Varje år dödar män kvinnor de älskar. De senaste åren har i genomsnitt tretton kvinnor blivit dödade av män som de älskar. I fjor, 2018, steg den siffran till 20 kvinnor. Efter dokumentären om Josefin Nilsson blossade debatten om våld mot kvinnor upp: Hon dog, sades det, i sviterna av de skador hon fått när den man hon älskat i många år misshandlat henne. Hur ska vi förstå våldet mellan människor som älskar varandra? Varför slår mannen? Och varför stannar kvinnan? Vad händer mellan den första kyssen och det första slaget? Har det, som ett antal socialdemokratiska kvinnor i en mycket uppmärksammad debattartikel i veckan föreslog, något med pornografi att göra?

S-kvinnorna vill klassa pornografi som ”hets mot folkgrupp” det vill säga folkgruppen kvinnor, eftersom de menar att pornografi leder till och legitimerar kvinnohat och våld mot kvinnor som kolllektiv. De ger uttryck för en banal uppfattning av både pornografi och mekanismerna bakom våld. Det finns i själva verket inte empiriskt underlag för att påstå att den man som konsumerar pornografi misshandlar och våldför sig på kvinnor i högre utsträckning än män som inte konsumerar pornografi. S-kvinnornas utspel är mer ett uttryck för moralism och deras egna preferenser och fördomar om pornografi.

S-kvinnorna missar essensen i våld mellan människor som älskar varandra: Det handlar om kärlek. Han slår för att han älskar. Hon stannar för att hon älskar. I föreställningen om den monogama kärleken finns ett frö till våld. Idén om att de två älskande äger varandra och varandras kroppar är början på våldet. Ägandet – du är min och jag är din – är central i våra kulturella föreställningar om kärlek, och jag menar att den föreställningen är långt mer destruktiv än pornografi.

”Den som säger ’jag skulle lämnat honom efter första slaget’ har aldrig blivit slagen av någon hon älskar”, sade en kvinna till mig för många år sedan. Hon kom fram och berättade sin historia för mig efter en offentlig föreläsning på ett bibliotek i en svensk småstad. Jag hade talat om förlåtelse, och försvarat rätten att inte förlåta: Om förlåtelse innebär att upprätta och hela en relation som gått sönder på grund av den enes kränkningar av den andre så är inte förlåtelse alltid tillrådlig. I en sådan situation kan förlåtelse vara destruktiv, kanske farlig.

I min föreläsning refererade jag till poliser jag mött som uppgivet berättat om sönderslagna och misshandlade kvinnor som tog tillbaka sin anmälan dagen efter misshandeln. Polis kallas till en bostad. De finner en slagen kvinna och en arg, påfallande ofta, full man. Förhör hålls. Anmälan görs – och dagen därpå hör kvinnan av sig för att ta tillbaka sin anmälan. Kanske har mannen övertygat henne (än en gång) om att han aldrig mer kommer att slå henne. Kanske har hon förlåtit. Kanske älskar hon honom.

”Man slutar inte älska efter första slaget”, sade hon, kvinnan på biblioteket. ”Man slutar inte älska efter andra slaget, eller efter tredje. Sen kommer skammen. Skammen över att inte vara älskad – för om han älskade mig skulle han väl inte slå mig?”, förklarade hon och fortsatte, ”och rädslan, rädslan för att tvingas lämna honom”. Jag förstod först inte vad hon menade. ”Jag var den där kvinna som tog tillbaka polisanmälningen dagen efter. Jag älskade honom, och jag visste att om jag polisanmälde honom, om det blev rättegång, då skulle jag vara tvungen att lämna honom. Det ville jag inte”, sade hon och såg mig stint i ögonen.

Hon hade ändå lämnat honom. När slagen var så hårda och så många och kom så ofta att hon fruktade att han så småningom skulle döda henne, lämnade hon honom. Hon klarade sig. Alla gör inte det.

Jag tänker att en del av problemet här är kärlek, eller, snarare, bilden av kärlek. Svartsjuka, Sturm und Drang, ständiga uppträden och gräl med efterföljande försoning, förväxlas alltför ofta med kärlek. I början kan svartsjukan vara smickrande, sånt som kvinnor berättar, nästan lite stolt, för sina väninnor om. Som om svartsjukan är ett bevis på hur mycket han, den svartsjuke, älskar och åtrår henne: Så mycket att han vill äga henne, kontrollera henne, ha henne för sig själv. Svartsjuka är inte ett uttryck för kärlek, utan dess motsats. Den man älskar vill man inte kontrollera. Den man älskar vill man värna. Det är två väldigt olika attityder. Ändå odlas föreställningar om svartsjuka och ägande som ett bevis på kärlek i otaliga populärkulturella skildringar av kärlek.

Den förälskade kvinnan i Joyce Carol Oates roman Jag ska ta dig dit ristar hans namn, Vernor Matheius, i den mjuka huden på insidan av underarmen, hon märker sin kropp med det namn som är hans – han, som gjort henne verklig, som vill ha henne, som äger henne. Han kallar henne Anellia – ”för var och en av våra älskare uppfinner oss på nytt. Namnger oss på nytt. Det gamla namnet blir totalt utsuddat. Förstummat” tänker hon.  Kärleken. Den som binder två till varandra. Som stänger alla andra ute. Som vänder sig inåt, bort från världen. Som inte behöver någon annan, något annat.

Det är något klaustrofobiskt och vagt hotfullt över Oates skildringar av kärlek, inte bara i Jag ska ta dig dit. Oates återkommer ständigt till det där gränslandet mellan kärlek och våld, omsorg och övergrepp. Det finns ett oroande element av våld i den begärande kärleken – ja, kanske i all kärlek.  ”Att äga det man älskar är en glädje högre än själva kärleken” skriver Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt och fångar självaste essensen i föreställningen om den romantiska kärleken. Äga och bli ägd: ”min man”, ”att vara hans”.

När upphör viljan att äga att vara romantisk (om den någonsin är det)? ”Du är inte längre Natascha. Nu tillhör du mig” sade Wolfgang Priklopil till Natascha Kampusch och tvingade henne att välja ett nytt namn.  Priklopil gick över gränsen när han kidnappade flickan Natascha. Hon var hans fånge i mer än åtta år. Natascha bodde i hans hus, sov i hans säng, åt hans mat, tog emot både slag och smekningar, omsorg och våld. I boken 3096 Tage berättar hon om tiden tillsammans med elektrikern från Wien och intresset är enormt.

Vad är det i berättelsen om den ensamme elektrikern och Natascha som lockar? Litteraturvetaren Rainer Just menar i artikeln ”Mot kärleken” att fascinationen vittnar om igenkännande. Berättelsen om Priklopil och hans Natascha har samma struktur som den klassiska kärleksromanen: Mannen väljer sin brud, för bort henne, tar hand om henne, betvingar och besegrar henne och älskar henne tills döden skiljer dem åt.  Romeo kunde inte leva utan sin Julia, Anna Karenina kastar sig framför ett tåg när Vronskij överger henne, Wolfgang Priklopil tog sitt liv när Natascha lämnade honom. När vi upphör att existera finns inte längre jaget, ty den romantiska, eviga kärleken betraktas som det enda som ger livet mening.

”I want somebody to share, share the rest of my life, share my innermost thoughts, know my intimate details” sjunger Depeche Mode i Somebody. Evighetsperspektivet och uppgåendet i den andre tycks vara oundgängliga element i den romantiska kärleken. Jean Baudrillard skriver i ”Seduction” att förförelse leder till en upplöst verklighetsuppfattning som förvirrar och suddar ut gränsen mellan jaget och den andre. ”Some people have to be permanentely together. Lovers devoted to each other forever” förklarar Martin Gore i Shake the disease. Som om kärleken är tvångsmässig. Är det så?

Man kan ju naturligtvis invända att driften att äga och bli ägd, behovet av att uppgå i den andre och utplånas som individ är en perverterad form av kärlek. Äkta kärlek, kan man hävda, innebär en vilja att sätta den andres behov före sina egna, viljan att finnas där. Att vara älskad är att vara den enda. Att älska är att finnas till för honom. Så glider omsorgen om den andre ändå över i något som skaver. Det totala uppgåendet i den andre skapar en situation där våld kan växa och utövas.

”Vem är jag om inte den vars enda existensberättigande är att hon kan älska dig?” tänker kvinnan i Oates roman Jag ska ta dig dit. ”Låt mig älska dig. Låt min kärlek bota dig” tänker hon som kallas Anellia. Hon vill vara allt för honom och ger honom, av egen och fri vilja, makten. Psykoanalytikern Marie-France Hirigoyen skriver i Vardagens osynliga våld att ”den perversa förförelsen sker genom ett utnyttjande av den andres beskyddarinstinkter”. Så är den konventionella uppfattningen om kärlek en förutsättning för våld, så avtäcks den ”äkta kärlekens” inneboende våldsamma struktur.

David Lurie i Coetzees Onåd är förälskad i en av sina studenter, Melanie. Han övermannas av sina känslor, sitt behov av att ta henne, ha henne. ”Hon gör inte motstånd. Det enda hon gör är att vända sig bort: vända bort läpparna, vända bort ögonen. Hon låter honom lägga henne raklång på sängen och klä av henne.” Efter den våldsamma akten håller hon sig undan i en vecka, tills hon plötsligt står utanför hans dörr. ”Kan jag få sova här?” undrar hon och han bäddar ned henne i sin dotters gamla rum, kysser henne god natt och lämnar henne ensam. Melanie söker tryggheten i det välkända och underkastar sig kärlekens struktur av ägande, pendlingen mellan våld och ömhet. ”Han skulle aldrig göra mig illa – eller skulle han det?” låter Oates Anellia tänka och sätter ord på en osäkerhet som kanske också är lockande. Vad händer om jag ger upp mig själv? Om jag underkastar mig hans vilja? Är underkastelse kanske till och med ett villkor för kärlek?

Vi lär oss underkastelse från barnsben.  Det lilla barnet lär sig att lyda, får beröm när hon fogar sig efter den vuxne, utesluts och bestraffas när hon är olydig. Att underkasta sig den andres vilja är ett accepterat sätt att få erkännande. Underkastelse tycks vara att föredra framför att bli övergiven, viljan att tillfredställa den andres nycker oändlig. Drivna av en kronisk rädsla för ensamhet och förlust strävar människan efter att uppgå i ett vi, att förenas med den andre för alltid.

Enligt filosofer som företräder ”the union view of love” består kärlek av en sammansmältning mellan två individer. Kärleken är närvarande, skriver Scruton in Sexual Desire, när gränsen mellan mina intressen och dina intressen har upphört att existera. Kärlek är, enligt unionisterna, att utplånas som individ och återskapas i en relation, att gå från “jag” till “vi”. Autonomi och självständighet offras för att tillfredställa den andre, dina intressen blir mina intressen och vice versa, allt jag gör och är, är bara för dig. Du skall vara allt för mig och jag skall vara allt för dig, tills döden skiljer oss åt. Men, tänker jag, hur kan man älska någon som inte längre finns som individ?

Varje år mördas kvinnor av män som älskar dem, av den man som kallar henne ”min”, av den man hon valt att älska. Kanske, tänker jag, borde vi fundera över den romantiska kärlekens idé om evighet och ägande. Kanske, tänker jag, borde respekt för den andre, henne vilja och hennes individ vara grundläggande också i kärleksrelationer.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

Illustration: Kurt van Wagner, I Adore You, 1998.

 

 

 

 

 

En kommentar till ”Monogami och våld”

  • Svårt ämne, men alla känslor handlar om kemi i hjärnan. Kanske kemin för kärleken är snarlik den när man fått något man vill behålla. Allt man vill behålla, ligger nära kemin till våld, för att man ska kunna behålla det. Det har väl gynnat oss under evolutionen. Så kommer all kemi för driften in, så blir det väldigt ”kemiskt”. Ofta är alkohol inblandat, den spär väl på en del av denna kemin. Våldet är väl motsatsen till total underkastelse, men det är bara dessa två som kan leva ihop.

Kommentera