höviskhet. Låt oss kalla det ridderlighet.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

Illustration: Martin Jakobsson

10 kommentarer till “Till manlighetens försvar”

  • Jag som är född på förtitalet är ju uppfostrad med att män är män. Jag har ju också uppfostrat mina barn så att de fattar att män är män och kvinnor är kvinnor. Givetvis uppfostrar de sina barn på samma sätt, trots att vi alla lever i medelklassområden. Alla de egenskaper du räknar upp som manliga, alltså västerländskt manliga, är självklara för mig. De manliga egenskaper som präglar invandringsområden är inget jag ser som manligt. Påminner mig mer om de naturprogram jag ser med skrikande apflockar. Obildade tölpar tänker jag.

  • ”En man som uppträder ridderligt kommer aldrig någonsin att hängas ut som förövare på nätet.”
    För att den där ekvationen ska gå ihop krävs två variabler, varav den ena är den ridderliga mannen. Den andra variabeln är den väna jungfrun. Saknas den spricker ekvationen.

  • Stämmer ej att män som uppträder OK aldrig hängs ut. För några år sedan körde några feminister en kampanj med att peka ut helt oskyldiga män som pedofiler och fick dem åtalade och fällda i rätten med hjälp av hitte-på-trams av feministpsykologer. När feminister ej tar tilldirekt våld har friska män inga problem med ren feministidioti som när MP-ledaren hävdade att vita män är orsaken till klimatförändringar, Jag möter sådant med förakt och förstås stor förvåning att journalister tar sådana idioter och deras anhang på fullt allvar och behandlar dem med respekt de inte förtjänar. .

  • Att vara man är att vara skyldig. Så långt rätt. Frågan är till vad? Går man igenom de olika argumenten för det elände den traditionella mansbilden ger upphov till, ser man att det inte -likt yin går att komma ifrån yang. Männen – i vad mån de förvaltar sina ideal av ridderlighet (Jung) – saknar en uppgift, den sköna jungfrun värd att kämpa för. De etiska ställningstaganden det innebär att ”försvara den svaga och skydda de värnlösa” är i dagens samhälle delegerade till (gråtande) poliser, och där ger jag Ann rätt. Att vara en svag polis är inte att visa styrka eller inge tillit, men förvisso mänskligt inför den förtvivlan det är att inte kunna sköta sina uppgifter.
    Till yttermera visso är manlighet mycket en tradition som går från far till son, Kedjan är bruten när huvuddelen av uppfostran sker av stressade ensamstående mammor. Huruvida det är en manlighetes kris eller ej beror på framtida utveckling- männen som flock hoppas ju på att hysterin lugnar ned sig så att de kan utveckla dessa egenskaper, det ”ligger i generna” men debattläget är allt annat att önska. Det tillkommer så en amoraliskt kulturläge och en alltmer arbetsmarknadspressad tillvaro. Män får inte tid att vara män, och en viktig fråga att ställa sig är; i den rad av prioriterinar som sker är kanske det ett mindre viktig sak?

    Jag har som uppforstrande fader sagt åt sonen; ”ok det var fel av vederbörande vedersakare, men du kan vara generös och låta det passera – vara ridderlig?” Och omedelbart sett hur det tagit som svaghet av vedersakaren som utnyttjat det som en svaghet. En annan kultur,… Att vara stark är att vara – tillåta sig vara – ridderlig, vilket kan ses som en svaghet i det samhälle vi spelar med.
    Inte ens den ”ridderliga James Bond” passerar okritiserad. Han pendlar mellan engelsk gentleman – och riddaridealet – och brutal mördare. Att nämna att nästa Bond skall vara afrikan eller kvinna enligt dekonstruktiva propagandister – alltså urbilden för vad en riddare inte är – är obehövligt om man förstår samhällstonläget.

    Jag tror det vore bättre om kvinnor lät bli att kritisera mansidealet, utan bara att de insåg att det är där för att det behövdes i historiken.Och att de biologiska skillnaderna finns och uppkomna genom årtusenden av evolution. I vad mån framtiden kommer att tillåta mansideal och ffa ridderlighet återuppstå är ovisst. Säkert nödvändigt om män och kvinnor skall kunna samsas som ”binära varelser” men inte givet. Bara om kvinnor vill vara kvinnor behövs män. Riddaridealet behövs i tider av våld – vilket kommer att öka – men mördaridealet finns kvar som ett alternativ i andra kulturella sfärer.
    En annan manligt ideal är att sätta regler och vara normativ, men även här är mannen fråntaget sitt uppdrag, mer om det senare

  • Staka män – starka kvinnor! Könsrelationer är inte ett postmodernt nollsummespel. När båda parter är starka kan vi stötta, skydda och åtnjuta varandra. Detta missar moderna feminister.

  • Tvångsfinansierade MSM, med gigantiska SVT/SR i spetsen, bedriver en klappjakt på maskulina män. Detta skapar en situation där män är tvungna att uppträda feminint för att inte råka illa ut.
    Västs kvinnor bekämpar vita västliga män (inte muslimska män!) som de facto har skapat de enda samfund i världen och världshistorien där kvinnor har full frihet och fulla rättigheter. Dessa kvinnor kommer att riva ner det enda ställe på jorden där de har det tryggt. De är redan i full gång bl. genom att genodriva massinvandring av män från Mellanöstern och Afrika.

  • Tack för detta ! Kom i kontakt med samma typ ” långsiktig generationsbetingad maskulin skämmning ”, redan under mina terapi år ( way back when )…. Vad jag upptäckte när jag blickade bakåt generationerna ( mormor/morfar, Farmor/farfar, mor & far ) , var att, de roller de hade etablerat i relation till varandra medgav att det alltid var mannens fel när något gick snett i familjen ( skuldbeläggning ). Det var ett uppvaknande att upptäcka detta, då det det gav mig orsakssamband till vad jag själv bar på i relation till min ambivalens till s.k. maskulinitet.

  • Ridderlighet är kanske det främsta idealet. I ridderlighet ingår att låta kvinnorna få hålla på med ”sitt” som till exempel att ifrågasätta och teoretisera kvinnan roll i samhället, utan att lägga sig i diskussionen. Det har männen aldrig gjort utan skött sina typiskt manliga sysslor. Det innebär inte att manligheten har gått förlorad; den sitter mycket djupare än så. Jag kan garantera att den dag en majoritet av kvinnorna tenderar att leva på allvar efter sina nyfunna dogmer så är det tvärstopp – på allvar. Och dit är det en bit kvar. Unga gapiga feminister brukar göra avbön när de blir äldre och själv ofta drabbats hårt och tvingats till socialt utanförskap och ekonomisk misär.

  • När män ska bli mer lika kvinnor och kvinnor mer lika män då blir det fel.
    Vi, män och kvinnor är resultatet av miljoner års utveckling.
    Det finns en anledning till att det överallt (nästan) på vår jord finns två kön.
    Det finns hermafroditer; även bland människor.
    Under den senaste ”mikrosekunden” av vår utveckling har vi hamnat där vi är i dag i vårt samhälle.
    Jag förespråkar inte att vi ska gå tillbaks Neandertal stadiet, inte ens till 1960.
    Men med den hastighet som samhället har utvecklats under de senaste hundra åren är det inte konstigt om kvinnor och män känner sig vilsna.
    Ovanpå det kommer det enorma trycket från ”media” TV, tidningar, internet.
    Alla hänger på den senaste trenden, allt för att sälja det de har att sälja även om det är sopor de säljer.

    I dag vågar man som man inte ens ge en kvinna man möter på busshållplatsen eller i vilket annat sammanhang som helst en komplimang, typ ”Snygga skor”
    Då är man typ pervo och redo för MEETooo.
    Men hon har ju köpt dem för att hon gillade dem!?
    Eller?

    Håller man som jag upp dörren för en kvinna får man en misstänksam blick.

    Jag är 100% för att alla kvinnor som män ska ha samma möjligheter i samhället, givetvis.

    Men vi får inte glömma den där ”mikrosekunden”
    Det finns skillnader mellan kvinnor och män, det är därför vi finns och så ska det vara.
    Jämlikhet i samhället och övrigt, givetvis.

    Men som det är nu snurrar kompassen hos många.

Kommentera