I efterspelet av de uppmärksammade morden på två kvinnor i Malmö, respektive Råcksta (utanför Stockholm, där mördare uppenbarligen sköt personer vilkas enda egentliga ”brott” var att de levde tillsammans med personer som kan kopplas till organiserad brottslighet skrev den allestädes närvarande ”polisprofessorn” Leif GW Persson en krönika där han påpekade något intressant: https://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/vi-kan-stoppa-skjutningarna-vad-vantar-politikerna-pa-/

”Vad är det för fel på en vanlig polisiär lösning inom ramen för vår befintliga lagstiftning, enligt den taktiska modell som bland annat den danska polisen tillämpar sedan länge, och till en kostnad på cirka tre hundra miljoner per år och tvåhundrafemtio poliser som är öronmärkta för uppdraget. Inom ett år kommer de att ha halverat det här problemet räknat i antal mordoffer och de brott som ligger bakom. Vi har både pengarna, kunskaperna, kompetensen och de poliser som ska till så vad väntar ni på?”

Det förtjänar att understrykas att det som Persson säger är att det är just på rent taktisk nivå som den svenska polisen (och de politiker som sätter ramarna för polisiär verksamhet) gör fel, vilket bland annat avspeglas i, antar jag, den svenska polisens generellt sätt mycket låga uppklaringsprocent vad gäller anmälda brott, samt att antalet personer som dör en våldsam död som resultat av brott ökar i Sverige, som enda land i Västeuropa – under det att det minskar i alla våra grannländer.

Det handlar alltså inte nödvändigtvis om övergripande strategiska beslut, höjda straffsatser, okontrollerbara ”förebyggande åtgärder”, informationskampanjer, sociala insatser eller andra typer av luftiga och abstrakta åtgärder – det handlar om konkret polisiärt arbete nere på gatan i de områden där de gängkriminella verkar.

Men vad är det då som Persson menar att danskarna gör och inte svenskarna? Ja, det finns ett antal åtgärder som ännu inte prövats i vårt land, men som givit goda resultat på andra sidan Öresund. Det handlar om visiteringszoner, ökad kameraövervakning, vistelseförbud, punktmarkering, mobila polisstationer och ökad polisiär närvaro (ofta till fots) av uniformerad och civil personal.

Till grund för agerandet ligger också två viktiga insikter. Den första är att det inte alltid är straffens stränghet som avhåller personer från att begå brott, utan risken för att bli upptäckt och åka dit. Vi hade oerhört stränga straff i vårt land under 1600-talet, men antalet mord och dråp var ändå mycket högre. Straffens stränghet återspeglar här inte nödvändigtvis 1600-talsmänniskornas annorlunda ”människosyn”, utan att gärningsmän i mycket högre grad än idag undgick lagföring. I takt med ett allt effektivare polisväsende och en minskande brottslighet kunde också straffen mildras, det vill säga fram till idag.

Den andra insikten är att man inte skall stirra sig blind på ”push”-faktorer vad gäller brottslighet. Det handlar inte om att personer tvingas in i kriminalitet på grund av ”utanförskap”, fattigdom, frånvaro av fritidsgårdar, ”strukturell rasism”, ”toxisk maskulinitet” eller vad som för närvarande råkar stå på kriminologernas ständigt skiftande agendor. Det handlar i väsentlig grad om ”pull”-faktorer. Den kriminella livsstilen lockar genom att den ger ära och pengar, representerade av likviditet, modekläder, snygga brudar, smycken, dyra klockor, ”respekt”, fina bilar, tillgång till vapen, etc. Allt detta för en relativt måttlig arbetsinsats jämfört med en vanlig medborgare som arbetar åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Att beröva kriminella personer möjligheten att manifestera framgång via dessa attribut är en mycket viktig åtgärd när det gäller att minska brottslighet.

Gängbrottslighet är idag ett territoriellt fenomen. Gängen är knutna till stadsdelar och bostadsområden. De som ingår är ofta personer i samma ålder som känt varandra sedan barnsben. Territoriet är grupperingens styrka och svaghet. Här har man kontroll, här vet man vilka det är som kommer och går. Här kan man gömma vapen och narkotika, här vet man vilka flyktvägar som finns och vilka möjligheter som polisen har att röra sig på.

Miljonprogrammens bostadsområden byggdes som satelliter med mycket få tillfartsvägar för bilar. Däremot finns ofta ett finmaskigt nätverk av gång- och cykelvägar, tunnlar, passager, buskage och träddungar mellan huskropparna där det blir mycket svårt att nå taktisk överraskning för polisens bilburna patruller, medan personer till fots eller på en moped kan röra sig fritt utan att riskera att observeras. Det viktiga är därför att ta kontroll över territoriet.

En metod att störa gängens territoriella kontroll är via visteringszoner. Detta innebär att polisen, utan föregående misstanke kan stoppa och visitera vem som helst i jakt på vapen eller narkotika. Vilka som stoppas är upp till de enskilda polismännens omdöme och intuition. I Danmark upprättas visiteringszoner efter behov och bland annat har delar av Amager, de nordvästra förorterna och Nörrebro från och till klassats som sådana zoner.

Vilka är det då som stoppas och visiteras? Ja, det är knappast mor Fatima, 60-år, på väg hem med matkassen från Superbrugsen. Men däremot unga män med felvända brännbollsmössor, Adidasornat med huvtröja, Justin Bieber-frisyr och becknarväska, som alltid uppehåller sig på samma plats under en tid på dygnet då de rätterligen borde vara i skolan eller på arbetet. Sådana typer kollas hela tiden. Bilar med aggressiv eller märklig körstil stoppas. Personer som genom klädsel, attribut eller beteende ”solidariserar sig” med en gängkriminell livsstil kontrolleras dygnets alla timmar.

Hur hjälper då detta? Det här är en åtgärd som framför allt slår mot de lägre skikten i den kriminella hierarkin – ”springisarna”. I Köpenhamn slutar kriminella att röra sig på gator och torg med narkotika eller skjutvapen på sig. Allt sådant göms undan. Man eliminerar givetvis inte alla skjutningar på detta sätt, men de spontana dåd som kan uppstå när medlemmar ur konkurrerande gäng plötsligt stöter på varandra upphör vilket påverkar statistiken.

I Sverige har det rests farhågor att visiteringarna skulle utgöra något slags etnisk profilering av de boende i en problemförort och väcka protester, men detta har i Danmark åtminstone inte blivit fallet. Förvisso riktar sig visiteringarna mot kriminella, vilka precis som i Sverige oftast har invandrarbakgrund, men det är ofta den här typen av tillslag som står högst på de boendes önskelista: synlig polis, synliga tillslag, synligt upprätthållande av lagen. På så vis får kriminella element mycket svårare att etablera sitt eget våldsmonopol över ett bostadsområde och förtroendet för statens representanter ökar.

De mest högljudda protesterna brukar annars inte komma från de boende själva, utan från den oheliga alliansen mellan de kriminella och aktörer på politiskt vänsterhåll eller inom kultur- och media, som egentligen inte har med saken att göra, men här handlar det för ansvariga politiker att hålla garden uppe och oförtröttligt hamra in budskapet att den här typen av protester är oansvariga och en del av problemet. De ebbar hur som helst ut när metoden varit på plats under en tid och förvandlas till den nya vardagen.

Mot personer högre upp i den kriminella hierarkin tillämpas andra metoder av typen avlyssning, vistelseförbud och punktmarkering. Vistelseförbudet innebär att identifierade personer förbjuds från att uppehålla sig på vissa platser, såsom områden där de kan misstänkas för att leda sin brottsliga verksamhet. Låt oss säga att en person som varit central för narkotikahanteringen i Tensta – och det är där han har sina kontakter och känner sig trygg – muckar efter en vända på fängelset. Socialen ordnar då ett tillfälligt boende åt honom i en annan del av Stockholm och han förbjuds att överhuvudtaget sätta sin fot i sin gamla stadsdel. På samma sätt kan man förbjuda en sådan individ att vistas vid Stureplan kvälls- och nattetid om det kan bedömas viktigt för personen i fråga att ses på vissa klubbar för att upprätthålla sin prestige.

Punktmarkering innebär att en individ knappt kan lämna sin lägenhet utan att tillfrågas av polis om vart han är på väg och vad han ska göra (”Hur var det här, då?”-modellen). Om han beger sig till gymmet, skall hälsa på någon kamrat, dricka kaffe någonstans är polisen honom i hälarna med frågor eller synlig närvaro. Vad punktmarkering skulle kunna betyda kan man se i efterspelet till mordet på den 18-åriga flickan Ndella J. i Råcksta, den 28 augusti i år. Gärningsmännen, som uppenbarligen var ute efter flickans 35-åriga pojkvän, avlossade salvor från automatvapen utanför lägenheten som undgick mannen, men dödade henne. Mannens vedersakare gav sig inte, så den 8 september lockades han tillsammans med två vänner att ta en taxi till en adress i Nacka där man gjorde ett nytt försök att döda honom. Gärningsmännen sköt ånyo automateld, men mannen och hans vänner kastade sig ned på golvet och klarade sig. Det gjorde dock inte taxichauffören, som träffades av skott i ländryggen, och en person på tredje våningen som var ute på sin balkong som fick ett skott i ögat när en förlupen kula kom i hans riktning.

Båda dessa män överlevde, men det hade lika gärna kunnat bli deras sista dag i livet. Med punktmarkering hade det blivit svårt för Ndellas pojkvän att bege sig till Nacka överhuvudtaget. I Sverige hävdas att punktmarkering är för resurskrävande för att användas. Det kanske är riktigt, men detta betyder bara att priset måste betalas av någon annan – i detta fall en taxichaufför och en person som stod på sin balkong och rökte. De kanske nu måste leva återstoden av sina liv med allvarliga handikapp.

Leif GW Persson föreslår att vi anammar den danska modellen och applicerar den på våra brottsintensiva zoner här i Sverige. Han anser att det skulle kunna ske med befintlig lagstiftning, 300 miljoner kronor i en årlig budget och 250 man i ett speciellt inrättat centralt kommando, vilket skulle kunna innebära att vi för första gången fick nytta av den eländiga omorganiseringen av polismyndigheten för ett par år sedan. Om de danska erfarenheterna är något att gå efter skulle den gängrelaterade brottsligheten kunna slås tillbaka och halveras inom 12 månader efter att marschorder givits.

Det kan vara väl värt ett försök.

Erik van der Heeg

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

5 kommentarer till “Gästinlägg: Hur hanterar danskarna gängkriminaliteten?”

  • Detta kommer inte ske i Sverige, då kan ju brottslingar dömas. Hade våra politiker velat detta hade de inte burit sig åt som de gör. Enda svaret är, att organiserade kriminaliteten har sina tentakler långt in i Rosenbad. Sossarna har sina kompisar i vänstern, som brottslingarnas skyddslingar och hejaklack. Alla minns hur det gick när polisen kartlade romska ligor. Att de skulle få punktmarkera och avlyssna en procentuellt hög andel med utländskklingande namn, kommer ge ramaskri från först vänsterhåll sedan all media. Dessa ser bara namn och etnicitet, de ser inte brotten som begås. Fast stor del av brotten drabbar denna gruppen. Skötsamma människor kommer vara tvungna att återta dessa områden, det kommer tvingas fram en muslimsk nation, precis som samerna har. Efter det kommer vi andra att översköljas av denna kriminalitet, som vi blundat för i vår strävan efter genuscertifiering och feminism.

  • Endast fantasin (och advokaterna) såtter gränser för vad vi skulle kunna göra för att stävja brottsligheten.
    Det som hindrar effektiva åtgärder är iden om ”allas lika värde” samt likhet inför lagen, och dess likatillämpning oavsett om man beter sig som människa eller inte.
    För att få bukt med problemen skulle det behövas ett paradigmskifte.
    Oavsett bakomliggande orsaker finns det människor som är skadliga för majoriteten och som borde bemötas därefter, rent pragmatiskt så väger inte satsade rehabiliteringskostnader jämnt mot de skador som hederligt folk utsätts för.
    Om man gör en cocktail av naivism, godtrogenhet, relativism och fredsskador i största allmänhet, så får man den sövande dryck som vi nu med största välbehag intager, obenägna att ingripa.

  • Hej Erik

    Mycket fin genomgång av stora delar av ”bandepakkerne”

    Du glömmer hårdare straff som har varit en stor del af ”bandepakkerne”.
    Bära kniv på fel plats och vara del av gängmiljön = 4 års fängelse
    En som sköt förbi och träffade en svensk tjej i rumpan = 20 års fängelse
    Så de kriminella kommer i fängelse, och dem som inte är danska medborgare skickas hem till deras ”hemländer” även om de har familj i Danmark och egentligen aldrig har bott där.
    https://nyheder.tv2.dk/krimi/2018-11-20-shuaib-khan-udvises-af-danmark

    ”Bandepakkerne” är beslutade av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

    Det kommer kräva ramaskri hos miljöpartister och vänsterpartister. MEN det kan ta 5-8 % av SDs väljare tillbaka till socialdemokraterna, vilket alltså ville underminera hela det nya konservativa blocket. Precis som det som hände med Dansk Folkeparti.

  • En mycket bra gästkrönika. Själv tycker jag nog att Erik van der Heeg, och även vår apostroferade polisprofessor Persson, är alltför humanistiskt frikostiga i sina analyser, för att det bäst ska kunna gagna Sveriges behov. Det bygger jag på min uppfattning att gängkriminaliteten i Sverige är betydligt grövre och avsevärt mera hänsynslös än i våra grannländer. Det är svårt att tänka sig att skjutningen på Sergels väg i Malmö, av läkaren och nyblivna mamman med sitt barn i famnen, skulle ha ägt rum i t.ex. Köpenhamn, Oslo eller Helsingfors.

    Det här vedervärdiga avskummet bör inte ges något manöverutrymme alls. Vi i Sverige borde omedelbart skaffa oss en lagstiftning som är lika verksam som det mest repressiva undantagslagstiftningarna ute i världen. Lagstiftningen kring det som i dagligt tal kallas gängkriminalitet bör preciseras och skärpas till den grad att det närmar sig vårt gamla begrepp fredlöshet. Inga som helst begränsningar av polismaktens eller andra myndigheters ingripande mot den beskrivna gruppen, som ska vara väldefinierad, ska finnas. På svenskt territorium, i svenskt luftrum och på svenskt territorialvatten ska svenska myndigheter kunna slå ned på den väldefinierade gruppen var som helst, när som helst och i princip hur hårt som helst. Lägg härtill i denna speciallagstiftning följande; obegränsad häktningstid, beslag och förverkande av all personlig och kollektiv egendom och tillgångar, även inkluderande anhöriga och juridiska partners, avskaffad rättshjälp och rätt till betald advokat samt avskaffad rätt till tolk, absolut och omedelbar utvisning på livstid för personer som befinner sig i landet utan uppehållstillstånd, utan något som helst undantag och slutligen 10- och 20-faldiga straffhöjningar i antal år räknat samt införande av absolut livstidsstraff utan möjlighet till benådning.

Kommentera