Klockan 14.00 den 12 juli kallade hennes excellens utrikesminister Margot Wallström till presskonferens för att meddela att konungariket Sverige inte kommer att skriva på Förenta Nationernas konvention om förbud mot kärnvapen. Detta måste ha varit ett av hennes bittraste ögonblick både i egenskap av politiker och som människa.

Hela idén om att Sverige skulle skriva på detta eländiga avtal – som skulle få minimal betydelse vad gäller säkrandet av världsfreden, men maximal negativ effekt vad gäller Sveriges möjlighet att samarbeta med våra vänner i Nato och den Europeiska unionen vad gäller planering, förberedelser och stabsarbete vid händelse av krig med Ryssland – var hennes älsklingsbarn. Den skulle ge Sverige en ledande roll i arbetet för nedrustning och applåderas av tredje världens alla diktatorer – precis som under Palmes dagar. Vad hon måste ha sett i sitt inre var rubriker av typen ”Wallström – fredsduvan från norr” utkablade över hela jordklotet.

Men så blev det inte. Som det står i judarnas Talmud om människans lott: ”Du gör upp en plan; den går om intet”.

För Wallströms del handlade det om symbolpolitik och unkna politiska instinkter från det kalla krigets dagar när stora delar av socialdemokratin, ofta förankrade inom kvinnoförbundet, tillsammans med ”fredsrörelsen” och demokratifientliga socialister, agerade Sovjetunionens nyttiga idioter med krav på den fria världens ensidiga kärnvapennedrustning. Wallström, född 1954, har uppenbarligen inte varit förmögen att ens modifiera sin politiska analysförmåga på närmare tre decennier.

De krafter som hade ställt sig på Wallströms sida i den här frågan såg dessutom ut som en veritabel spökhär uppstampad ur marken under kalla krigets allra kyligaste dagar. Där fanns SSU, Kvinnor för Fred, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Svenska kyrkan, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Läkare mot kärnvapen, Feministiskt initiativ, Svenska Freds, etc. Mot sig hade de Försvarsmakten, de icke-socialistiska partierna i Sveriges riksdag, samt ansvarskännande grupperingar inom socialdemokratin centrerade kring Försvarsdepartementet och (för en gångs skull) statsminister Löfven.

Wallström och hennes kamarilla på Arvfurstens palats drog det kortaste strået. För att något sockra det beska piller som Wallström var tvungen att svälja denna dag tilläts hon dock säga att ”regeringen kommer i nuläget [dvs aldrig någonsin] att underteckna konventionen mot kärnvapen” och ”vi kommer att delta som observatörer till [sic!] konventionen [dvs inte ha något inflytande alls]”. Därefter tvingades hon ut för att möta pressen och ironskt nog försvara ett beslut som hon måste avsky på alla plan.

Konventionen är som sagt ett slag i luften och gör ingenting för att bemöta de konkreta hot vad gäller kärnvapen som faktiskt föreligger från stater som Nordkorea och Iran – dessutom riskerar den att underminera redan existerande avtal, såsom Icke-spridningsavtalet från 60-talet. För Sveriges vidkommande hade det inneburit att väsentliga delar av vår säkerhetsdoktrin hade skrotats, utan att vi hade vunnit något på det i termer av säkerhet.

Sverige är inte med i Nato, men vi har bilaterala överenskommelser med Natostater, samt Finland, i händelse av krig och inget av dessa länder har för avsikt att skriva på konventionen. Hade Sverige gjort detta hade vi inte kunnat delta i ”verksamhet som bidrar till kärnvapenförmåga”. Vi skulle alltså inte kunna öva med flygplan eller fartyg från andra länder om dessa ”har förmågan att bära kärnvapen”. Sverige skulle också gå miste om teknikutveckling, såsom ”Project Tempest” – ett möjligt samarbete med kärnvapenmakten Storbritannien för utvecklingen av ett sjätte generationens stridsflygplan som i en framtid skulle kunna ersätta Gripen. I händelse av krig mot Ryssland skulle konventionen också förhindra oss från att ha sambandspersonal i internationella ledningsstaber.

Faktum är att den konvention som vi nu slapp snarare hade kunnat öka krigsrisken i Nordeuropa – tvärt emot alla vackra ord och goda intentioner. Ett Sverige som inte deltar i försvarssamarbetet med Natoländerna och Finland fullt ut hade skapat ett strategiskt svart hål över Östersjön, vilket i sin tur hade kunnat locka Ryssland till äventyrligheter i Baltikum eftersom Natos förbindelselinje för försvar av de Baltiska staterna, som idag går från Trondheim i Norge över Gävle hamn och Gotland, hade klippts av. De baltiska staternas säkerhet hade allvarligt komprometterats och därigenom givit ryssarna goda utpressningsmöjligheter – och detta hade varit Margot Wallströms och alla ”fredsvänners” fel.

Nu blev det inte så – och jag tackar vår Herre och det faktum att det fortfarande tycks finnas krafter inom det Socialdemokratiska Arbetarepartiet som har förmågan att sätta fosterlandets intressen främst. Det hör inte till vanligheterna, numera.

Erik van der Heeg

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

4 kommentarer till “Gästinlägg: Margot Wallström – ”A Dog Day Afternoon””

  • Kärnvapen för Fred och Säkerhet ! Vill Sverige leka med de stora i världspolitiken , borde bygga sitt eget kärnprogram med sitt eget kärnvapen att skydda sig mot Konungarikets fiender.

  • Kampanjen var en succé. En ny byråkrati med tjänster i FN kommer att inrättas för bemärkta aktivister på svenska skattebetalares bekostnad.

  • Ibland, men bara ibland, tänds hoppet om att sunt förnuft och någon form av analytisk förmåga trumfar känslornas diktatur.
    Mvh
    Sir Gubbjävel

Kommentera