”Ondska”, skriver Hannah Arendt i Responsibility and Judgement ”är sådant som får oss att tänka att det här borde aldrig ha hänt”. Arendts formulering är det bästa försöket att definiera ondska jag har funnit. Ondskan är svår att beskriva – men när vi möter ondska vet vi att det är ondska.

Terrordådet i Christchurch, där en ensam man, kallblodigt, målmedvetet och metodiskt mördat femtio människor och skadat lika många är ett sådant dåd som får mig att tänka ”det här borde aldrig ha hänt”. Män och kvinnor och barn upptagna med att be blir brutalt avrättade av en man som utsett sig själv till hämnare. I det manifest som massmördaren publicerat på sociala medier hävdar han att han hämnas de terrordåd som drabbat Europa. Särskilt nämner han terrordådet i Stockholm och alldeles särskilt nämner han Ebba Åkerlund, den döva flickan som mördades av den islamistiska terroristen Rakhmat Akilov. Massmördaren i Christchurch, Brenton Tarrant, ser sig, precis som den norske terroristen Anders Behring Breivik, som en försvarare av det kristna västerlandet, som en riddare på ett ärofyllt uppdrag.

Jag vill inte försvaras av varken Anders Behring Breivik eller Brenton Tarrant. Jag är mycket arg över de islamistiska terrordåd som drabbat Sverige och en rad andra länder, orolig över när nästa terrordåd kommer att ske, sorgsen över att den trygghet jag tidigare tog för given för alltid gått förlorat. Vi måste bekämpa islamismen och vi har rätt att försvara oss själva. Men det här? Det är ren och skär ondska. Barbari. Människorna som dog i Christchurch har ingenting med terrordåden i Europa att göra. Brenton Tarrant vanhelgar Ebba Åkerlunds minne genom att göra sig till hennes hämnare. Det är inte hans hämnd. Han gör anspråk på det som inte är hans att äga. Han är ingen rättfärdig hämnare. Han är en kallblodig massmördare, exakt lika vidrig som Akilov.

Hämndgirighet är en begriplig mänsklig respons på en förlust eller en kränkning. Hämndgirigheten kan betraktas som ett uttryck för självrespekt, ett sätt att göra mentalt motstånd mot ondska och orättvisor. Hämndgirigheten och bitterheten, en känsla som ofta går hand i hand med längtan efter hämnd, kan vara konstruktiva attityder om de kanaliseras rätt. De kan ge kraft att göra motstånd, att mobilisera sig själv, de kan rädda den drabbade från att gå under av sorg.

I praktiken är hämnd en mycket dålig idé. De döda kommer inte att återuppstå. Sorgen blir inte mindre. Världen blir inte bättre. Världen blir mörkare och våldsammare. Ikväll saknar ännu fler någon de älskat som brutalt och plötsligt tagits ifrån dem. Det är hjärtskärande.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

4 kommentarer till “Ondskan i Christchurch”

  • Utan tvekan var en signal av en national extremist handling till islamister . Platsen är välvald Christchurch. Utländska medierna har sent ytterligare info om attentatet i vilket deltog fyra , utav tre var ifrån gamla Jugoslavien / Bosnien.

  • Om man skall argumentera mot hämnd så måste man ochkså argumentera för. Man kan naturligtvis tycka att hämnd i alla avseenden inte är rätt. Men som du skriver ”De döda kommer inte att återuppstå. Sorgen blir inte mindre. Världen blir inte bättre. Världen blir mörkare och våldsammare. Ikväll saknar ännu fler någon de älskat som brutalt och plötsligt tagits ifrån dem”, så finns det ytterligare en kanske två dimensioner av hämnd som man inte kan undgå att nämna i sammanhanget.
    Hämnd visar motparten att den inte kan ha fritt fram utan att det får konsekvenser. Det kan dessutom avskräcka andra att begå liknande brott. Båda icke att helt avföra från diskussionen.

    • Den tredje parten är staten – vilket gäller alla nationalstater i Världen att återställa ansvaret över landets och medborgarnas säkerhet mot inre och yttre fiender…

    • ”Motparten”. Det här dådet riktades ju inte mot någon motpart, utan mot folk som hade precis noll och ingenting att göra med terrorismen i Europa.

      Vidrigt är rätt ord.

Kommentera