För några år sedan – jag tror det var hösten 2013 – föreläste jag för en grupp barnläkare. De hade bett mig komma för att de ville ha mina reflektioner kring två frågor: Omskärelse av små pojkar och unga människor med könsdysfori, alltså uppfattningen att man är ”född i fel kropp”.

Barnläkarna berättade för mig att dessa fenomen blivit allt vanligare, och att de inte visste hur de skulle förhålla sig till endera. Det rådde delade meningar i gruppen om hur de skulle agera och det fanns inga tydliga riktlinjer att förhålla sig till. Skulle de gå föräldrarna till mötes och omskära små pojkar? Nej, menade en del. Det är fel att stympa friska barn och det är inte heller den skattefinansierade vårdens uppgift. Ja, menade några – om inte vi gör det går föräldrarna till någon annan, utan utbildning, som gör ett sämre jobb. ”Har man en gång sett konsekvenserna av en misslyckad omskärelse så vill man inte att andra små pojkar ska råka ut för det”, som en av läkarna sade.

Och unga människor som ville byta kön? Majoriteten menade att barn och tonåringar inte var mogna att fatta sådana livsavgörande beslut. Dessutom, påpekade en av dem, led ofta den som uppgav sig vara född i fel kropp av olika former av psykisk ohälsa – självskadebeteende, ätstörningar, ångest och depressioner. ”Är det rätt att gå en förvirrad människa till mötes och bekräfta dennes förvirring?”, frågade hon. ”Man måste möta varje människa med respekt och ta hennes på allvar”, invände en annan som värjde sig mot att påstå att en tonåring med könsdysfori var förvirrad.

Det blev en mycket intressant diskussion som speglade den förändring som vårt samhälle är mitt uppe i. Å ena sidan en strömning av uråldriga religiösa riter och traditioner som betraktar människan som ofri och underkastad Gud. Å andra sidan en postmodern, ultraliberal strömning som menar att allt är konstruerat och att varje individ är fri att välja vem hon vill vara, så fri att hon till och med anses ha rätt att välja vilket kön hon anser sig tillhöra.

Barnläkarna som jag mötte var bekymrade – inte bara för att de inte visste hur de skulle agera när ett föräldrapar bad dem om att omskära ett nyfött gossebarn eller för att de hade svårt att bemöta en trettonårig flicka som ville vara en pojke. De var bekymrade för att de upplevde att samhället var i gungning. Tidigare självklara normer – man är det kön man föds som – och självklara värderingar – man stympar inte fullt friska barn – ifrågasattes.

Den osäkerhet som barnläkarna gav uttryck för har jag mött många gånger sedan dess. Hur ska vi förhålla oss till de värderingsförändringar och normförskjutningar som sker i ett allt mer upptrissat tempo? Finns det ingenting vi kan ta för givet längre? Får vi lov att hävda våra egna värderingar eller måste vi omfamna och anamma de förändringar vi ser?

Jag tror att vi lever i en djupt destruktiv tid. De två motstridiga tendenser som jag uppfattade hösten 2013 har växt till orkanstyrka och vi har fortfarande lika svårt att förhålla oss till dem. Svenskar är, enligt World Values Survey, ett av världens mest toleranta folk. Tolerans är naturligtvis en god sak, men tolerans riskerar att hamna i osäkerhet och likgiltighet, i en rädsla att hävda sina egna värderingars och normers rimlighet. I decennier har vi matats med budskap om normkritikens fröjder. Det har satt spår i folksjälen som nu tycks längta efter tydliga och klara normer och värderingar att hålla sig i.

Det är i alla fall en tolkning man kan göra av det faktum att allt fler svenskar uppger att de tycker att det ”är viktigt med kristna värden i samhället”. En undersökning från Surveyinstitutet på Linnéuniversitetet i Växjö visar nämligen att 40 procent av de tillfrågade anser att det är viktigt att samhället bygger på kristna värden. Det är en fördubbling jämfört med 2010 då undersökningen senast gjordes och 20 procent svarade att de tycker att det är viktigt med kristna värden i samhället. Människor behöver gränser, för sitt eget och för andras beteenden. Gränser är också befriande: Det finns en särskild frihet i att veta vad som gäller.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

 

6 kommentarer till “Könsdysfori och omskärelse: ett samhälle i förändring”

  • Jag anser att ingen ska få byta kön som inte är myndig helst borde de vara 25 år, för man är inte mogen bara för att man är myndig, mycket i psyket ändrar sig när man kommit upp i 25 års åldern. Så byta kön är inget som vare sig föräldrar eller tonåringar ska få besluta om själva, om det inte är av rent medicinska orsaker dvs man är född med två kön. Hjälper det inte att läkarna säger nej, bör det framgå av lagen, att ingen får byta kön förrän de är myndiga och är de under 20 ska de finna sig i en psykologisk utredning så inget annat föreligger. Omskärelse anser jag heller inte ska förekomma, vill de ha det ska göras på sina barn, får de betala detta själva, inget som ska belasta svensk sjukvård, om det inte sker av medicinska skäl.

  • 25 år är ganska påfrestande för psyket, men 18-20 är ok inför könskorrigering. Mellan 20 och 25 är ganska så tunga år. Jag påbörjade min utredning när jag var 23 och då var jag vippen att trilla av pinnen. Idag är jag 54år och mår bra. Det har blivit alldeles för lätt idag att få könskorrigering vid utredning, och så var det inte förr. Det var obligatorisk att göra ansökningar flera gånger. Idag kan ju ungdomar tjata till sig sin vilja och tåller inte krav och där är problemet.
    /Robert

  • Att byta kön rent medicinskt betyder ju både kirurgiska ingrepp samt medicinering. Kirurgiska ingrepp och medicinering som inte är motiverade av sjukdomar är ju inget som skattebetalare ska stå för. Den som vill byta kön kan börja med att byta namn, klädsel m.m. Då kan man känna på om livet blev bättre än förut. Först när man är naken går det att se om nån är man eller kvinna. Men hur ofta är vi nakna offentligt? Så låt de som vill prova på.

  • Tvinga moskeerna delfinansiera våldtäkt kostnader begångna av unga muslimer. Omskärelse är värsta formen av homofobisk kirurgi.

  • Att fler nu anser att vi ska ha kristna värderingar, tror jag mycket beror på att islam blir större och större här. Man vill gärna gå tillbaka till det man hade innan när förändringarna blir för stora. Tror många känner att det inte räcker att vara sekulär, utan att samhället måste stå för nåt, men vetenskapen borde räcka långt, men den ger inte samhörigheten.
    Ska handla om det med könsbyte hos unga på UG nu. Verkar skrämmande att de opererar tonåringar som är ”vilsna”. När jag var ung blev de punkare, som vacklade lite i sin tillhörighet i tillvaron. Nu har de noja på kön och genus, det är inte svaret på allt. Man kan vara en grabbig tjej och tvärt om.

  • Mycket märkligt att så unga personer kan begära könsbyte.
    När samma tonåring begår grova brott kallas han/hon BARN och anses inte
    kababel att ta konsekvenserna.
    Var finns logiken?
    I rigsdagshuset tycks den vara ständigt frånvarande.

Kommentera