Kan proteströrelserna kring Fridays for Future jämföras med 68-rörelsen? Svar: Nej!

Rädslan för klimatförändringar griper omkring sig och en konsekvens av detta är att en helt ny grupp av människor begivit sig ut på gatorna för att protestera och göra sina röster hörda. Detta är på många sätt något som vi inte sett maken till på flera decennier.

Givetvis har det förekommit manifestationer på många håll, men dessa har haft karaktären av att vara tämligen små tillställningar, vanligtvis bara samlande de närmast sörjande och de obligatoriska kontingenterna av poliser. Oavsett om det har handlat om grupper till höger eller vänster har deltagarna haft karaktären av yrkesdemonstranter som gjort den här typen av verksamhet till ett slags livsstil. Det handlar inte om några massrörelser.

Så inte nu. Miljömanifestationerna kring FN:s klimatkonferens för ett par veckor sedan samlade närmare fyra miljoner deltagare globalt under den första fredagen – och över sex miljoner under den andra fredagen. Bara i Stockholm demonstrerade enligt polisens uppgifter 30.000 personer för klimatet den 27 september(och enligt arrangörerna handlade det om det dubbla).

Till saken hör att en mycket stor del av demonstranterna utgörs av ganska unga personer. Det handlar om högstadie- och gymnasieelever – och något sådant har vi knappast sett i Sverige eller Västvärlden sedan studentrevoltens år 1968. Det kan därför vara intressant att jämföra de här olika rörelserna med varandra: vilka är likheterna och vilka är skillnaderna?

I Tyskland – där klimatrörelsen är starkare än någon annanstans – och där minst en miljon människor samlades i samband med Fridays for Future-manifestationerna i slutet av december, bedrivs det forskning kring ämnet och Tysklands kanske mest kände psykolog, Stephan Grünewald, tycks ha saken klar för sig: ”Det finns mycket få likheter mellan 68-rörelsen för 50 år sedan och dagens klimatrörelse”.

Det som drivit ut ungdomen på gatorna den här gången är en kombination av abstrakta och mycket komplexa (och emellanåt motsägelsefulla) forskningsrön kring klimatförändringar i förbindelse med rent konkreta erfarenheter av typen rekordvarma somrar, vilka förstärkts genom en alarmistisk bevakning i medierna där experter ofta citeras via utsagor som ofta rycks ur sina sammanhang.

När man gjort djupintervjuer med tyska ungdomar som engagerat sig i klimatrörelsen tycks den dominerande känslan vara en besvikelse över att man blivit förrådd av vuxengenerationen – inte genom dennas medvetna illvilja, utan över dess likgiltighet inför de rön som ”vetenskap” och ”forskning” visar. Ungdomarna känner inte vrede, utan snarare sorg över att vuxengenerationen bara tänker på sig själv och inte på sina egna barn. Av detta har de dragit slutsatsen att den unga generationen måste fungera som något slags väckarklocka.

Till skillnad från 68-generationen vill de unga idag faktiskt leva en typ av liv som sina föräldrar -bara lite mer medvetet. Klimatrörelsen styrs av en i grunden omedveten konservativ impuls som vill bevara världen som den har varit genom seklerna. Man vill inte förnya något – man vill ha tillbaka det gamla. På så sätt liknar de protesterande mer reformationens protestanter som ville gå tillbaka till religionens ursprungliga form, än 1968 års revolutionärer, som ville skapa ett helt nytt samhälle.

Man kan inte heller hitta något utbrett revolutionärt ”hat” mot etablissemanget, som under studentoroligheterna 1968. Snarare finns här en förtröstan på etablissemang och auktoriteter. Den äldre generationen tillerkänns faktiskt både den makt och kompetens som behövs för att kunna lösa krisen. Tron på vetenskapen kan förse oss med den kunskap vi behöver för att rädda världen är påfallande. Klimatrörelsen vädjar mer än vad den fördömer.

En annan aspekt är, enligt de tyska undersökningarna, att påfallande många vuxna är glada över att deras barn har börjat engagera sig för något ”som de brinner för”. Enligt Grünewald tycks det ha uppstått en märklig ”double bind” över generationsgränserna som är tämligen unik i ett historiskt perspektiv: ”Om en ung demonstrant kunde räkna med en örfil från sina föräldrar om de fått veta att denne skippat skolan och varit ute på gatorna, 1968, kan de sentida demonstranterna snarast räkna med sympati från sina föräldrar för att de skolkar från skolan och till och med lite extra fickpengar.

En annan aspekt som skiljer 68-rörelsen från dagens klimatrörelse är den relativa frånvaron av ledande figurer. Förvisso intar den svenska gymnasieeleven Greta Thunberg en extremt framskjuten plats – Fridays for Future vore närmast otänkbar utan henne – men hon är en symbolfigur, men knappast inte någon förebild i strikt mening. Ingen vill leva som Thunberg och frågan är om ens någon kan göra det ens om de hade velat. För den unga generationen är.fortfarande Youtubers och influencers oändligt mycket viktigare vad gäller artikulation av den egna individen, vare sig det sker inför sig själv eller i det sociala umgänget. Thunberg har snarast en ouppnåelig helgonstatus; hon är ett överjordiskt väsen som man närmar sig med vördnad. Att fullständigt leva i hennes efterföljd och fullständigt bryta med det tidigare livet verkar inte lockande annat än på pappret.

Allt detta sammantaget: nätverkande, en strävan efter harmoni, frånvaron av våldsamheter, betonandet av moral som grund för politik, snarare än politiken som grund för moralen gör klimatrörelsen till en i allt väsentligt kvinnlig rörelse, vilket diametralt skiljer den från 68-rörelsen som var klassiskt manligt heroisk på alla plan. Och detta visar sig också i vilka det är som deltar i manifestationerna: oavsett vilken plats man än befinner sig på i världen – om det är skolstrejk och Fridays for Future så är den kvinnliga dominansen massiv. Om man tittar på deltagare i traditionella demonstrationssammanhang med NMR eller AFA så har vi där att göra med en lika massiv manlig dominans.

I denna kvinnliga dominans hos klimatrörelsen ligger både en styrka och en svaghet. Styrkan är att rörelsen blir mer eller mindre immun mot självradikalisering. Det är oundvikligt att det uppstår besvikelse hos klimataktivister om inte förändringar sker snabbt nog. En klassisk reaktion hade då inneburit radikalisering och att aktiviteterna övergår i våldsamheter. Men inte här. Försöken från yttersta vänstern att på sedvanligt bolsjevikiskt folkfrontsvis ”kapa” klimatrörelsen genom ”kadergrupper” av typen Extinction Rebellion har visat sig verkningslösa. Aktiviteter av det här slaget skämmer bara bort den breda massan, som helt enkelt kommer att sluta engagera sig. Fridays for Future blir alltså oanvändbart som instrument i det ögonblick som extremvänstern skulle ta makten över det.

Erik van der Heeg

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

4 kommentarer till “Gästinlägg: Klimatrörelsen är inte vårt 1968”

  • Intressant jämförelse från -68, ungdomslågan består men föremålet skiftar, som man brukar säga om kärleken.
    Undrar vad vi kommer säga om 50 år om dagens revolt och hur den påverkat samhället.
    IQ har väl inte sjunkit så pass mycket att det ger ett avgörande utslag, men en stor skillnad är att 68 var man mest rädd för kärnvapenkrig och kunde skylla allt på politikerna.
    Nu är man mest rädd för klimathotet där man själv tar på sig en stor skuld, vilket måste kännas väldigt kluvet.

    Iom nätet så finns det även nu gott om ledande figurer, allt ifrån Zara Larsson till Lars Bern.

    En gemensam faktor mellan 68 och nu är antagligen att folk är uttråkade och har det lite för bra materiellt.
    En avgörande skillnad är ju förstås att dagens ungomsrevolt inte är riktigt äkta, utan är ett resultat av en globalistkonspiration där även vuxna är lika förledda, och där skolelever som vägrar att delta i klimatstrejker riskerar kvarsittning.

  • KLIMATFRÅGAN

    Forskningen är entydig. Alla IPCCs modeller och scenarios har FALSIFIERATS.

    En, sannolikt liten, parameter som kanske kan påverka klimatet är halten CO2. Denna är huvudsakligen en funktion av (havs)temperaturen och har ganska litet att göra med förbränning av BERGSOLJA (Petroleum). Det var Rockefeller som myntade begreppet fossilolja, men då olja och gas utvinns på stora djup är detta i vart fall delvis fel.

    Klimatets förändringar är alltså huvudsakligen outredda, men att gå från det svinkalla 1700-talet till mer ”normalt” väder och värme likt romar- och medeltiden är enbart BRA. Ökad CO2 också, det ger grönare värld, större skördar och mindre öken.

    KVINNOR

    Kvinnor och män är olika. Män värderar saker högre och kvinnor människor. Män är litet bättre på logik och STEM, kvinnor språk.

    Män har genom historien jagat och SKYDDAT MOT ANGREPP.

    Eftersom kvinnor saknar förståelse för att stänga gränsen och DÖDA de invällande migranter och angripare som smiter genom gränsen,

    har jag kommit att ändra ståndpunkt och inser nu

    ATT KVINNOR BORDE INTE HA RÖSTRÄTT ELLER SITTA MED I POLITISKA FÖRSAMLINGAR!

    Efter den kvinnliga rösträtten har samhället försvagats och i dag betalar kvinnorna med att bli våldtagna

    • Tror Tisell blandar ihop vad man de facto lär sig i skolan, med könstillhörighet. Erik van der Heeg beskriver i texten att vänsterrörelserna är med manlig dominans, med tillhörande våldsamheter. Dessa försöker kapa klimatrörelsen, som har mest kvinnlig karaktär, utan våldsamheter. Så då skulle det vara ett bättre samhälle om inte kvinnor får vara med och bestämma? Det visar mest, att det som vanligt blir bäst resultat när det är blandat.

Kommentera