Otaliga texter har skrivits om ”Tonen” på sociala medier, om näthat och anonyma troll, om drevmentalitet och ett förråat språk. Undertexten är – givetvis – alltid indignerad och fördömande, den självklara utgångspunkten att den som utsätts är ett oskyldigt offer och att den hatiska och hånfulla pöbeln på nätet bör disciplineras, straffas, fördömas, kanske censureras. Lika självklar är inställningen att den som låter hatarna härja fritt i sitt kommentarsfält på Facebook eller Twitter har ett ansvar att tukta sin svans.

Lika många texter har inte skrivits om ”Tonen” i etablerad media, på kultursidor och ledarsidor. Den som blir hånad, förtalad och föraktad i papperspress får snällt finna sig i det – och den som dristar sig till att protestera bemöts genast med påståendet att hen är en ”offerkofta”. Utgångspunkten tycks vara att den som utsätts för ett karaktärsmord på en kultursida eller behäftas med tveksamma åsikter på ledarsida har gjort sig förtjänt av det. Slutsatsen tycks vara att kulturskribenter och opinionsjournalister i papperspress har carte blanche för vilka ondskefulla påhopp och absurda påståenden som helst om vem som helst.

Sedan våren 2016 har de varit fritt fram för vem som helst att påstå vad som helst om mig. Alla de vanliga tillmälena har använts om mig – rasist, fascist, brun, extremhöger. Man har kopplat mitt namn till alt-right och nihilism. Jag påstås vara fiskmås-, neandertal-, vrål-, vulgär- samt avgrundshöger. Jag har otaliga gånger påståtts vara ”emot godhet” och beskrivits som ”cynisk” och ”känslokall”. Min psykiska hälsa har ifrågasatts, mitt utseende och min dialekt har kommenterats. Mitt sexliv har hängts ut (i en bisarr text av SvD-krönikören Margit Richert som frankt tillstod att hon varit min älskarinna), jag har tvingats löpa medialt gatlopp för Facobookstatusar som min man skrivit, jag har påståtts vara avundsjuk på de medelålders kvinnor som utnyttjar unga afghaner…

Givetvis levereras alltid dessa påståenden utan att de backas upp med hänvisning till något jag skrivit eller sagt. Bruket att verifiera sina påståenden med referens till en text, en bok eller något annat som är möjligt att kontrollera tycks etablerad media helt ha övergett. Det räcker tydligen att ha en känsla, en misstanke eller ett dunkelt minne av att någon sagt något för att det ska platsa i en text i etablerad media.

Ett aktuellt och flagrant exempel på detta är recensionen av min nyutkomna biografi om Hannah Arendt (eller var det en recension av mig som person?) som publicerades på Expressens kultursida i veckan. Uppdraget att recensera min senaste bok hade gått till Ulf Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Berkeley. Redan den retoriska rubriken ”Försöker Heberlein att be om ursäkt?” gjorde mig häpen. Under läsningen av Olssons epistel växte min förvåning – är det här en recension av en biografi över Hannah Arendt, eller är det en recension av personen Ann Heberlein? Olsson levererar en märklig teori om att Ann Heberlein skriver en bok om Hannah Arendt för att blanda bort korten. I klarspråk: Ann Heberlein försöker dölja sina fascistiska böjelser genom att skriva om en judisk filosof.

Jag läser om mig själv att jag är ”moderat politiker med försänkningar i avgrundshögern” och jag kan inte låta bli att undra a) vad ”avgrundshöger” innebär b) på vilket sätt epitetet är tillämpligt att använda i relation till min person c) vad ett dylikt omdöme har i en recension att göra och d) hur Expressens kulturchef tänkte när hon valde att publicera en text som innehåller personangrepp som gränsar till förtal.

Alltså sände jag ett mail till Expressens kulturchef Karin Olsson med ovan nämnda frågor. Jag passade också på att upplysa Olsson om att jag inte har några politiska uppdrag och alltså inte är politiker. Jag är kanslichef för Moderaterna i Region Skåne och är politisk tjänsteman, inte folkvald.  Dessvärre besvarade Olsson varken fråga a, b eller c men hennes sätt att försvara beslutet att publicera påståendet om att jag tillhör ”avgrundshögern” är nog så upplysande: ”Jag bedömer att Ulf Olssons recension ligger inom opinionsjournalistikens vida ramar för hur man kan uttrycka sig, även om jag förstår att du tycker att han gått för långt”. Kulturchefen på en av Sveriges största tidningar betraktar alltså litteraturkritik som synonym med opinionsjournalistik. Det är tveklöst en uppfattning som ligger tämligen långt ifrån den traditionella idén om litteraturkritikens uppgift.

Resultatet blev att Expressen införde en rättelse där de meddelade att Ann Heberlein inte är moderat politiker. Påståendet att jag har ”försänkningar i avgrundshögern” rättades dock inte. Uppenbarligen anser Olsson att detta är ett ovedersägligt faktum, ungefär på samma sätt som att jag är kvinna.

Naturligtvis måste ledar och kultursidor nagelfara påståenden, uttalanden och texter, kritisera svaga argument och bristfälliga slutsatser, ta avstånd från misshagliga attityder och ideologier, avslöja lögner och peka på förvanskningar. Det är opinions- och kulturjournalistikens uppgift. Att kritisera åsikter och avslöja bristfälliga resonemang är dock inte synonymt med personangrepp och barnsliga påhopp på människor vars uppfattningar man inte delar. Att avfärda meningsmotståndaren som ”brun” och komma med insinuanta påståenden om ”dubbla agendor” är den lates och dummes strategi. Borde vi inte kräva mer än så av landets kultur och ledarredaktioner?

Naturligtvis har jag under dessa år på botten av en spyhink ägnat mig åt självrannsakan: Har jag gått över gränsen? Har jag uttryckt mig rasistiskt eller fascistiskt? Vad är det jag har förfäktat som väckt sådan avsky? Det är framförallt min argumentation i tre frågor som lett till högljudda och osakliga påhopp:

  • Relationen mellan sexuellt våld och etnicitet. I ett flertal texter och i två böcker (Den sexuella människan från 2005 och Våldtäkt och kultur, 2018) har jag resonerat kring den överrepresentation av män från Mellanöstern och Nordafrika vi (enligt statistik från BRÅ) ser vid sexualbrott. Efter att både Aftonbladet och Expressen uppmärksammat den tidigare nämnda överrepresentationen i stora artikelserier och Uppdrag Granskning gjort reportage om detta förhållande torde det vara okontroversiellt att redogöra för detta förhållande.
  • Behandlingen av tiggande EU-migranter i Sverige. I flera artiklar har jag argumenterat för att det är moraliskt klandervärt att ge pengar till utsatta människor som skickats hit för att tigga på våra gator. Jag menar att den som skänker pengar till en rumänsk eller bulgarisk tiggare bidrar till att exploatera utsatta människor och cementerar fattigdom. Regeringens särskilde utredare, Martin Valfridsson, landade i amma slutsats som jag i sin rapport om utsatta EU-medborgare i Sverige: Ge inte pengar till tiggande EU-medborgare. Flera artikelserier samt reportage i SVT har belyst det beklagliga förhållandet att människohandel, kriminalitet och prostitution frodas i tiggandets kontext.
  • Mitt försvar av det sekulariserade samhället som tagit sig uttryck i ett ställningstagande mot böneutrop och huvudduk på minderåriga flickor. Jag är själv bekännande kristen, men är av den bestämda uppfattningen att religionsfrihet innebär både rätten att utöva sin religion och rätten att slippa pådyvlas religion. Det är ett principiellt ställningstagande: i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle bör våra gemensamma rum vara neutrala. Religiösa argument har inte i en politisk debatt att göra.

Jag har inget som helst behov av att ”be om ursäkt” för något av det jag argumenterat för, som Ulf Olsson påstår. Tvärtom. Jag har bidragit till diskussionen av komplexa frågor med moraliska dimensioner utifrån den kunskap och den övertygelse jag har – och jag är bedrövad över att inte fler velat delta i diskussionen med sakliga och balanserade argument. Jag tror att vi hade haft ett öppnare, mer tolerant, trevligare och mer fruktbart samtalsklimat i offentligheten om kulturskribenter och opinionsjournalister tagit uppdraget att belysa och diskutera komplexa samhälleliga och kulturella fenomen på allvar och bemött argument på ett seriöst sätt och kritiserat slutsatser snarare än att använda sitt utrymme i spalterna åt illvilliga tolkningar och fåniga personangrepp.

I detta har naturligtvis alla skribenter ett ansvar – och ytterst ligger ansvaret på kultur och ledarredaktionernas chefer. Ta ansvar för de osakliga påhopp och nedsättande tillmälen som trycks på era sidor. Tukta svansen. Kräv av era skribenter att de kan verifiera sina påståenden med ett citat eller en länk. Hat och lögner är inte rättfärdigat för att det trycks i en tidning. Au contraire – en lögn är värre på en ledar- eller kultursida än på en blogg eller på Twitter eftersom ledar och kultursidor har ett helt annat förtroendekapital. Ta vara på det.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

5 kommentarer till “Rapport från botten av en spyhink: Om ”Tonen” på ledar- och kultursidor”

  • Att du attackerats så hårt beror enbart på att du givit röst åt alla dem som drivits ut ur åsiktskorridorerna som byggts upp det senaste decenniet. De böcker och texter som du skrivit har i alla fall gett mig mycket att tänka på. Du har varit en frisk fläkt i debatten, fortsätt så och låt inte åsiktspoliserna inom kulturvänstern tysta dig!

  • Jag kan bara hålla med. När jag läste recensionen blev jag helt förbluffad. Var får tidningarna tag på de här skribenterna som verkar sakna allt eget omdöme och självkritik? Och samma avsaknad hos redaktionschefer. Det slår tillbaka på tidningens rykte, och det är urtrist som läsare att behöva tappa respekten och förtroendet för våra stora tidningar.

Kommentera