En liten stund varje dag gråter jag. Jag gråter för dem som är sjuka, för de döda, för de dödas anhöriga. Jag gråter för alla som ser sin ekonomi krascha, för krogägare, småföretagare, gallerister, författare. Jag gråter för dem som blivit varslade, permitterade, arbetslösa, för servitriser, hotellpersonal, Volvoanställda, flygvärdinnor. Jag gråter för alla som är ensamma, isolerade hemma, utan fysisk kontakt med andra människor.

Sen fortsätter jag. Jag ser till att min dotter, som nu studerar hemma efter att hennes gymnasieskola stängt ner, sköter sina studier och att det finns lunch hemma. Jag ringer min mamma och pappa och kollar hur de har det. Jag pratar med mina grannar och erbjuder hjälp med att handla mat och rasta hundar. Jag letar efter jäst och mjöl i mataffären och ser till att det finns kaffe och toapapper hemma.

Och så arbetar jag, mest arbetar jag. Sedan årsskiftet arbetar jag för den moderata staben i Region Skåne, framförallt med sjukvårdsrelaterade frågor. Politiken har inte gått i karantän. Tjänstemännen i landets regioner har inte gått i karantän. Sedan i början av året har Region Skåne, politiker och tjänstemän, noga följt utvecklingen med avseende på coronavirusets härjningar. Lager har inventerats, krisplaner aktualiserats, beställningar gjorts, olika scenarier tagits fram och begrundats. Coronaviruset har sysselsatt otaliga människor långt innan de flesta av oss såg virusets effekt på sin vardag.

Jag är en mycket liten kugge i det enorma maskineri som nu arbetar med full kraft för att se till att alla som bor i Skåne får tillgång till den bästa möjliga vården, att virusets härjningar begränsas, att det finns tillräckligt med personal på regionens sjukhus och vårdcentraler, att kollektivtrafiken, trots allt, fortsätter att rulla. Jag vill så gärna berätta det för er som kanske är isolerade hemma, som undrar varför ingen gör något, som känner er övergivna: I detta nu arbetar tusentals människor med att organisera, förutse, planera. Det jagas personal, utrustning och vårdplatser. Ni är inte övergivna.

I detta står politiken, från höger till vänster, enade: Coronavirusets effekter på vårt land, vårt folk och vår ekonomi ska begränsas så mycket det bara är möjligt. Nu är inte tid för att plocka politiska poänger. Nu är inte tid för klander och ansvarsutkrävande. Nu är tid för samling, lugn och enighet.

Ändå gråter jag tio minuter varje dag. Ovissheten gör mig rädd. Min oförmåga att kontrollera det som nu sker leder till en förlamande känsla av hopplöshet. Att inte veta när detta tar slut. Att inte veta hur stora konsekvenser detta virus kommer att få för oss, för Sverige och för världen. Att inte veta när livet kan återgå till normalläget. Att inte veta när allt blir som vanligt igen. Den känslan: ovissheten. Den är svår att bära, att härbärgera, när man förväntar sig förutsägbarhet och kontroll, när man är van att kunna planera.

Hur länge kommer vi att leva våra liv i en parentes? Det är där vi befinner oss nu, i en parentes, i ett undantagstillstånd. Möten ställs in, semestrar avbokas, fotbollsturneringar skjuts på framtiden. Inga premiärer, middagar eller fester planeras. Livet står på paus, och tiden känns i hela kroppen, kryper långsamt och förfärande fort framåt. Långsamt, för att så lite händer för den som isolerat snabbt, förfärande fort för att tiden försvinner utan att något händer, knaprar på livet som ju skulle vara fyllt av en massa. Hur många veckor kommer att gå förlorade?

Jag har inga svar. Jag vet bara att vi måste fortsätta framåt, eftersom alternativet är omöjligt. Fortsätt gå upp på morgonen, fortsätt att ha en vardag så långt det är möjligt. Fortsätt hoppas. Det här kommer att gå över. Vi vet inte när, men det kommer att ta slut. Vi kommer att förändras, världen kommer att förändras, men vi kommer att hantera det också.

 

3 kommentarer till “Att överleva i pestens tid”

  • Hej.

    Eftersom du är moderat kan du ju fråga dina partikollegor om det var så värst bra av regeringen Bildt/Westerberg att förstöra och sälja den utmärkta beredskap Sverige hade. Att regeringarna Persson sedan fortsatte det hela får stå för dem.

    Du kan ju passa på att fråga vad Sverige tjänat på massinvandringen när du ändå håller på. Över en miljon personer, plus deras avkommor, som livet ut skall försörjas av svenskars arbete, både nu levande svenskars såväl som tidigare generationer.

    Ta dig också en funderare på varför min mor med fyrtiofem år inom sjukvården, som sjukgymnast, har garantipension. Precis samma belopp som en av alla de otaliga muslimer du och ditt parti hjälpt kolonisera delar av landet.

    Det tycker sådana som du är rättvist: att svenskar lever på svältgränsen, medan så kallade flyktingar (ta dig en titt på Frontex genomgångar av hur många procent som verkligen har flyktingskäl – det brukar vara i ental) ges förtur till gratis sjukvård, förtur till gratis bostad, förtur till gratis tandvård, förtur till körkort och arbetsmarknadsprogram, gratis ”lån” från CSN, och så vidare.

    Ta dig en rejäl titt i spegeln och fråga dig om du hellre hjälper en svensk eller en arab, om du bara kan hjälpa en.

    Det borde väl vara en lämplig övning för en filosof och etiker som du?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  • Det som nu sker i Sverige och i en stor del av världen är en katastrof. Då talar jag inte om att folk blir sjuka av en något mer aggressiv influensa än som är vanligt. Jag talar om den katastrof som politiker framkallat. Politiker som i åratal har gjort varje land mer sårbart för biologisk krigföring. Även om jag inte tror att just detta virus planterats med flit så visar det hur uselt vår ”beredskap” fungerar när det smäller till. Att en pandemi kommer att drabba oss är något vi vet. Varför de som styr är som yra höns just nu är för att folket har valt dem. Nu får även vi som försökt att streta emot skörda vad tokstollar sått.

Kommentera