När #metoo debatten bröt ut i Sverige gladdes jag åt att det sexuella våldet äntligen stod på agendan. I åratal hade jag då skrivit om den kraftiga ökningen av våldtäkter, sexuella övergrepp och sexuella ofredanden, tyvärr utan att få något större gehör. Jag var – och är – bekymrad över att det sexuella våldet tillåts öka utan att åtgärder vidtas.
I flera artiklar har jag uppmärksammat att sexualbrott i allmänhet och våldtäkter i synnerhet ökat kraftigt de senaste åren.

Den 21 september, några veckor innan #metoo nådde Sverige, släppte Brå sin halvårsstatistik över anmälda brott 2017.  Det var ingen munter läsning. Enligt Brå hade anmälda sexualbrott ökat med fyra procent – och våldtäktsanmälningar ökat med hela fjorton procent mellan 2016 och 2017. Faktum är att kurvan för sexualbrott stadigt har ökat sedan 2012. Enligt Brå har antalet anmälda våldtäkter ökat stadigt mellan 2007 och 2016 – med 41 procent. Ökningen kan delvis förklaras med att lagstiftningen angående våldtäkt ändrades 2013, men det förklarar knappast hela den enorma ökningen. Ökningen visar heller inga tecken på att avta – mellan 2015 och 2016 ökade anmälningarna om våldtäkt med tretton procent och enligt halvårsstatiken för 2017 ökade anmälningarna alltså med fjorton procent.

Det fanns tveklöst en hel del att tala om, och jag hoppades, när #metoo brakade loss, på en djuplodande diskussion som tog kvinnors oro och utsatthet på allvar. Så blev det dessvärre inte. Den oerhört intensiva #metoo-diskussion urartade mycket snabbt i blodtörstiga drev på Twitter, Facebook och Instagram där mängder av män, företrädesvis kända män med makt hängdes ut och anklagades för olika former av sexuella oegentligheter. Folkdomstolen på nätet dömde dem som skyldiga, utan rättegång, och ett antal män fick se sina liv smulas sönder. Deras rykten solkades och deras yrkeskarriärer slogs sönder. Hatet mot de utpekade männen var gränslöst, och etablerad media hakade glatt och oreflekterat på nätpöbelns indignation och publicerade text efter text som tog ära och heder av namngivna män – utan att några av männen var dömda för något brott.

Två år efter #metoo-hösten har vi facit. Vad blev egentligen resultatet av de intensiva och upprörda diskussionerna? Har svenska kvinnor blivit tryggare? Har sexualbrotten minskat? Tyvärr inte. Anmälningarna om sexualbrott har fortsatt att öka och kvinnors trygghet har minskat. Enligt Brås rapport från januari 2019 ökade anmälningarna med hela 8 procent mellan 2017 och 2018. Anmälningarna om våldtäkter mot barn ökade ännu mer, med hela 13 procent.  I vintras presenterade även Nationella trygghetsundersökningen, NTU, sin rapport. Enligt den uppger 36 procent av kvinnor i den mest utsatta åldersgruppen, 20-24, att de utsattes för sexualbrott under året. 47 procent oroar sig ofta för att bli våldtagna. 42 procent av kvinnorna i åldern 20 till 24 undviker vissa vägar och färdmedel av rädsla för att utsättas för brott. Rädslan är fullt rimlig. Sedan 2012 har kvinnors utsatthet för sexualbrott fyrdubblats.

Trenden med ökade sexualbrott som vi sett i närmare ett decennium påverkades alltså inte av alla debatter, artiklar, inslag i radio och tv i anslutning till #metoo. Det sexuella våldet lever sitt eget liv, bortom kultursidor och feministiska manifestationer. Om #metoo har gjort något som helst avtryck i diskussionen om sexuellt våld så är det destruktivt. Jag menar att #metoo-kampanjen relativiserade det sexuella våldet och devalverade begreppet ”övergrepp”.  Med några få undantag utgjordes kvinnornas berättelser av beskrivningar av hur män tafsat på fyllan, tryckt sig mot dem i tunnelbanan, fällt slippriga kommentarer, blottat sig och varit lite för påstridiga. Det är naturligtvis ett problem att män beter sig så. Det är beteenden som faller inom kategorin sexuellt ofredande och sexuella trakasserier, alltså en mildare form av sexualbrott. I vissa berättelser tycktes problemet snarast vara tondövhet och avsaknad av hyfs. De riktigt allvarliga övergreppen, våldtäkterna, drunknade i berättelserna om klappar på rumpan och ovälkomna händer som läggs på lår.

Varför fick #metoo-kampanjen så stort genomslag i Sverige? Hur kommer det sig att politiker mobiliserade, kultur och ledarsidor skrev spaltmeter och diverse demonstrationer anordnades? Varför anordnades ingen demonstration efter larmen om sexuella ofredanden på festivaler och konserter sommaren 2014 och 2015? Varför har inte de ökade anmälningarna om våldtäkter som vi sett de senaste tio åren föranlett samma engagemang? Jag tror att det handlar om djupt liggande kulturella föreställningar om offer och förövare. Begreppet ”idealiska offer” är väl känt inom kriminologin. Nils Christie, norsk sociolog, skriver i artikeln ”Det idealiska offret” (2001) att ett ”idealiskt offer” har en sorts offentlig och kulturell status på samma sätt som en ”hjälte” eller en ”förrädare”.

Vissa personer eller kategorier av individer får lättare än andra fullständig och legitim status som offer. Kvinnor har högre offerstatus än män, sjuka, svaga, gamla eller mycket unga människor passar extra bra som offer. Den som är sysselsatt med ett respektabelt projekt, på en legitim plats har lättare att få offerstatus än den som gör något mindre respektabelt och är på fel plats på fel tid. Översatt till våldtäktsdiskussionen så betraktas alltså en ung kvinna på väg hem från skolan mitt på dagen, nykter naturligtvis och anständigt klädd som ett idealiskt offer. En överfallsvåldtäkt utomhus, på offentlig plats, mitt på dagen betraktas som mer våldtäkt än en våldtäkt hemma, av en man den våldtagna kvinnan känner. En man som är ute och tågluffar, blir full eller röker på, följer med två nyfunna manliga vänner hem och blir våldtagen har svårare att erhålla statusen offer. Det gäller även unga män som blir sexuellt utnyttjade av kvinnor – föreställningen att ”män alltid vill” är stark.

Den våldtagnas status som offer är också beroende av vem som våldtog henne. Nils Christie skriver om ”idealiska gärningsmän”: ”Den idealiske gärningsmannen liknar inte offret. Han är ur moralisk synpunkt svart i jämförelse med det vita offret. Han är en farlig man som kommer lång bortifrån. Han är en människa som knappt är en människa. Föga förvånande är detta också den allmänna bilden av gärningsmannen”. Christies resonemang har fått stort genomslag i den svenska debatten. Exempelvis Katarina Wennstam använde sig av det i sin bok En riktig våldtäktsman – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2004). Wennstam menar att överrepresentationen av män med invandrarbakgrund som våldtäktsmän beror på den (felaktiga) föreställning som Christie beskriver. ”Sedan är det ju det här med överrepresentationen – är den egentligen representativ? Ska vi verkligen utgå ifrån att antalet dömda gärningsmän med invandrarbakgrund och från det dra slutsatser om vilka det är som våldtar? Är rättsväsendet verkligen så neutralt och färgblint som vi tror?”.

Wennstam lyckades väl med att slå hål på myten om den ”idealiske gärningsmannen” – så väl att det idag är tabu, inte bara att påtala överrepresentationen av män från Nordafrika och Mellanöstern i våldtäktsstatistiken, utan också att överhuvudtaget tala om våldtäkter med förövare som inte är pursvenska. Den som gör det stämplas som fördomsfull och rasistisk – trots att hon har statistiken på sin sida. Flera studier från Brå visar nämligen att män med invandrarbakgrund är kraftigt överrepresenterade vid just sexualbrott. Brå 1996 ”Invandrare och invandrares barns brottslighet”, Brå 2000 ”Statistik över gruppvåldtäkter” samt Brå 2005 ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet” bekräftar det tidigare Brå-studier visat: Invandrare är kraftigt överrepresenterade vid all brottslighet och i synnerhet vid grov brottslighet, som mord, dråp, misshandel och våldtäkt. Om vi bryter ner den otympliga – och missvisande – kategorin ”invandrare” i födelseland ser vi att det framförallt är män födda utanför Europa som är överrepresenterade vid sexualbrott. Mest benägna att begå sexualbrott är män som invandrat till Sverige från länder i Mellanöstern och Nordafrika, som Marocko, Syrien och Irak.

Wennstam skriver: ”När en polis får en misstänkt gärningsman framför sig som inte stämmer med den inre bilden (av gärningsmannen) – för att han är för lik honom själv eller hennes man, för att han är för välartikulerad, för rik, för snygg eller vad det nu må vara som talar emot mannens skuld – så reagerar nog många poliser som folk gör mest och tänker att han är oskyldig”. Så obildad och fördomsfull vill man ju inte vara. Alltså lät vi bli att prata om vem det, enligt polismyndighetens rapport Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag på åtgärder (2016), är som tafsar på badhus, på konserter och festivaler. Det blir för komplicerat – och den, som i likhet med mig själv, lyfter problemen har betraktats som suspekt. Ändå har vi oroats över att kvinnor känner sig mindre trygga och över att sexuella ofredanden, sexuella övergrepp och våldtäkter ökat.

Därför var #metoo så befriande för många svenska feminister. Äntligen presenterades legitima gärningsmän som det var riskfritt att ösa vårt hat och vår avsky över – en knippe vita cis-män med makt. Idealiska våldtäktsmän i vår toleranta och fördomsfria samtid, i all synnerhet om man har ett behov av att konstruera sig som just tolerant och fördomsfri.

Tyvärr ledde diskussionerna och avståndstagandet ingenstans. Anmälningarna om våldtäkter har, som jag redogjorde för ovan, fortsatt att öka, och efter att ett dussin kända mäns huvuden rullat har raseriet och hämndbegäret stilats. De arga vita kvinnorna med kulturellt och socialt kapital har fått sitt. De erbjöds ett gyllene tillfälle att lufta gamla oförrätter, ge igen för gammal ost och samtidigt kämpa för en ”god sak”: en dos feminism och kvinnokamp för att bygga den egna imagen. Engagemanget var inte mycket mer än ett tunt lager glasyr över deras självupptagenhet – för inte arrangeras det några knytblusmanifestationer för att uppmärksamma de våldtäkter som skett i sommar.

Mod är inte att springa med flocken och knyta näven i samma riktning som övriga. Mod är att engagera sig, att påtala problem, att höja sin röst också när det kostar något.

ADDENDUM: Och varför fortsätter jag då att återkomma till överrepresentationen av män från Mellanöstern och Nordafrika vid sexualbrott? Spelar det någon roll? Nej, inte för den våldtagna. En våldtäkt är lika illa oavsett vem som utsätter dig för den. Spelar det någon roll för bedömningen av våldtäkten som klandervärd? Nej, naturligtvis inte. För straffet? Verkligen inte. Anledningen till att jag uppmärksammar är att erfarenheter från andra länder, som Norge och Finland, visar att riktade insatser i form av utbildning kan minska det sexuella våldet. Om vi utbildar och upplyser nyanlända i svensk lagstiftning och svensk sexualmoral är möjligheten stor att antalet våldtäkter minskar. Därför.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

3 kommentarer till “Vad hände med det sexuella våldet efter #metoo?”

  • Men skriver man på nån FB-sida att invandrare från MENA är överrepresenterade vid de flesta typer av brott så kommer dreven igång. Det finns alltid några som inte vill inse sanningen. Tyvärr är de många.

  • Hela metootjafset var på riktig dagisnivå. Kommer ihåg att var och varannan nyhetssändning handlade om ”kulturprofilen” eller Timell i badbaljan. Vet inte om det är sorgligt eller komiskt. Man tyckte att de så kallade reportrarna själva skulle reagera på hur banalt allt var. Det var så uppenbara interna uppgörelser och svartsjukedrama.
    Man tycker att alla kulturreportrar med egna barn och döttrar, skulle börja fundera. Men det lär komma, den hårda sorgliga vägen. Tyvärr kommer nog våldtäktstatistiken öka lavinartat framöver. Hade jag varit ung hade jag nog haft pepparspray med mig. Att som stat och myndigheter inte vilja se problemet, är ett avståndstagande från den vanliga människan, som är fruktansvärt.
    Som kvinna får jag nog säga att jag inte håller med i bedömningen av hur man reagerar på vem förövaren av en våldtäkt är. Jag tror att tillvägagångssättet och hjälpen man får efteråt, är direkt avgörande för hur man kommer över det. Visas ånger och medkänsla eller förakt och nonchalans? Det har betydelse för läkningen och övergreppen skiljer sig nog åt.

  • Jag finner det generande att behöva utbilda folk beträffande våldtäkter, kvinnors rätt osv. Ett sent påkommet tillbakasteg av myndigheterna. Sånt kan man lätt ta reda på innan man flyttar precis som kännedomen om sociala rätigheter mm.

Kommentera