Grums. En liten ort i Värmland vid Vänerns norra strand, knappt tre mil utanför Karlstad med knappt 9000 invånare, har orsakat rubriker den senaste veckan. Det tillsynes idylliska samhället härjas nämligen av ”barngäng”. Branschtidningen ”Hem & Hyra” var först med att rapportera om barnen som hotar och misshandlar både barn och vuxna i ett bostadsområde i Grums. I artikeln med den surrealistiska rubriken ”Barngäng sätter skräck i bostadsområde” berättas att barn i området inte längre vågar gå ut eftersom de upprepade gånger blivit attackerade, bland annat med påkar, plåtrör och pinnar. De har blivit slagna blodiga och ett barn utsattes för ett stryptag. De har också hotats med våldtäkt och att bli ”sexade”.

Barngänget ger sig också på vuxna – de spottar vuxna i ansiktet, pressar ner sopor i brevinkastet och trakasserar dem verbalt. En mamma berättar att ett av de våldsamma barnen bemött henne genom att säga att ”jag lyssnar inte på dig för du är kvinna”. Förövarna uppges vara en grupp barn i åtta till tioårsåldern som är ”nyanlända”, det vill säga inte etniskt svenska. Enligt artikeln har problemen funnits sedan slutet av förra sommaren.

Händelserna i Grums är uppseendeväckande. Det är svårt att ta in att så små barn som åttaåringar är kapabla att misshandla och hota andra barn. Det är svårt att ta in att så små barn inte har någon som helst respekt för vuxna. Det är också mycket svårt att förstå de vuxnas agerande: För det första undrar jag var de våldsamma barnens föräldrar håller hus – har de ingen som helst kontroll över sina barn? För det andra undrar jag varför det tog så lång tid för föräldrarna till de drabbade barnen att agera – varför har de inte kontaktat myndigheter, polis, media mycket tidigare?

En del av svaret handlar om färg. De utsatta barnen är vita. De våldsamma barnen är av annan kulör. När en grupp föräldrar långt om länge kontaktade Hyresgästförening och kommun gjorde man det för att man, enligt uppgift, är oroliga för att ”främlingsfientlighet och vi och dom-tänkande ska öka”. Resonemanget är naturligtvis befängt. Det stora problemet måste väl ändå vara att ett stort antal barn är så rädda att de inte vågar gå i sitt eget bostadsområde?

Kära föräldrar. Ni är varken rasister eller främlingsfientliga om ni tar era egna barn i försvar, alldeles oavsett vilken hudfärg de våldsamma barnen har. Fixeringen vid färg är vansinnig. Människor med min hudfärg, vita, kan också vara offer. En vit människa är lika mycket offer alldeles oavsett vilken hudfärg hennes angripare är. En vit kropp känner också smärta, oavsett om den som slår henne har samma hudfärg som hon själv har eller en annan hudfärg.

Vi kan väl leka med tanken att barngänget bestod av en grupp kritvita etniskt svenska barn som gav sig på invandrade barn, spottade deras mammor i ansiktet och sade ”jag lyssnar inte på dig för du är m****m/n***r”. Kulturskribenterna hade skrivit den ena alarmistiska texten efter den andra om ”hatet mot rasifierade”, DN:s ledarsida hade gått i spinn över ”den växande rasismen”, SUM hade fördömt ”islamofobin”, regeringen hade genast besökt Grums och låtit sig fotograferas med de utsatta barnen, pengar hade avsatts för att sjösätta nationella projekt och program för att stävja rasismen.

Jag kan ha fel – men jag har en krypande känsla av att vita kroppar är osynliga. Det våld, det förakt och den missaktning som riktas mot vita kroppar syns inte. Det är som om vi skäms. Som om vi helst inte vill prata om att vita människor också utsätts. Som om vi har köpt det intersektionalistiska struntpratet om våra ”privilegier” och vår ”makt” och därför inte förmår erkänna, eller ens förstå, att också vita kroppar utsätts.

I den bästa av världar spelar hudfärg ingen roll. I den bästa av världar ser vi inte hudfärg. Vi ser offer och förövare. Vi ser någon som blir utsatt och någon som utsätter. I just den situationen, i en pågående kränkning, är det mycket lätt att avgöra vem som är offer och vem som är förövare, alldeles oavsett vilken bakgrund och vilka erfarenheter de inblandade har. Den som slår är förövare och den som blir slagen är ett offer.

När så små barn som åtta till tioåringar tar till grovt våld finns anledning att ana oråd. De kan mycket väl vara utsatta för övergrepp själv. Naturligtvis ska de ha hjälp – förslagsvis genom familjehemsplacering långt ifrån Grums. Det i sig, att de våldsamma barnen i Grums eventuellt själva är offer, gör ju inte deras våld mot andra barn mindre illa. Det gör lika ont ändå.

Black lives matter, självklart. Men vita liv spelar också roll, i precis lika hög utsträckning.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

9 kommentarer till “Är vita kroppar osynliga?”

  • Ann Heberlein resonerar enligt det allmänna rättsmedvetandet. De illvilliga barnen agerar enligt värdegrunden.

  • Sådana trakasserier får inte bortförklaras och våldet får inte fortsätta, även om våldsamma barnen själva är utsatta för aggressioner från kriget, från klaner, från familjer.

  • Epitetet ”nyanlända” är helt fel och förkastligt. Nyanländ har en mycket kort räckvidd. T.ex. jag ankom till Arlanda i går kväll. Har man bott i Grums ett tag kan man inte kallas nyanländ. De barn och vuxna det handlar om är utlänningar, ingenting annat.

  • Jag blir mörkrädd då jag läser om ”barn som beter sig utan all respekt.Jag blir rädd då jag tänker på mitt barnbarn som växer upp i detta nya främmande samhälle.Jag blir rädd då jag om och om igen hör hur såna beteenden godtas för att föräldrarna,i detta fall inte vågar uttrycka sina farhågor av rädsla för att bli kallade rasister.
    Är det den rädslan som gjort att vi inte längre vågar uttala v0åra åsikter i demokratisk anda,utan att kallas för nazister,fascister,homofober,islamafober mm
    Monica

  • Jag anser att detta skall beskrivas tydligare. Jag tror helt enkelt inte på historien.
    Och om den ändå är sann, då är det här landet verkligen illa ute.

  • Snälla, förfall inte till den vänsterfeministiska nivån där man talar om människor som ”kroppar”. En kropp (när vi talar om människor) är ett föremål utan anden närvarande, dvs. oftast ett lik.

  • Jag,en 63-årig gubbe,brukar stolt deklarera att jag är född i Grums i Eds församling. Med ett ledset hjärta,konstaterar jag att, min hembygds trygga hägn, invaderas av integrationens haveri

Kommentera