Om livets seger över döden

Eftersom alla människor på olika sätt är delaktiga i synden är alla människor också i behov av försoning. Eftersom Gud vill leva i gemenskap med sitt folk – trots att de ständigt förbryter sig – så ges alltid möjligheten till försoning. I Gamla testamentet balanseras människans oförrätter genom ett komplicerat system av offer. Det är dock inte offrandet i sig som tar bort synden, utan Guds kärlek. Blott Guds kärlek kan försona människan med Gud. I Nya testamentet tar sig denna kärlek dramatiska uttryck genom Kristi död på korset, vilken befriar människan från synd, död och ondska.

Varför var Kristus tvungen att dö? Hur skall vi förstå det faktum att Gud offrade sin egen son för att kvitta människornas förbrytelser? Ett sätt att förstå kristushändelsen är att tolka den i ljuset av vedergällningsprincipen, Lex Talionis, i Gamla testamentet. Principen utgår ifrån att rättvisa handlar om att bli kvitt, att den som gjort fel står i skuld och skall betala – kompensera – den som drabbats. Vedergällningsprincipen mäter och värderar människor; värderingen betraktas enligt detta synsätt som hjärtat i rättvisan. Klassiska vedergällningsprinciper krävde kroppsdelar som kompensation: öga för öga, tand för tand, liv för liv.[1] Lex Talionis består av två grundläggande principer: principen om proportionalitet samt förtjänstprincipen. Proportionalitetsprincipen innebär att straffet bör stå i proportion till brottet, medan förtjänstprincipen innebär att missdådaren bör få vad han förtjänar (varken mer eller mindre).[2] I Andra Mosebok kan vi läsa den klassiska formuleringen av den talionska lagen:

Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma. (2 Mos 21:23–25)

Formuleringen läses ofta som ett alibi för irrationell hämnd, men den talionska lagen kan också förstås som ett sätt att begränsa hämnd och blodsfejder: du får endast ta ett öga som betalning för ett öga, ett liv är värt ett liv och inte mer. Vedergällningen skall vara rimlig. Lex Talionis syftar också till att återbörda straffet till den skyldige. Det är våldtäktsmannen som skall straffas och inte hans fru. Enligt mesopotamisk lag skipades rättvisa genom att A våldtog B:s hustru som hämnd för att B våldtaget A:s fru. Den bibliska uppfattningen begränsade således hämnden till missdådarens kropp, och enbart till den.[3] Här finner vi således både proportionalitetsprincipen (ett liv för ett liv) och förtjänstprincipen (den bör straffas som förtjänar straff).

Den mänskliga kroppen har, historiskt sett, alltid använts som måttenhet: Vi har mätt i ”fot”, ”famnar” och ”nypor”.  Det är alltså inte särskilt märkligt att kroppsdelar användes som måttenhet också då straff skulle utmätas. Juristen William Ian Miller skriver att berättelsen om rättvisa och straff inte är möjlig att separera från berättelsen om det monetära systemets ursprung. Betalningsmedlet skulle vägas upp i standardiserade enheter, oavsett om det var varor eller rättvisa som skulle köpas, oavsett om betalningen skedde i guld och silver eller blod, oavsett om det var liv eller matvaror som skulle betalas.[4]

Samtidigt innebär den talionska lagen mer än så. Det som mäts och värderas är, konkret talat, människan och hennes värde. Enligt detta mätsystem är värdet på min kropp (mitt liv) lika stort som värdet på din kropp (ditt liv). Alltså kan den talionska lagen också betraktas som en princip om jämlikhet och likavärde. I sammanhanget bör dock påpekas att det är en sanning med reservationer, eftersom denna jämlikhet endast gällde fria män:

Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, skall han som ersättning för ögat frige den skadade. Och slår han ut en tand på sin slav eller slavinna, skall han som ersättning för tanden frige den skadade. (2 Mos 21:26–27)

Alltså – en träl eller trälinnas öga betraktades inte som jämlikt med den fria mannens öga. Å andra sidan kompenserades trälen sitt förlorade öga med frihet. Kanske var trälen mer betjänt av sin frihet än av att hans husbonde stack ut sitt öga?

Genom sin död sonade Kristus enligt kristen tro människornas synd. Han betalade så att säga den skuld som var människans; han gav sitt liv i utbyte mot att människorna försonades med Gud. Den unga kyrkan betonade att Kristus genom sin död räddade mänskligheten från synd, men det rådde liten enighet om hur detta exakt gick till. Några tidiga teologer utarbetade en idé om ”byteshandel”. De utgick ifrån att syndare tillhör Satan och som en konsekvens av detta hamnar i helvetet. Eftersom Gud önskade rädda dessa förlorade själar köpslog han med Satan och erbjöd Kristus i utbyte mot syndarna. Satan accepterade detta erbjudande och löste syndarna ur sitt våld. Emellertid lyckades Satan inte hålla kvar Kristus i helvetet mer än i tre dagar, och affären slutade med att Satan förlorade både syndarna och Kristus. Alltså bedrog Gud Satan, vilket inte tycktes bekymra kyrkofäderna. De tog detta som bevis för att Gud var klokare än Satan.[5] Detta, i moderna ögon aningen absurda synsätt, har ibland  kallats klassisk försoningslära.

 Anselm av Canterbury (1033–1109) utarbetade i sin Cur deus homo en något annorlunda syn, den så kallade satisfaktionsläran, vilken innebär att Kristus dog för att tillfredställa Guds begär efter botgöring. Anselm utgår ifrån att människans synd är oändligt stor eftersom den riktar sig mot ett väsen av oändligt värde, Gud. Människan har således en skuld till Gud, men skulden är så oändligt stor att det är bortom människans förmåga att någonsin kunna betala den. För att tillfyllestgöra Guds krav på botgöring krävdes en gåva av oändligt värde, vilken skulle ges till Gud av en människa på hela mänsklighetens vägnar. Detta, menar Anselm, visar på nödvändigheten av inkarnationen, eftersom ingen människa var i stånd att göra detta. Anselm inskärper att Kristi lidande och död på korset skall förstås som botgöring, snarare än som ett straff. Skillnaden mellan straff och botgöring är att straff är något vi underkastar oss, medan botgöring förstås som en frivillig gåva från den skyldige till den som blivit kränkt.[6]  Poängen med satisfaktionsläran är alltså att lösensumman betalas till Gud – inte till Satan som tidigare teologer utgått ifrån. Eftersom synden riktas mot Gud, är Gud också den som rättmätigt kan kräva gottgörelse, och eftersom människan har syndat måste en människa betala skulden.

Flera av reformatorerna – däribland Luther – övertar delvis Anselms lära, men menar att essensen av korset är att Kristus tog människans straff på sig. Kristus ställde sig i syndarens plats och eftersom straffet tillfogades honom blev människan befriad. Både den klassiska försoningsläran och satisfaktionsläran har således uppenbara paralleller med vedergällningsprincipen, samtidigt som kristushändelsen givetvis skiljer sig från denna princip både vad gäller proportion och förtjänst. Kristus förtjänade inte att dö, han dog istället för de som förtjänade att dö. Som Anselm påpekat så var människornas skuld till Gud så oändligt stor att inget mänskligt straff kunde stå i proportion till den skada som åsamkats Gud: endast Kristi död kunde kompensera människans synd.

Ytterligare ett svar på frågan hur försoningen gick till gavs av Peter Abelard (1079–1142) som avfärdade Anselms idé. Abelard ifrågasätter behovet av lösen och botgöring. Hur kunde Gud kräva en oskyldig mans död, en man som dessutom var hans son, för att försonas med världen? Abelard ser korsets betydelse ur ett annat perspektiv: Han menar att korset är det överlägsna beviset på Guds kärlek till människan. Denna kärlekshandling väcker ett gensvar hos människan, en önskan om att leva i denna kärlek och bli en bättre människa. Vi besvarar Guds kärlek genom att ge kärlek tillbaka, vända oss ifrån den synd som dödat Kristus och rörs till ånger, vilket innebär att frälsningen blir en del av oss själva. Abelards utformning av försoningsläran kallas för teorin om moralisk påverkan eller den subjektiva läran.[7]

Abelards teori har varit tämligen populär hos moderna tänkare. Idén att försoningshandlingens essens är dess påverkan på människan tycks mer lättsmält än påståendet att Gud lät sin ende son plågas och dö för att gottgöra människans synd. Det finns en otvetydig sanning i att människan påverkas av insikten om vad Kristus gjort för oss – men samtidigt tvingas den subjektiva försoningsläran att negligera en del av de bibliska utsagorna om Kristi död och uppståndelse. Dessutom innebär den att vi är utelämnade åt oss själva när det gäller den egna frälsningen eftersom min frälsning enligt den subjektiva läran blir avhängig min respons på kristushändelsen.[8]

Seger eller offer?

Gustaf Aulén (1879–1977), svensk biskop och professor i systematisk teologi, uppmärksammar att den klassiska försoningsläran pekar på en viktig sanning, nämligen att Kristus i sin död segrade över alla onda krafter. Aulén argumenterar för synsättet med hjälp av nytestamentliga texter samt arbeten av Ireneus och Luther. Korset bör, enligt Aulén, förstås som Guds triumf över alla onda krafter. Han ser brister både hos satisfaktionsläran och den subjektiva synen, eftersom de inte i tillräckligt hög utsträckning uppmärksammar den gudomliga segern. Aulén betonar korsets och uppståndelsens oskiljaktiga förbund: Man kan inte tala om korset utan att inkludera uppståndelsen.

I sin diskussion om vad denna odelbara enhet betyder för den bibliska förkunnelsen om Kristus och hans frälsningsgärning deklarerar Aulén två huvudpunkter. Han menar för det första att korset, detta skenbara nederlag, var den avgörande segern, och för det andra att denna seger vanns på offrets väg. Korset skall förstås som segerns symbol, och Aulén är kritisk mot försoningsläror som exklusivt fokuserar på offret. Kristi offerdöd måste ses i ljuset av både hans jordiska livsgärning och uppståndelsen. Det som sker på korset är, menar Aulén, helt i linje med det som skett under Jesu jordiska liv. Korset är en naturlig fortsättning på och ett slutförande av kampen mot fiendemakterna. Genom sina gärningar förverkligade Jesu Guds agape (kärlek) i kampen mot synd, lidande och de demoniska makterna.[9]

Låt oss efter denna historiska och begreppsliga översikt närma oss den nutida debatten om synden och frälsningen.

Ängslan, högmod och upproriskhet

Synd har, genom den kristna historien, förståtts som människans upproriskhet i relation till Gud. Stolthet – eller högmod – ses som ett uttryck för denna upproriskhet och är sålunda den ursprungliga synden. Högmod är inte en specifik handling utan snarare ett tillstånd av bortvändhet från Gud. Den stolta människan strävar efter att bli Gud. Denna stolthet tar sig uttryck i att människan vill bli lik Gud i termer av makt, inte i termer av egenskaper: Hon vill ta Guds plats.[10]

De båda protestantiska teologerna Reinhold Niebuhr (1892–1971) och Paul Tillich (1886–1965) tillhör de främsta moderna uttolkarna av detta synsätt. Niebuhr betraktar upproriskheten som ett existentiellt fenomen med upprinnelse i varje människa och hennes privata ängslan. Till skillnad från Augustinus, som betraktade synden som en konsekvens av det ursprungliga fallet, Adams och Evas olydnad, situerar Niebuhr synden i varje individ.

Niebuhr förstår människan som en integrerad helhet av natur och ande. ”Natur” definierar den del av vår existens som vi delar med djuren – alltså vår fysiska skepnad, våra fysiska behov och vår dödlighet. ”Ande” betecknar vårt släktskap med Gud, det vill säga att vi är skapade att vara Guds avbild. Den andliga delen av människan besitter förmågan att transcendera sig själv, vilket Niebuhr förstår i relation till både natur och Gud. Människan inte bara tänker, hon ifrågasätter och prövar sina tankar liksom hon reflekterar över sina handlingar. Denna förmåga att reflektera över sig själv och sitt liv är ett uttryck för transcendens i förhållande till människans natur. Vi har en förmåga att se oss själva i ett större sammanhang, och placerar in oss själva och vårt liv i en existentiell totalitet. Människan kan lyfta sig ur sitt sammanhang av handlingar och tankar och ifrågasätta själva varat, vilket konstituerar vårt fundamentala väsen som ande.

Detta faktum leder emellertid till ängslan och ångest. Människans medvetenhet om sin dödlighet och utsatthet gör henne orolig över sin bräckliga säkerhet. Människans situation, att vara både natur och ande, skapar därför ett tillstånd av naturlig ångest. Ur denna ångest föds ett behov av trygghet och säkerhet vilket kan leda till synd eftersom vår oro och osäkerhet driver oss att överträda våra egna gränser: att inta Guds plats. Vi frestas i vår ängslan att överträda våra gränser. Botemedlet är tro och tillit till Gud. Människans trygghet är enligt Niebuhr avhängig hennes tro på Gud.[11]

Paul Tillich förfäktar en liknande idé. Han föredrar att använda det grekiska ordet hybris – övermod – framför engelskans pride. Han menar att hybris bättre beskriver upproriskheten i form av radikal bortvändhet från Gud. Tillich skriver om ”andlig synd” och beskriver dess främsta symptom som människans vägran att acceptera de egna gränserna: Synd är självupphöjelse till det gudomligas sfär. Tillich behandlar tre dimensioner av synd; otro, begär och stolthet. Otron karakteriserar hela individen, hennes tankar, handlingar och känslor. Otro innebär fundamentalt sett att den mänskliga viljan separeras från den gudomliga. Tillich anser att otron är identisk med kärlekslöshet. Bristen på tro och tillit till Gud leder till bristande tillit och misstänksamhet också i relation till medmänniskan. Avsaknaden av tillit och kärlek får som konsekvens att ett liv fyllt av svek och kränkningar blir det oundvikliga ödet.[12]

Enligt Tillich är tron människans ultimate concern, hennes yttersta angelägenhet. Följaktligen blir det som hon betraktar som sin viktigaste angelägenhet också objektet för hennes tro. Endast Gud kan rättmätigt tilldelas denna angelägenhetsgrad. Om människan betraktar sig själv som viktigast kommer högmodet mellan individen och Gud. Stolthet och självtillräcklighet – hybris – förstör relationen mellan människa och Gud. I en predikan över nåd och förlåtelse menar Tillich att nåden drabbar oss när vi bäst behöver den: när vi upplever att vi vandrar i mörker och att livet är meningslöst, när vi upplever misslyckande, svaghet och skam, tomhet och tröstlöshet:

Ibland bryter en stråle ljus i vårt mörker, och det är som om en röst säger: ”Du är accepterad.” Du är accepterad, accepterad av det som är större än du, av den vars namn du inte känner. Sök inte efter det namnet nu; kanske finner du det senare. Gör inget alls nu; kanske gör du för mycket. Sök intet, utför intet, avse intet. Acceptera blott att du är accepterad! [13]

Människans tro involverar också ett accepterande av att vara accepterad. Hon är accepterad trots brister och tillkortakommanden, hon är förlåten. I förlåtelsen upprättas den brustna relationen mellan människa och Gud, människan är accepterad – för den förlåtna återstår utmaningen att acceptera att hon är förlåten.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

[1] William Ian Miller: Eye for an Eye, s. ix–xiii.

[2] Michael Davis: ”Harm and Retribution”, s. 188–190.

[3] Miller: Eye for an Eye, s. 21.

[4] Miller: Eye for an Eye, s. 7.

[5] L. L. Morris: “Atonement”, s. 56.

[6] Lowe: “Christ and Salvation”, s. 231.

[7] Lane: “Abelard”, s. 1.

[8] Morris: “Atonement”, s. 56. För en diskussion dels om senare former av den subjektiva föroningsläran dels om de inte alltid så självklara begreppsliga relationerna mellan de olika försoningslärorna se Mattias Martinson: “Rätt eller fel om försoningsläran”.

[9] Gustaf Aulén: Den kristna försoningstanken.

[10] Suchocki: The Fall to Violence, s. 29.

[11] Reinhold Niebuhr: The Nature and Destiny of Man, bd 1.

[12] Paul Tillich: Systematic Theology, bd 2, s. 47–51.

[13] Paul Tillich: The Shaking of the Foundations, s. 162.

9 kommentarer till “En påskbetraktelse”

  • Tack. mycket intressant att se att några av för mig okända filosofer kommit fram till. Eller rättare sagt at mina egna funderingar hamnat såpass lika (Niebuhr). En upplyftande och välsignad betraktelse. Tack.

  • Som kontrast till denna långa och i och för sig intressanta text sedd som ett stycke kulturhistoria och resumé över ett antal filosofers djup i sina funderingar, kan jag återigen konstatera att alla religioner bygger på att använda sig av andra människors oro och få dem att tro på det jag vill att de ska tro på.

    Alla religioner utan undantag är vidskepelse i rituella förklädnader, ofta blodiga sådana.

  • Hej.

    Föredrar mina förfäders principer framför semitisk fatalistisk vidskepelse av modell domedagskult, vilket kristendomen var i sin linda. Det där med förlåtelse och försoning är efterkonstruktioner som den omdanade Jupiterkulten, sedermera katolska kyrkan, lagg till efter behag och behov. Förfädernas rättsprinciper kan man utröna ur bl a Gutalagen. Föredrar också de gamla germanska folkens tanke och tradition att väga brott baserat på om gärningen kan göras ogjord eller ej: stöld kan ersättas och bot erläggas, varvid frid råder mellan ätterna. Kvinnorov, nidingsdåd och brott mot tingsfrid kan endast sonas lika för lika. En förnuftig uppdelning.

    Men i vårt moderna mångkulturella samhälle anser jag att envar person skall straffas enligt sina kulturella och religiösa föreskrifter: religion är inte ett smörgåsbord för den troende att plocka från efter behag eller behov av fördelar – allt, eller intet. Så för judar, kristna och muslimer skulle det minst sagt gälla att sitta vackert och ta konsekvenserna v sin vidskepelse.

    Hyperbol och fånerier? Verkligen, mer än att påstå att den a sagoboken är objektivt mer relevant eller bättre än den andra?

    Glad påsk, lyckosamt sigrblot och så vidare,
    Rikard, fd lärare

  • Alla människor har en livsåskådning, hemmagjord eller färdig. när det gäller de stora religionerna så plockar nog människor det som passar deras egen livsåskådning bäst. Sedan har vi ju mängder av icke-religioner som människor tillber dagligen – politiska ideologier och mycket annat, inte minst det inom idrotten.
    Sedan har de etablerade religionerna alltid varit insyltade i politiska ideologier. Men eftersom vi alla behöver en livssyn, så måste vi välja själva, och vi måste se till att ingen annan väljer åt oss. Om Gud säger Tillich att ”han” är det som djupast angår människan. Frågan är om Tillich menar en Gud utanför människan eller en Gud i människan. Om man väljer det senare, så kan man fråga sig hur denna Gud förhåller sig till personen människan?

  • Tack för den här texten… ett kapitel i doktorsavhandlingen, kanske. Inte visste jag – efter att lämnat teologiska fakultetet i Helsingfors på 70-talet (nej, präst blev jag aldrig) – att någonsin skulle behöva lägga näsan i teologiska funderingar. Men där är vi nu: från Greta Thunberg till Notre Dame. – Du har här fångat det centrala budskapet i kristendomen.

  • Tack för den här texten Jag misstänker, att detta var ett kapitel i Din doktorsavhandling. – Efter att jag hade lämmnat Teologiska fakultetet i Helsingfors på 70-talet (nej, präst blev jag aldrig, gudskelov) anade jag inte, att jag skulle ha nytta av teologin. Men titta, här är vi igen: från Greta Thunberg till Notre Dame. – Du har fångat kärnan i kristendomen i Din text. Ingen trodde väl något annat. / Ilkka Jauramo, Råå.

  • Religion ja, det är äldsta formen av politik. Förr kunde man få folk att jobba för slavlöner, för att de blev lovade ett bättre liv i nästa. Man skrämde dem med att olyckor skulle drabba nära och kära, om inte underkastelsen var total. Avlatsbreven friköpte den fattige från påhittad synd.
    Fler borde läsa i Gamla Testamentet, det som står där är fruktansvärt. Guden kräver att andra ska fördrivas, slaktas och förslavas – för att få land som flödar av mjölk och honung i belöning. Det är ur denna källa alla fundamentalister hämtar förlåtelse och frihet att kriga under de grymmaste former. Hela vår mörka Medeltid, då religionerna styrde, stod utvecklingen still.

    Här ett exempel på ”riktig religion”:
    När du närmar dig en stad för att anfalla den skall du först erbjuda fred. 11Om staden då vill ha fred och öppnar portarna för dig, skall hela dess befolkning bli tvångsarbetare i din tjänst. 12Om den inte vill ingå fred med dig utan väljer krig, skall du belägra den, 13och när Herren, din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ner alla män i staden. 14Men kvinnorna och barnen, djuren och allt annat i staden, allt byte som finns där, får du behålla. Du får ta för dig av det byte från dina fiender som Herren, din Gud, ger dig.

    15Så skall du göra med alla städer som ligger långt bort, sådana städer som inte tillhör folken här i närheten. 16Men i städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse. 17I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse,

    https://www.bibeln.se/las/2k/5_mos#q=5+Mos+20

Kommentera