Bakom varje notis om en våldtäkt finns en människa, ofta en kvinna. Det är värt att påminna om: Det är riktiga människor, av kött och blod, med tankar och känslor, med ett förflutet och en framtid, som blivit utsatta för en svår kränkning. När jag läser kommentarerna och diskussionerna om våldtäkter på sociala medier men även i andra sammanhang slås jag av bristen på insikt i detta.

En återkommande kommentar till en våldtäkt är olika varianter på temat ”ytterligare en kvinna har fått sitt liv förstört”. Jag förstår naturligtvis att ett sådant påstående är ett uttryck för avståndstagande från våldtäkten och mannen som våldtog och ett försök att visa den våldtagna kvinnan sympati – men det sänder helt fel budskap till den våldtagna. Låt oss backa lite från upprördheten och den rättmätiga vreden över dådet och fundera en stund över vad ett sådant påstående betyder för den våldtagna kvinnan. Hur känns det att få höra eller läsa att du blivit utsatt för en handling som ”förstört ditt liv”?

Efter en våldtäkt drabbas den våldtagna av en rad känslor: ilska, skuld, skam, rädsla, sorg. Alla människor är individer och reagerar olika, också vid en våldtäkt, men många som blivit svårt kränkta, som vid en våldtäkt, går igenom faser av självklander (det var mitt eget fel), vrede (hur kunde han göra så?), rädsla (kan jag någonsin lita på någon igen?), ett begär efter hämnd (jag vill att han lider på samma sätt som jag lider) och självhat (jag är värdelös, äcklig, förstörd).

Faserna behöver inte komma i den ordningen och alla offer går inte igenom samtliga faser – och de flesta når så småningom någon form av acceptans, det vill säga man accepterar det som har hänt och låter inte kränkningen längre definiera vem man är. Man är inte primärt ett våldtäktsoffer: Man är en människa som har blivit våldtagen, men det överskuggar inte allt i livet och det har inte för all framtid förstört dig, krossat dig, trasat sönder dig.

Jag blev våldtagen för snart trettio år sedan. Det var en fruktansvärd upplevelse som jag önskar att jag sluppit, en upplevelse som i hög utsträckning präglat mig, min tillit till andra och min förståelse av verkligheten – men våldtäkten förstörde inte mitt liv för all framtid. Mitt liv fortsatte efter våldtäkten och mitt liv är bra. Även om det inte känns så efter en våldtäkt så kommer du att skratta igen och du kommer att älska igen. Det kommer dagar när du inte ägnar våldtäkten en tanke, och de dagarna kommer att bli fler och fler.

Tro inte på människor som säger att en våldtäkt förstör den våldtagnas liv. Det är ett djupt destruktivt påstående som sänder helt fel budskap till den våldtagna: Nämligen att hennes liv är förstört och att hon är värdelös. Det är inte det en människa i akut kris behöver höra. Sådana utsagor bekräftar i själva verket hennes irrationella känslor av att vara förstörd, att vara skadat gods, sekunda vara. Det är begripligt att känna så efter att man blivit svårt kränkt, men det är inte sant.

Filosofen Jean Hampton skriver om den känsla av ett förminskat människovärde som en människa kan erfara efter en svår kränkning. En kränkning kan tolkas som en förlust, något tas ifrån mig i en kränkning, min rätt att bestämma själv, makten över min kropp, mitt värde. Kränkningen ändrar offrets uppfattning av sitt eget värde. Det är särskilt vanligt vi sexuellt våld eftersom den våldtagna ofta plågas av svåra känslor av skuld och skam.

Upplevelsen av denna värdesänkning, av att mitt värde som människa minskat eftersom jag blivit våldtagen, är en subjektiv upplevelse utan någon objektiv förankring. En människas värde är konstant – men hennes upplevelse av sitt värde är beroende av hur hon behandlas och betraktas av andra. Just därför är det destruktivt att påstå att en våldtagen kvinnas liv är ”förstört”. Beklaga att hon blivit utsatt för en svår kränkning, fördöm handlingen och mannen som utsatt henne – men försäkra henne samtidigt om att hennes värde är konstant och att livet inte är över.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

6 kommentarer till “Efter våldtäkten”

  • Jag hör till dem som ställer sig tveksam till statens, snarast utilitaristiska, översättning av ordet ”dignity” till värde i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt vet jag inte riktigt vad alternativet, värdighet, betyder i sammanhanget. Det sätt som ordet värde används som beskrivning av ett våldtäktsoffers mindrevärdeskänsla (och just ordet mindrevärdeskänsla), får mig att inse att min tveksamhet hänger samman med perspektivet för värdesbedömningen.

    Våldtäktsoffret uppfattar sig själv som mindre värd efter våldtäkten och kommentaren ”ytterligare en kvinna har fått sitt liv förstört” instämmer i den bedömningen, vilket gör att kommentaren bekräftar den våldtagnas känsla av förstört värde. Perspektivet är i båda fallen från människa om människa. Detta till skillnad från de mänskliga rättigheternas uttalande om ”alla människors lika värde”, som uppenbart inte är uttalat från samma nivå som människorna själva. Det är detta perspektivskifte som, för mig, gör att uttalandet skorrar så falskt. För det är inte längre ett omdöme människor emellan utan ett omdöme skiljt från människorna, det är ett omdöme uttalat om människorna av någon som betraktar dem som en tillgång och samtidigt vill få det att låta som en moralisk utsaga.

    Det är just detta ovanifrånperspektiv som gör utilitarismen omöjlig som ett moraliskt system, för perspektivet gör att det inte längre handlar om hur vi människor ska bete oss mot varandra, utan hur någon överhet vill att vi ska bete oss. Utilitarismen är möjligen användbart som ett verktyg för hur styrande ska göra avvägningar mellan undersåtars skiftande önskemål, men det är oanvändbart som moraliskt system då det inte utgår inte från människorna, utan det betraktar människorna.

    Tack Ann, för att du gav mig anledning att klargöra denna irritation för mig själv, och naturligtvis, tack för dina kloka ord!

  • Rätt, så är det. Just det, vad är det för kvinnosyn om man säger att kvinna efter våldtäkten har inte samma människovärde (kvinnovärde)? Det är våldtäktsman som inte har det!

  • En ung kvinna sa till mig att hon aldrig skulle anmäla om hon blivit våldtagen.
    Det är väl så att många våldtagna kvinnor inte övervunnet trauma som en våldtäkt är. De lider livet ut.
    En våldtäkt är inte enbart ett övergrepp mot kvinnans identitet som kvinna och jag. Utan det sätter också sår i hennes mänskliga själ, hennes värde som människa..Därför är likgiltighet inför varje våldtäkt ytterligare en våldtäkt. Därför bör varje våldtäkt ha högsta prioritet för polis och medkännande människor i vårt samhälle. Det viktigaste, blunda inte..
    .

  • Bra där, Ann! Att hävda att en kvinnas liv är förstört efter en våldtäkt, passar den patriarkala kvinnosynen i Mellanöstern, där kvinnans värde avgörs av hur ”använd” hon är. Mest värd är hon som oanvänd d v s oskuld.

  • Visst, bara en social idiot försöker trösta sin väninna med orden ”ditt liv är förstört”.
    Men socialt medkännande är ju inte på tapeten då diverse debattörer skriver av sig på media, hoppas bara att de kopplar på sunt förnuft om det skulle drabba privat.
    /Bosse

  • Det nämns alldeles för lite om förövarna, men det är väl för att det är så sällan någon grips. Därför klarar inte samhället av att minska brotten. Våldtäkt ingår ofta i krigshandlingar, det ska man inte glömma. Tror att ett bra sätt att minska denna katastrofala trend, är att lyfta fram offret mycket mer. På något sätt skulle den våldtagne få mer plats i det styrande i kommunen. Gärningsmannen skulle märka att kvinnan inte försvann utan att hennes makt i samhället (över honom) ökade. Samtidigt så måste straffen skärpas och utvisning (där en invandrad är gärningsman) vara obligatorisk. Samhället måste visa att det är gärningsmännen som fördöms.

Kommentera