På andra sidan stenmuren flämtar ljusen i novembermörkret. Vårt hus på Österlen ligger
precis vid kyrkan i byn, och idag har besökarna på kyrkogården varit fler än vanligt. Det är
allhelgonaafton och människor besöker sina döda. Allhelgonahelgen är en tid att minnas, en
tid att tänka på döden.

”Innerst inne är varenda människa övertygad om att just hon är undantaget – att just hon är
undantaget från dödens oundviklighet, att just hon är den första människan som aldrig
kommer att dö.” Så skriver Freud om människans förhållande till döden; och visst är döden
otänkbar. Trots att vi lever våra liv i vetskap om att det kommer att ta slut, så är den egna
döden nästan omöjlig att föreställa sig. Tanken att världen kommer att fortsätta utan mig är
på något sätt orimligt. Inte bara den egna döden är otänkbar. Också de näras, de älskades
död är omöjlig att föreställa sig, omöjlig att acceptera – och ändå är den en realitet, döden.

Ingen av oss kommer undan. Döden drabbar alla, förr eller senare.

Min svärmor dog på Alla helgons afton 2016. Hon fick en stroke – den fjärde i raden – på
måndagen och i fem dagar pågick hennes övergång från liv till död. Min man och jag vakade
vid hennes sida. Första dagen svarade hon ”ja” eller ”nej” på frågor. Andra dagen tryckte hon
våra händer. Tredje dagen fick hon svårt att andas. Fjärde dagen kom febern. På den femte
dagen dog hon i sitt rum på Borrbyhemmet där hon bott sedan hon fick sin andra stroke i
november 2015.

Sommaren innan hon dog fyllde hon nittio år. Vi firade henne med tårta, sång och
blomsterkrans. Hennes bästa väninna sedan barndomen i Dalarna kom ända från Stockholm
för att fira henne. Det var en fin dag i ett långt liv, ett liv som har varit rikt på både innehåll,
lyckliga stunder, familj och arbete. Ändå är det sorgligt när ett liv släcks. Trots att livet var
långt och gott lämnar varje människa ett omätbart tomrum efter sig. ”Det var väl skönt att
det gick fort” och ”hon blev ju så gammal, över nittio år” säger människor för att trösta – och
det är på sitt sätt sant. Men också en mycket gammal människa måste man få lov att sörja.

Jag kom in sent i min svärmors liv och har lärt känna henne genom min man. När jag träffade
min man var hon redan en mycket gammal kvinna som hade svårt att höra, inte längre
kunde röra sig obehindrat och hade svårt med närminnet. Ändå blev hon en viktig människa i
mitt liv. Hon påminde mig ständigt, genom sin blotta existens, om att livet är både värdefullt
och sårbart. När jag iakttog min mans omsorg om henne förstod jag att hon varit en mycket
god mamma till sina söner. Oändligt försiktigt förde han kaffekoppen till hennes läppar,
ömsint pussade han hennes kind och höll hennes hand, noggrant skar han smörgåsen i små
bitar så att hon lättare skulle kunna äta den. Jag blev alltid lite extra kär i min man när vi
besökte hans mamma. Värmen och kärleken mellan honom och hans mamma fick mitt
hjärta att svälla.

Det är så mycket lättare att klaga än att tacka, tänker jag, det är kortare väg till att gnälla än
att tacka. Jag tror att det är viktigt att minnas att tacka, och mitt i sorgen känner jag också
tacksamhet – över att min svärmors sista tid var så bra, att hennes död var lugn och värdig, över alla vårdbiträden och sköterskor som tagit så fint hand om henne. Tack, svensk sjukvård
som tar hand om oss in i döden.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

En kommentar till ”Alla helgons afton, nådens år 2019”

  • Fint skrivet Ann. Jag tänker ofta på mina föräldrar. Även de fick ett långt liv. De brydde sig om sina barn och tog alltid hand om oss på bästa sätt trots att de inte var rika på pengar. Men rika på kärlek och omsorg.

Kommentera