”När morgondagens historiker ska beskriva det tidiga 2000-talets samhällsdebatt är det inte osannolikt att de kommer att fästa sig vid vår tids upptagenhet vid parrelationen som socialt och kulturellt fenomen”, läser jag i förordet till antologin Par i vetenskap och politik: Intellektuella äktenskap i moderniteten (Borea Bokförlag, 2011). Ja,
Drömmen om parförhållandet är stark, trots alla diskussioner om stjärnfamiljer och polyamorösa relationer, queera perspektiv och andra alternativ. Den monogama relationen mellan två individer tycks vara hyfsat ohotad som norm, samtidigt som människor skiljer sig i tämligen hög utsträckning.

Närmare hälften av alla ingångna äktenskap slutar numera i skilsmässa – och trycket på familjerådgivning och familjeterapi ökar alltid i samband med semestrar och andra ledigheter. När människor som valt att leva tillsammans får tid att vara med varandra dygnet runt, kanske i en liten stuga på landet eller på ett hotellrum i ett exotiskt land, upptäcker de inte sällan att de inte står ut med varandra. Den där drömmen, om tvåsamhet och evig kärlek, tycks inte vara helt enkel att uppfylla.

Carl Jan Love Almqvist skrev sin äktenskapskritiska Det går an redan 1838. Almqvists Sara brottas med konflikten mellan kärleken till Albert och viljan till oberoende i form av ett eget yrkesliv, vilken den tidens äktenskapslagar omöjliggjorde. Uppfattningen av äktenskapet som det naturliga sättet att leva, som samhällets minsta byggsten och som den mest grundläggande formen av mänsklig organisation har varit stark sedan 1700-talet och betonades än mer under 1800-talet. Tron på äktenskapets integrerande kraft var stor, genom familjelivet kunde individen utvecklas och blomstra. Man tänkte sig att individens känsloliv, lycka och ambitioner gynnades av ett engagerat familjeliv, vilket i förlängningen kom samhället till nytta.

Upptagenheten av parrelationen, som norm, som fängelse, som välsignelse och förbannelse är alltså knappast ny. De frågor vi brottas med idag, inom ramen för våra mer eller mindre lyckade och harmoniska relationer tycks inte heller vara varken nya eller originella. Det handlar om pengar, om barnuppfostran och om hushållsarbete: de där vardagliga förtretligheterna som nöter ner, det handlar om synen på trohet och kärlek, om den exklusiva rätten till den andres kropp och sexualitet.

I den konventionella synen på kärlek ingår idén om ägande och exklusivitet. Det romantiska språket betonar detta förhållande: ”Du är min”, ”jag är din”, ”min man”, ”min kvinna”, säger vi som om vi äger varandra, som om vi både vill äga och ägas. I en mening är ägandet ett uttryck för ett passionerat begär. Den erotiska kärleken är en begärande kärlek, och beskrivs i nästan aggressiva termer. Förknippat med begäret finns föreställningen att de två älskande smälter samman till en – i begäret upphör vi att vara två individer och blir till en helhet. Filosofen Roger Scruton skriver i Sexual Desire att kärleken är närvarande ”…just as soon as all distinction between my interests and your interests is overcome”.

Scrutons beskrivning av kärlek kan vid första anblicken te sig tilltalande – men det han skriver är att kärlek innebär att utplånas som individ för att återskapas i en relation, att gå från ”jag” till ”vi”. Det finns något aggressivt, ja våldsamt, i det sättet att resonera. Autonomi och självständighet offras för att tillfredsställa den andre, dina intressen blir mina intressen och vice versa, allt jag gör och är, är bara för dig. Du ska vara allt för mig och jag ska vara allt för dig. Så ser den kulturella föreställningen om den romantiska kärleken ut, den monogama drömmen om den ende för evigt.

Det finns en inbyggd risk i den syn på kärlek som Scruton ger uttryck för: Kärleken som sammansmältning av två individer med olika intressen riskerar att utplåna den ena och låta den andre dominera. Att smälta samman med en annan person till en helhet är en romantisk tanke, men också en skrämmande idé. En lyckad union förutsätter två lika starka individer, som, i ordens djupaste bemärkelse, faktiskt förmår se den andres intressen och vilja som lika viktiga som de egna.

Är det möjligt att leva med en annan människa utan att själv försvinna? Hur undviker man att dras in i den andres liv så till den grad att ens varelse utplånas? Det är en av Emmanuel Levinas stora frågeställningar. Etikens ursprung, menar Levinas, är mötet med den Andre. Det är när man på allvar ser det Andre, som etiken vaknar. I detta är det dock väsentligt att se den Andre som en annan, alltså som ett Du att förhålla sig till. Kärleken måste då med nödvändighet ge utrymme åt två individer.

En lycklig union förutsätter, paradoxalt nog, att enheten mellan de båda medger utrymme för båda att fortsätta vara sig själv. Just det tycks många par ha svårt att klara av, att vara beroende av varandra utan att kväva varandra, att smälta samman utan att utplånas, att fortsätta vara två individer också i enheten. Är inte det nödvändigt för en kärleksrelation – att den består av två identifierbara och åtskilda subjekt? Vad finns där annars att älska, om de tu verkligen blir ett?

Svårigheterna med att leva i en monogam kärleksrelation är inte nya. 1924 publicerades André Bretons surrealistiska manifest, Manifest du surréalisme, i vilket han argumenterade för individens frigörelse och samhällets omdaning. Den frigjorda individen praktiserade givetvis också fri kärlek och levde i öppna relationer. Kan så kallade öppna förhållande vara lösningen på den tristess som med viss regelmässighet tycks uppstå i monogama relationer?

De båda existentialisterna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir levde i ett öppet förhållande. Deras pakt att ge varandra tillåtelse till sexuella relationer med andra utan att det påverkade deras kärleksförhållande var väl känd. I teorin tycks de Beauvoirs och Sartres pakt ha fungerat utmärkt. Man kan, på rationell väg, sluta sig till att man inte kan äga den andres kropp och att det är både orimligt och omoraliskt att kräva sexuell exklusivitet av den andre. Det väsentliga i ett kärleksförhållande är inte sexuell trohet utan intellektuell gemenskap, lojalitet och emotionell exklusivitet – man kan ligga med många, men bara skänka sitt hjärta till en. Så kan man resonera, och det låter både klokt, rimligt, intellektuellt hederligt och genomtänkt – men hur fungerar det i praktiken?

Tja, kanske inte lika bra som i teorin. Simones möte med Nelson Algren ställde hennes intellektuella äktenskap med Jean-Paul Sartre på ända. Hon var på vippen att lämna Sartre för Algren, mannen som hon betecknar som ”sitt livs kärlek”. de Beauvoir beskriver triangeldramat – och sina kval – i romanen Mandarinerna (som för övrigt förärades Goncourtpriset 1954). I debutromanen Den inbjudna skildras ett annat triangeldrama: Det intellektuella paret Francoise och Pierre som lever i ett tätt men öppet förhållande låter en ung, vinddriven kvinna ta plats i deras liv. Pierre blir förälskad, för att inte säga besatt, i den unga Xavière, och Francoise kämpar med sin svartsjuka. Det är omöjligt att inte läsa romanen som en beskrivning av Simones egen kamp för att acceptera att hennes älskade inlät sig i erotiska eskapader med andra.

Paret Dora och Bertrand Russell tycks ha gjort samma erfarenhet – det som tycks rimligt och rätt i teorin kan visa sig vara mer komplicerat i verkligheten. Dora Russell, gift med den betydligt äldre och betydligt mer kände filosofen Bertrand Russell, kritiserar i boken The Right to be Happy, publicerad 1927, den tillsynes självklara kopplingen mellan ägande och kärlek. Dora Russell var övertygad om att människan behöver frihet för att vara lycklig – och därför är idén om monogami förkastlig. Hon argumenterar passionerat för öppna förhållanden och sexuell frigörelse: Vi kan inte göra varandra lyckliga genom att äga varandra, varandras kroppar eller varandras sexualitet. Därför uppmanade hon alla, män som kvinnor, att frigöra sig från de begränsningar som samhället, religionen och konventionen försökte pracka på dem.

Dora Russell var sannolikt påverkade av Bloomsburygruppens inställning till sexualitet, kärlek och trohet. Bloomsburygruppen utgjordes av ett antal intellektuella, författare och konstnärer, bland andra EM Forster, Virginia Woolf och Vita Sackville West som var verksamma framförallt i mellankrigstiden. De hade sin bas i Londonstadsdelen Bloomsbury och flera av dem hade studerat vid Trinty College. De revolterade mot viktorianska värderingar och praktiserade, liksom surrealisterna i Paris, fri kärlek.

Också Bertrand Russel, Doras make, skrev en bok på temat kärlek, sexualitet och äktenskap. I Marriage and Morals som kom några år efter Doras appell för fri kärlek upprepar han Doras teser och argument. Vi kan inte äga varandra, menade också Bertrand Russell, och människan är till sin natur fri, även som sexuell varelse. I teorin var de alltså rörande överens, och de hade säkert ägnat många timmar åt att dryfta frågor om trohet, kärlek, sex och frihet. Ändå fungerade det inte i praktiken. De skilde sig 1934. De utomäktenskapliga affärer som de ägnade sig åt på vars ett håll trasade sönder deras relation.

Vad kan man dra för slutsats av det? Människans längtan efter kärlek är lika omättlig som evig, och hennes försök att få kärleken att fungera kommer att fortgå.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

 

10 kommentarer till “Att vara två”

  • Kommer osökt att tänka Evert Taubes rader:

    Den första kärleken så söt
    som socker kan den vara,
    Den andra kärleken ger tröst,
    den tredje – handelsvara.

    Man kan fråga sig hur folk bär sig åt upprätthålla livslånga äktenskap.
    Några framgångsfaktorer kan vara ömsesidig respekt samt frånvaron av orealistiska förväntningar och dolda agendor.

    Bra också om man är bra på olika saker och därmed kan komplettera varandra utan konkurrens och avund.

  • Egentligen skulle jag kunna sitta och skriva natten igenom om ämnet eftersom det av naturen är väldigt omfattande i den mänskliga gemenskapen, men eftersom jag har tid till det så låter jag bli. Så jag nöjer mig med att anmärka på en detalj jag hängde upp mig på. Visst hör man allt som oftast kvinnor säga ”min man”. Vilket grundar sig på att ”man” har den dubbla betydelsen ”(vuxen) person av hankön” och ”make”, och när någon säger ”min man” så brukar det vara det senaste som avses. ”min” i det fallet syftar väl närmast på att man är (del)ägare i relationen, inte att man skulle äga personen som sådan. Jämför till exempel ”mina barn” eller ”min mormor”.
    Jag kan däremot aldrig påminna mig att jag har hört någon säga (annat än möjligen som skämt eller ironiskt) ”min kvinna”, utan då heter det ”min fru”, ”min maka”, ”min kärring” eller något liknande. Jag är säkert inte ensam om att studsa lite inför ordkombinationen ”min kvinna”, eftersom det faktiskt låter lite som ett slavägare/slav-förhållande.
    Av samma anledning brukade jag inte säga ”min katt” om Sussi (R.I.P) utan kallade henne ”min sambo”, eftersom jag vägrade äga henne utan istället såg henne som en nära vän jag delade bostad med.

  • Jag som nu varit ihop med samma kvinna i över femtio år har växt ihop med henne. Inte fysiskt förstås men på ett mer allmänt plan. Vi förstår varann. Vi är olika men trivs ihop. De första tio åren var nog lite upp och ner. Jag tolkar det som om vi båda var unga och omogna. Sen lugnar man sig, inser att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Nu gör vi saker tillsammans men givetvis har vi båda lite liv på egen hand. Jag har klubbaktiviteter och politik, hon har sina kvinnokompisar och språkstudier.

  • Är det möjligt att leva med en annan människa utan att själv försvinna är frågan?
    Svaret är kanske ömsesidig respekt och tillit till varandra. Och det kräver att man bemöter varandra som personer med egna liv, alltså där där ingen äger den andra utan man ser sig själva som ansvariga subjekt. Så kanske en del av svaret formuleras, man kan väl också lägga till att se verkligheten så som den är, vilket kan vara svårt.
    Att ta Sartre och Beauvoir som ett exempel eller utgångspunkt på frågan är inte representativt. De levde åtskilda, hade alltså inget gemensamt hushåll. Åt på krogen där de tillbringade en stor el av sitt liv där, åtminstone Sartre skrev ofta där..
    En dag satt jag en nästan tom tunnelbanevagn tillsammans med en kvinna och en man och fyra barn från kanske sex år och nedåt. De förde sannerligen ett oväsen utan dess like. Och jag undrade hur skall detta gå, dom var ju inte gamla och tydligen hade de vuxna ingen annan strategi än förmana barnen. Och de bara skrek. Någon gång tar en människa slut. Hon orkar inte mer.
    Man kan inte äga en annan människa. Man kan bara vara en del i en relation som vilar på ett gemensamt tydligt språk. Och när man gemensamma plikter så måste man tydligt fördela ansvaret. Och det är kanske i denna fråga som de flesta familjer och parförhållanden har problem, eller utmaningar. Och så glömde jag det kanske viktigaste, varje människa har rätt till egen tid.

  • Hej.

    Ett spö är likt ett rö, det vajar i vinden och knäcks av vinters snö. Får det trots allt se vårens tö, är det som dö(d).

    Ett knippe spön däremot, måhända av olika skick och slag, står tidens hugg och slag emot, om ändock under knot.

    En brasa på en pinne mol allen, värmer ingens frusna magra ben.

    En eld av flera klabbar byggd och skött med varsam hand båd glöd och låga; för den värmens skull är det faran värt att våga.

    En sten är inget hus, ej mur, nej ej ens en hög den är en ensam sten blott till brodermord duger.

    En hög av stenar, av tegel bränt och slaget, av knippen med grenar och ag för taklaget; se där blir ett hem åt man och kvinna båda uti vilket tvenne viljor råda – råda bot som råda vill och råda mot och råda till, tillsammans.

    Ett land består av folket sitt – det är ju ett och samma – och folket det är ätter, släkter, familjer, ty din nabos bror är din kusins fru.

    Endast staten utav individer kan bestå, då individen alltid ensam, isolerad, segregerad, internerad är, och därför är just individen för sten inget besvär.



    Familj
    Fränder
    Folk
    Fosterland

    Inte stat
    Inte parti
    Inte fack
    Inte företag

    Kamratliga hälsning,
    Rikard, fd lärare

  • Varför ska man fästa något avseende vid vad genuint vänsterblivna människor som Carl Jonas Love Almqvist, paret Bertrand och Dora Russell, Virginia Woolf, André Breton, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir anser om kärlek och äktenskap? Dessa misslyckades ju kapitalt med att omsätta sina teorier i praktiken, liksom anarkismen, socialismen och kommunismen.

  • Den du gillade/valde gjorde du utifrån en massa egenskaper som den personen hade. Därefter gör du ditt bästa för att dessa egenskaper, som ursprungligen attraherade dig, skall försvinna eftersom ”de två skall bliva ett”.
    Vilket trams!!
    Låt din partner behålla och utveckla egenskaperna du blev förälskad i, så ska du se att det händer grejor…

Kommentera