Vad stort sker, sker i tysthet. Den svenska bevakningen av coronakrisen har i den mån den bemödat sig om att blicka utomlands koncentrerat sig på de stora elefanterna. Inledningsvis handlade det om Kina; därefter låg fokus på Italien och det dramatiska utbrott som emanerade från Lombardiet. Storbritannien har varit intressant och givetvis USA. Jämförelser mellan Sverige och våra nordiska grannländer företas också med jämna mellanrum.

Ett land som däremot hamnat lite mellan stolarna i den svenska bevakningen är Belgien. Detta är, enligt min uppfattning, en smula egendomligt. Landet har under de senaste veckorna ryckt fram som världens mest drabbade land per capita, både vad gäller antal konstaterade fall och – framför allt – vad gäller antalet dödsfall.

Om man tittar på den statistik som varje land rapporterar in till WHO och som sammanställs varje dag klockan 00.00 GMT, så kan man konstatera förfärande siffror för detta land som trots sina 11,5 miljoner invånare inte är mycket större än det svenska landskapet Småland. Idag (den 9 maj) rapporterar Sciensano (den belgiska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten) att sammanlagt 8.581 belgare har avlidit till följd av covid-19, vilket ger talet 740 per en miljon invånare. Detta är det högsta talet i världen just nu. Italiens siffror ligger på 500, under det att Storbritannien och USA ligger på 465, respektive 238. Sverige har i skrivande stund 319 avlidna per en miljon och ärkerivalen Nederländerna (som belgarna ständigt jämför sig med) ligger på 316 – det vill säga mindre än hälften av de belgiska siffrorna.

Hur har nu detta kunnat ske? Vad är det egentligen som har hänt i detta land?

Om man skall tro belgarna själva så dör det så många människor eftersom Belgien är bättre än alla andra länder. Man är bättre på att räkna, man har noggrannare statistik och man är ärligare än på andra håll. Enligt riksepidemiologen på Sciensano, Steven van Gucht, skullee man behövt räkna bort hälften av alla döda i Belgien om man räknade som i andra länder. Steven van Gucht har med sina dagliga briefingar och tv-framträdanden blivit något av Belgiens motsvarighet till Anders Tegnell.

I Belgien vill man gärna lyssna på experterna och inte politikerna. I det djupt delade landet, som i princip består av tre självständiga stater: det rika och borgerliga Flandern (6,6 miljoner invånare), det fattiga och socialistiska Vallonien (3,6 miljoner), samt den tvåspråkiga och invandrartäta stadsstaten Bryssel (1,3 miljoner), misstros politiska initiativ på federal nivå eftersom de kan tänkas gynna den ena eller andra sidan. Därför har de belgiska politikerna trätt i bakgrunden till förmån för Sciensanos statistiker och tjänstemän.

Hur räknar man då? Jo, man räknar givetvis alla konstaterade fall som inträffat på sjukhusen, men även de som avlidit på något av landets 1.500 äldreboenden där man inte gjort något test, men där personalen kan intyga att personen ifråga uppvisat coronaliknande symptom under sin sjukdom. Av alla som hittills har avlidit 46 procent gjort detta på ett sjukhus, under det att 53 procent gått hädan på ett äldreboende – men i denna senare kategori utgörs hela 84 procent av personer som registrerats som avlidna i covid-19 enbart baserat på misstanke.

Som en kommentar till denna policy har premiärministern Sophie Wilmès (från det franskspråkiga vänsterliberala partiet Mouvement Réformateur) sagt att regeringen vill vara så öppen som möjligt gentemot medborgarna. Det är bättre att räkna i överkant för att undvika spekulationer om att regeringen skulle ”mörka” siffror. Hälsoministern Maggi de Block (från det flamländska högerliberala partiet Open Vlaamse Liberalen en Democraten) har å sin sida sagt att Belgien borde ses som en förebild för hela Europa: ”Man mäter på olika sätt i olika länder, men Belgien har den bästa och mest detaljerade statistiken”. Denna öppna linje har också betalat sig i form av ett ökat opinionsstöd för den sittande regeringen, trots de förfärliga dödssiffrorna. Belgarna har också hanterat de olika påbud som kommit i samband med ”lockdown” med såväl disciplin och jämnmod (på ett närmast obelgiskt vis, skulle en holländare kunna säga).

Men oavsett hur man nu räknar (och framtiden får väl utvisa vad som är riktigt) är det ovedersägligt så att den viktigaste orsaken till de höga belgiska dödstalen är att coronaviruset fick spridning på de många äldreboendena i landet. I Belgien bor äldre personer som inte längre kan klara sig själva så gott som aldrig hemma hos släktingar. De flyttar in på äldreboenden och detta sker i ännu högre grad än i Sverige. Av alla belgare som är äldre än 65 så bor 71 av 1000 på en sådan institution, under det att det i Sverige handlar om nästan hälften så många: 41 per 1000.

När Belgien blev varse utbrottet i Italien under februari och det fruktansvärda tryck som uppstod på sjukhusen där sattes alla resurser in på att stärka sjukhusens möjlighet att ta emot patienter på intensivvårdsavdelningar ge dessa tillgång till respiratorer. All tillgänglig skyddsutrustning, såsom munskydd, visir, rockar, etc., koncentrerades också till sjukhusen. Det uppstod snabbt en brist på framför allt munskydd, eftersom regeringen ett år tidigare hade beslutat om destruktion av sex miljoner andningsskydd av FPP-2 typ på grund av överskridet bäst föredatum, utan att ersätta dessa. Dessa brister drabbade framför allt äldreboendena.

För att underlätta för sjukhusen påbjöds också att personer på äldreboendena i möjligaste mån skulle kvarstanna där och inte föras till sjukhus – allt för att skydda sjukhusens intensivvårdskapacitet. Och detta lyckades man bra med. Till och med när intagningarna på IVA var som högst i april fanns det hela tiden reservkapacitet, med undantag för ett par särskilt hårt drabbade sjukhus i Bryssel. Överlag har aldrig mer än 60 procent av den totala kapaciteten utnyttjats vid något tillfälle under coronakrisen. Den mänskliga kostnaden för detta har fått bäras av äldreboendena, som på något vis glömdes bort i hanteringen när alla klutar sattes till för att klara sjukhusen.

Hur kom då smittan in i Belgien och hur spreds den? Efter en genetisk analys av det virus som drabbat Belgien har Sciensano kunnat konstatera att den är av samma typ som drabbade Italien. Teorin om att Belgien drabbats särskilt hårt på grund av att landet är ett av Europas mest tättbefolkade ger epidemiologen Steven van Gucht inte så mycket för. Förvisso bor här fler människor per kvadratkilometer än på många andra håll i Europa, men individuell trångboddhet är knappast något annat än ett marginellt fenomen.

Enligt van Gucht kom smittan in i Belgien under karnevalssäsongen i slutet av februari. I stora delar av det katolska Europa är detta en tid för festligheter och resor. Många belgare åker under ledigheten till Italien för att åka skidor, äta god mat och festa. Det är enkelt att ta sig dit: man sätter sig i bilen i Antwerpen efter frukost och är framme i Milano lagom till middagen. Karnevalsfirandet präglas även på hemmaplan av festligheter och intensiv kontakt med en massa människor. Det var då som allt spreds och när väl regeringen beslutade om lockdown var det nästan för sent.

Det kan ligga en hel del i denna teori om karnevalsfirandet som en accellerator för spridandet av coronaviruset. De delar av Tyskland som drabbats hårdast är Bayern och Rhenlandet och det är också där som karnevalsfirandet är som intensivast. Samma sak i Nederländerna där de två katolska provinserna Nordbrabant och Limburg drabbats mycket hårdare än andra delar. Där firas det karneval och där bröt pandemin ut först.

Nu går alla kurvor åt rätt håll och karantänsreglerna hävs nu successivt, men Belgien har, som de flesta andra länder, fått ett och annat att tänka på. Här finns lärdomar att dra.

Erik van der Heeg

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

2 kommentarer till “Gästinlägg: Därför drabbades Belgien hårdast av coronaviruset”

  • Ja, man kan ju analysera intill döden, hur olika stater valt att agera, det som antagligen skiljer är hur man kulturellt värderar liv kontra ekonomi.
    Den som noga följt den svenska debatten kan frestas att konstatera att det är kartan som styr verkligheten.
    Vi har fått en mängd ”killgissningar” från Folkhälsomyndigheten, och ofta verkar dessa ligga i linje med vad som är mest bekvämt eller billigast.
    Mvh Bosse

  • Tack Susanne för artikeln om Corona I Belgien.
    Jag har läst den med stort intressant. Det verkar vara riktigt att Belgiens statistik gör att dödstalet I Belgien
    förstoras upp I jämförelse med andra länder.

Kommentera