Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti efter Socialdemokraterna och Moderaterna. I höstens riksdagsval fick de 17,53 procent av rösterna och representerar därmed närmare en femtedel av Sveriges befolkning. De utgör därmed en betydande maktfaktor i svensk politik, men inte på det sätt man kan tro. Sverigedemokraterna har mycket svårt att genomföra sin politik eftersom övriga partier inte vill samarbeta med dem. Ändå sitter Sverigedemokraterna på makten: hela det politiska spelet kretsar kring dem. Övriga partier är upptagna av att förhålla sig till Sverigedemokraterna, så upptagna att de försummar sin egen politik, förhandlar med sin egen ideologi och överger egna, tidigare avgörande värderingar.

Hur ska man annars förklara den märkliga regeringsbildningen som, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen kom till stånd, många månader efter valet? Socialdemokraterna styr tillsammans med Miljöpartiet, med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. Behovet av att distansera sig från Sverigedemokraterna splittrade borgerligheten och fick både Liberalerna och Centerpartiet att bryta ett av sina viktigaste vallöften: Att avsätta Stefan Löfven och byta ut regeringen. Istället valde de alltså att ge Löfven sitt stöd så att han och Socialdemokraterna kunde fortsätta att regera. Någonstans i bakgrunden lurar också Vänsterpartiet, men det är oklart vilken roll de egentligen har. Det är dock klart att (inte heller de) vill ha något med Sverigedemokraterna att göra.

I denna överhettade situation slog Ebba Busch Thors meddelande om att hon framöver kommer att samtala med alla partier – inklusive Sverigedemokraterna – ner som en bomb. Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna, ett parti i stark medvind, säger att hennes parti hädanefter samtalar med alla partier, både med dem de känner en stark gemenskap med och de vars principer ligger långt ifrån den kristdemokratiska ideologin. Hon motiverar beslutet med att det överordnade målet för Kristdemokraterna är att få igenom sin egen politik.

Det låter ju rimligt – men Ebba Busch Thor har fått ta emot hård kritik för sitt beslut. Sverigedemokraterna är, menar kritikerna, är ”inte som andra partier”. Sverigedemokraterna beskrivs av sina belackare som ett ”främlingsfientligt parti” med ”rötter i vit makt rörelsen”. Själv beskriver de sig som ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. De sticker inte under stol med att det funnits problem i partiets barndom, men menar att de nu tagit kraftfullt avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Sverigedemokraterna är nu inte det enda parti i Sveriges riksdag som har ett mörkt förflutet. Exempelvis Vänsterpartiet, som fram till 1990 kallade sig ”Vänsterpartiet kommunisterna” har en del lik i garderoben, minst sagt.

Diskussionen om de politiska partiernas mindre aptitliga historia reser intressanta frågeställningar av principiell art: Hur länge kan man klandras för ett uttalande eller en handling? Finns det kollektiv skuld? Ärver man skuld? Hur långt sträcker sig ansvaret? Och – den kanske viktigaste frågan – finns det förlåtelse i den politiska offentligheten?

Utdelandet av kollektiv skuld är ett återkommande tema i människans historia: judarna har kollektivt klandrats för Jesu död på korset, kristna för korstågen, västvärlden har betraktas som kollektivt skyldig för kolonialismen, tyskarna för förintelsen, männen för kvinnoförtryck och alla muslimer klandras för islamistiska terrordåd. Jag är av den bestämda uppfattningen att skuld tillhör individen och inte kollektivet. Varje individ måste ta ansvar för sina handlingar, klandras när han eller hon gjort fel och berömmas när han eller hon gjort något bra. Det är inte rimligt, menar jag, att en person bär ansvar för vad en annan person, som på ett eller annat sätt, tillhör samma grupp, har gjort.

Skuld och ansvar hör ihop. Blott den som är ansvarig kan klandras och betraktas som skyldig. En klassisk definition av ansvar, formulerad av Aristoteles i Den nikomachiska etiken är att en person är klandervärd, det vill säga skyldig, och ansvarig då han eller hon frivilligt orsakade den klandervärda handlingen eller händelsen. Vidare bör individen vara medveten om innebörden i sin handling och konsekvenserna av densamma för att vara föremål för klander. Den som handlar i oförstånd eller under tvång är alltså inte att betrakta som skyldig eller ansvarig. Det är tydligt att både skuld och ansvar knyts till individen, inte till ett kollektiv.

Däremot kan en individ naturligtvis klandras för underlåtelsen att agera. Ingen är, som Jonathan Glover skriver i Humanity. A moral History of the Twentieth Century, moraliskt neutral vid en kränkning. Den som bevittnar våld eller annan kränkande behandling, den som hör kränkande uttalanden har ett ansvar att ingripa och protestera. Det innebär dock inte något kollektivt ansvar eller en kollektiv skuld, nej, det är ett krav från individens eget ansvar och underlåtelsen att handla innebär en individuell skuld.  

Applicerat till det problem som diskuteras i föreliggande text innebär det att ett politiskt parti inte är kollektivt ansvarigt för handlingar och uttalanden som enskilda partimedlemmar gjort sig skyldiga till. Däremot bär partiet ansvar för att ta avstånd från sådana yttranden och handlingar som strider mot partiets ideologi och värderingar. Om ett parti – till exempel Sverigedemokraterna, gör detta, tar avstånd från enskilda partimedlemmars yttranden och handlingar, är då partiet möjligt att förlåta?

Låt mig, innan jag besvarar den frågan, ifrågasätta mitt eget resonemang. Är förlåtelse verkligen något som offentligheten ska ägna sig åt? Är inte förlåtelse snarast ett fenomen som hör hemma i privata relationer, mellan två individer? I min doktorsavhandling Kränkningar och förlåtelse argumenterar jag för just detta: Förlåtelse är förbehållet de privata relationerna eftersom förlåtelse syftar till att upprätta ett skadat eller brustet förhållande. Om det inte fanns någon relation mellan de två inblandade innan den kränkning som skadat den ene inträffade så finns ju igen relation att upprätta och förlåtelse är inte möjlig eller aktuell. Om kränkningen – ett övergrepp, misshandel, ett rån – är det enda som binder samman de båda är likgiltighet en bättre attityd att sträva efter än förlåtelse. Förlåtelse är nämligen att betrakta som ett moraliskt och känslomässigt arbete i syfte att hela det som brustit.

Ändå väljer jag att ställa frågan om förlåtelse i relation till ett politiskt parti. Det gör jag eftersom förlåtelse också kan förstås som ett återbördande till den moraliska gemenskapen. Just det här partiet, Sverigedemokraterna, har aldrig varit en del av den moraliska gemenskapen. Tvärtom om så har övriga partier och media gemensamt arbetat hårt för att stänga dem ute ur alla former av gemenskaper. Därför handlar förlåtelse, i det här fallet, om att släppas in i gemenskapen snarare än att återbördas till densamma.

Ja. Naturligtvis ska Sverigedemokraterna – nästan 18 procent av befolkningen – släppas in i den moraliska och politiska gemenskapen. Att utesluta så många människor ur den demokratiska processen är inte bara odemokratiskt. Det är också omoraliskt.

Kanske är det ingen slump att det är just Kristdemokraterna som är först med att sträcka ut en hand mot Sverigedemokraterna. Förlåtelse är, som bekant, en kristen dygd. Förmågan att förlåta är också nödvändig för den som inte vill vara ensam: Svek, besvikelser eller kränkningar inträffar förr eller senare i alla relationer. Den som inte vill bli helt ensam måste behärska konsten att förlåta. I den meningen är förlåtelse pragmatisk – och kanske är det pragmatisk Ebba Busch Thor är snarare än kristlig, i alla fall den här gången? Busch Thor har nämligen förstått två ting. Ett: Hennes väljare vill se ett samarbete med Sverigedemokraterna och, två, Sverigedemokraterna är nyckeln till makten.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

14 kommentarer till “Kan man förlåta ett politiskt parti?”

  • Sant. Men man önskar återigen, utan att vara Moderat, att de som är Moderater tar ett krafttag och ser till att Moderaterna byter partiledare så att även Moderaterna får en handlingskraftig partiledare som kan sälla sig till SD och Kd så att vi kan slippa denna regering i ytterligare 3 år.

  • -Healdikern
    Instämmer till fullo. Kristerson är inte den som kan (ska) leda en borgerlig regering. Varför inte en påläst kvinna med skinn på näsan? Ann?

  • Det politiska parti som torde vara i störst behov av förlåtelse, svenska folkets förlåtelse, är ju det förment moderata M…

    … men efter den provocerande självgode Reinfeldts medvetna svek och hans ersättares envetna ovilja, att ödmjukt och hederligt erkänna att Åkessons parti har haft bäst kännedom om riskerna med vidöppna gränser och tvångsöppna hjärtan och plånböcker, och redan hade formulerat en framförhållen, genomtänkt och rättrådig migrationspolitik sedan tillräckligt lång tid, för att framgångsrikt ha kunnat hejda den rent förfärliga, nysvenska samhälls-ut/av-vecklingen…

    … hoppas jag faktiskt att den förlåtelsen uteblir, eller åtminstone dröjer tills ledarskiktet inom nygammelnya Moderaterna sorgfälligt har bytts ut.

  • Om du, Ann Heberlein, gick över till Sverigedemokraterna, så tror jag faktiskt att de skulle öka en hel del. Men jag vet att du inte kommer att göra det.

    • det kanske räcker först att Ann stödjer KD, så får hon mer förtroende bland de troende… 🙂

  • Sverigedemokraterna, grundat 1988, anklagas ofta av övriga riksdagspartier för dunkla, odemokratiska, och klandervärda ”rötter”. Såvitt känt har partiet dock inte under sin 31-åriga historia anklagats för att i aktiv handling ha gjort eller föreslagit något förgripligt. Ändå är partiet totalt bojkottat av de övriga allt sedan dess inträde i riksdagen 2010.

    Socialdemokraterna, grundat 1889, har under sina 130 år däremot aktivt i handling sysslat med mycket odemokratiskt, dunkelt och klandervärt. Redan 1921 skapade man Rasbiologiska institutet tillsammans med Bondeförbundet. Här talar vi alltså inte om ”rötter” utan om praktisk politik av ett då redan 32 år gammalt parti.

    Centerpartiet, grundat 1913 (Bondeförbundet 1913-1957), har även det under sina 106 år aktivt i handling sysslat med mycket odemokratiskt, skumt och klandervärt. Här handlar det heller inte om ”rötter” utan det partiet hade vid tillfället verkat i 8 år. År 1933, när partiet var 20 år gammalt, slog man fast följande i sitt nya partiprogram:

    ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.” (Formuleringen gällande till 1946.)

    Rasbiologiska institutet bedrev verksamhet under 42 år mellan 1921 och 1963. Institutet förespråkade rasforskning, social ingenjörskonst och tvångssterilisering. I Befolkningskommissionens sexualutredning från 1936, skriver Alva Myrdal:

    ”… såsom i detta hänseende av särskild vikt framhåller kommissionen till en början ett bättre omhändertagande av psykiskt undermåliga barn samt en utvidgad tillämpning av sterilisering å undermåliga individer med asocial läggning …”

    Även partierna Högerpartiet/Moderaterna, Folkpartiet/Liberalerna och Kristen Demokratisk Samling/Kristdemokraterna har s.k. bruna fläckar i sitt förflutna. Endast Miljöpartiet har hittills inte kunnat beslås med dylika. Detsamma gäller Vänsterpartiet, men det har istället synnerligen odemokratiska, dunkla och mycket klandervärda oxblodsröda stalinistiska rötter.

    Orsaken till bojkotten av Sverigedemokraterna verkar inte vara deras åsikter, utan är troligen ett utslag av att partiet är en svuren motståndare till det som kallas 7-klöverns panideologiska dogm, nämligen den politiska korrektheten även känd som PK.

  • En förvirrande ingrediens i både riksdagens och kommunernas uppträdande, oavsett sympatier, är att det som hela samhället från ledande rikskända aktörer till enskilda lärare, pedagoger och föräldrar aktivt vänder sig emot – det vi kallar mobbing – inte bara är accepterat utan även applåderat i politiken. Man vill inte samtala även i frågor där det finns samsyn, man vill inte sitta bredvid vissa folkvalda ledamöter, etc etc.
    Hur kan man hålla kurser, gruppsamtal och föreläsningar för att bekämpa detta grottliknande beteende och samtidigt öppet acceptera det i Sveriges Riksdag? Eller i den förening för inbördes beundran som bjuder riksdagens partiledare till Nobelmiddagen? Mycket märkligt.

  • Kollektiv skuldbeläggning har medfört mycket ont, men när det gäller islam och det ökande antalet muslimer i Europa handlar det inte längre om rättvisa för mig. Nu handlar det om självförsvar. Att säga att varje migrant ska bedömas utifrån sina egna meriter och handlingar, låter förstås moraliskt mest korrekt. Nu är det en praktisk omöjlighet. Vi känner inte till migranternas intentioner i varje enskilt fall, men statistiken har visat att det bland dem finns alltför många personer som kan skada landet och enskilda individer.
    Vi anser t.ex. inte att karantän är att kollektivt skuldbelägga en grupp – djur eller människor – vi ser det som ett försvar.

  • Någon skuldbeläggning behövs egentligen inte. Detta har bara varit ett sätt för de andra partierna att verka goda. Allt är ett politiskt spel, för att undvika sakfrågorna. Den verkliga frågan är – Varför bedriver alla andra gemensamt detta spel? Nu börjar en del tröttna, för de ser att det så klart bara gynnar SD. Att sossarna nu lyckats splittra Alliansen, tror jag faktiskt inte var meningen från början. Men ett sånt här ”spel” kommer alltid att visa folks rätta ansikte. Nu har sossarna gått så långt att de brunsmetar alla i opposition. Detta kommer så klart gynna oppositionen, folk har tröttnat på det spelet. Det gav oss en invandringspolitik som politikerna inte klarar av, detta ser alla. Bara för att de misskött denna frågan, så har den frågan blivit den viktigaste för många. De försöker fortfarande att undvika den frågan med sin brunsmetning, men nu börjar t.o.m. journalisterna att tröttna. Alla vet att religiösa extremister nu är långt fler i antalet än de till höger. För med sitt förtal av dem som varnat för denna utvecklingen, har de gjort sig själva till idioter.
    Det är nu helt vanliga människor som ser otryggheten i samhället, som aldrig skulle skicka sina barn ensamma till badhuset en kväll, som man kunde för bara några år sedan. Det är faktiskt ganska stora grupper med unga män som driver omkring. Politiker behandlar vuxna som barn, i sin iver att vara goda.
    Frågan är befogad, kan man förlåta ett parti. Men jag tänker på de partier som skapat detta kaos i vårt land. Hur ska vi nu kunna hjälpa andra i framtiden?

  • Det gör mig oerhört besviken att du inte vill publicera min kommentar. Jag har svårt att se varför du tar avstånd från det jag skrev. Det jag tar upp är ett moraliskt problem, men vi måste se verkligheten och fråga oss vilka är vi beredda att offra. För oavsett vad vi väljer kan vi inte behandla alla rättvist.

    • Jag ber om ursäkt om jag missbedömde dröjsmålet med att publicera min kommentar.

  • Ja.
    Man kan förlåta ett politiskt parti.
    Och jag är inte långsint , så om jag blir 1000 år gammal ska jag faktiskt fundera på att förlåta M och S och MP och V och C och L och KD för det som dom har gjort mot landet.

    Värt att komma ihåg är två saker :
    1. Ungefär 90 % av de problemen ( ”utmaningarna” ) som det rapporteras om i en vanlig SVT Aktuellt sändning är direkt eller indirekt relaterade till sveriges migrationspolitik ubder de senaste 15 åren.
    2. SD är det enda partiet som inte bär någon skuld för skapandet av dessa ”utmaningar” , således är det knappast SD som bör söka förlåtelse.

  • Hej.

    Sent på dt men ändå:

    Vad är det konkret partiet Sverigedemokraterna gjort som skall förlåtas? Utan en konkret, bevisad, anklagelse kan ingen dömas och därmed heller inte förlåtas. Vad ditt parti medverkat till är välkänt.

    Tycker du att socialdemokratin skall förlåtas för sin rasbiologiska politik? Du är inte äldre än att du är född när den ännu pågick. Jag känner till en person född under sjuttiotalet som steriliserade som ung på grund av utvecklingsstörning.

    Säg det gärna rent ut: ”Jag förlåter Stefan Löfvens parti för att de utifrån rasbiologisk ideologi med tvång steriliserade, internerade och med tvång utförde aborter mot tiotusentals svenskar.” Se om det känns rätt att säga så.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera