Ibland påstår jag att Sverige är världens mest postmoderna land. I Sverige tillmäts nämligen ord mycket stor vikt, i den meningen att vi tycks tro att ord skapar verkligheten, snarare än att ord beskriver verkligheten. Genom att kalla något för något det inte är, ge ett fenomen, en företeelse eller en person ett nytt namn tycks vi tro att vi ändrar på verkligheten. Det här är inget nytt fenomen i Sverige. Redan på åttiotalet döptes ”städerska” om till ”lokalvårdare”. Det är möjligen en tjusigare titel, men det ändrar inget i sak. Att städa är fortfarande ett slitsamt och illa betalt arbete, oavsett vad det kallas. Ändå är det betydelsefullt vilka ord vi använder för att beteckna vad – för även om ord inte ändrar verkligheten så ändrar ord människors tolkning av verkligheten.

Ord betyder något. De är aldrig neutrala. Ord kan dock förlora sin laddning, sitt värde, sin mening om de används för ofta och i fel situationer. ”Barn” är ett exempel på ett ord som är på väg att förlora sin ursprungliga konnotation till någon som är svag, oskyldig och i behov av omsorg. I flera år har ordet barn missbrukats i den svenska debatten. Otaliga texter har skrivits och reportage gjorts om den grupp som kallas ”ensamkommande barn”. Begreppet ensamkommande barn leder mina tankar till finska krigsbarn, inte till de unga män som syns på bilderna som illustrerar texterna om vår tids ”krigsbarn”.

”Barn” har blivit ett mycket tänjbart begrepp de senaste åren. Journalister och aktivister använder naturligtvis ordet barn ytterst medvetet: de vill att läsaren eller åhöraren ska se ett övergivet barn framför sig, en pojke eller flicka med en ryggsäck och en nalle som enda sällskap. Det är naturligtvis ett bedrägligt beteende. De ensamkommande barnen är ytterst sällan prepubertala, i princip alltid av manligt kön och ofta närmare tjugo än tio. Det handlar alltså inte om barn, utan om män. ”Ensamkommande män” vädjar till en helt annan sorts känslor än ”ensamkommande barn”.

Ett annat begrepp som används så ofta och så fel att det riskerar att förlora sin ursprungliga betydelse är ”flykting”. Flykting används i allt högre utsträckning om alla som sökt sig hit från andra länder, oavsett var de kommer ifrån och varför. Ingen skillnad görs på arbetskraftsinvandring, ekonomiska migranter och flyktinginvandring. Det är djupt beklagligt. Flykting betecknar en juridisk status som innebär rättigheter (och skyldigheter) stipulerade i FN:s flyktingkonvention. Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU:s regler är du flykting om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp (migrationsverket.se).

Begreppet ”papperslös” är ytterligare ett exempel på fenomenet. Istället för att kalla människor som lever olovandes i vårt land, ofta efter ett eller flera avvisningsbeslut, för det de är, nämligen illegala invandrare, väljer både journalister, politiker och opinionsbildare att kalla dem för ”papperslösa”. Det handlar naturligtvis om att väcka sympatier för den illegala invandraren och är ett resultat av den mycket framgångsrika kampanjen ”ingen människa är illegal” som lanserades av vänsteraktivister i slutet på 1990-talet.

Nästa fenomen att omdefinieras är islamistiska terrorister. Män som lämnat Sverige för att ansluta sig till islamistiska terrorgrupper, delta i strider, mord och våldtäkter och som sedan kommer tillbaka till Sverige för att leva gott på det svenska samhället naivitet benämns ”återvändare”, ungefär som om de arbetat eller studerat utomlands ett tag. Det är naturligtvis befängt och jag undrar vilka bevekelsegrunderna är för att förminska deras dåd. Det är ju nämligen det man gör, när man överslätande använder ordet återvändare istället för islamist. Det är osmakligt och djupt respektlöst mot deras offer.

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

14 kommentarer till “Nej: De är inga ”återvändare” – de är våra fiender!”

  • Och migranter från Mellanöstern och Afrika heter nu ”nyanlända”.
    Skulden är så klart primärt Sveriges journalistkårs som med hjälp av gigantiska, tvångsfinansierade SVT/SR & Co. är Sveriges Sanningsministerium. Det är klockrent Orwellskt nyspråk.

  • BRA!

    Några reflexioner

    En dåtida komiker föreslog ”golvkosmetolog” när lokalvårdare blev slitet.

    Därför använder jag de ord jag är uppvuxen med; N- och Z-orden. Och att det bor lappar i Lappland.

    Problem skall lösas vid källan, inte med språket.

    Ersättningen för Zigenare har blivit Rom. De flesta ser en sämre klang i Rom än Zigenare. Zigenare är ju romantiskt. Se t.ex. några scener i James Bond ser rött.

    Eller denna.

    https://www.youtube.com/watch?v=axwWaUTjSG4&frags=pl%2Cwn

    Vänstermalena sjunger att kärleken har zigenarablod!

    En spade är alltid en spade!

  • Problem, oftast svårlösta eller omöjliga att lösa, kallas numera utmaningar för att ge intrycket att bara man fokuserar och tar i litet så löser det sig.

  • Bra text om ordbruk som länge stört mig. Ett annat ord, laserat av Mona Sahlin under hennes inte så framgångsrika tid som samordnare mot våldsbejakande extremism är ”resenärer” som beteckning på folkfienderna som drog iväg till Syrien och nu blir ”återvändare”. Snacka om eufemismer.

  • En återvändare kallas de som kommer tillbaka från sin hembygd. Tex en norrlänning som har bott i stockholm i flera år

  • Hej.

    Ord är tankar: tankar är ord.

    Avlägsna ordet och tanken kan inte tänkas; introducera ett ord, och tanken tänks utifrån definitionen.

    Skapa associationen att ordet är fult, och tanken blir ful.

    Fula tankar finns hos fula människor; tänk därför inte fula tankar, så är du inte en ful människa.

    Detta är inte nytt, eller okänt, eller ens särskilt svårt att begripa. Men då svensken aldrig släpper tutten, vare sig den är kyrkans eller statens, så blir svensken heller aldrig vuxen. Svensken i gemen har i generationer lämnat allt till Partiet Staten – traditioner, uppfostran, värderingar, tro, familjeliv, samliv, trädgårdsskötsel, med vilken färg du får stryka ditt hus […] Listan över vad staten inte bestämmer är lättare att sammanställa.

    Bortsett från språket kan man också göra en rationell kalkyl, av samma slag som en misshandlad partner eller ett misshandlat barn gör instinktivt: hur skall göra för att inte provocera fram en våldsam reaktion? Så agerar Partiet Staten, och så säger dess prästerskap journalisterna att det skall vara – du som tar del av samizdat, dissidentmedia, eller som jämför av Partiet Staten sanktionerad rapportering med andra källor… är du verkligen en i den solidariska samhällsgemenskapen, eller är du suspekt?

    Sedan undrar jag, adresserat till både bloggaren och övriga läsare: vad anser ni konkret att staten Sverige skall göra med dessa män och kvinnor? Jag har mitt svar – vad gjorde Röda Armén med SS-män?, men det är kanske inte den vanliga svenskans svar?

    Kamratliga julhälsningar,
    Rikard, fd lärare

    PS Strecken är där för att det skall bli stycken; endast ny rad verkar inte funka för det. DS

  • Språket är det bästa verktyg vi har för förståelse. Dock finns ingen absolut förståelse, annat än i teoretisk mening. Ytterst är skälet till att vi överhuvudtaget tilltalar en annan människa, vår reproduktion, vi måste reproducera oss och skydda vår avkomma. Det leder till att ett faktaunderlag som lämnar dem enklaste omständigheter, som t ex det regnar ute, till slut blir underlag för värderingar. Orden blir värdeladdade, dvs uttrycker värderingar. I vårt system, politikernas makt och marknadens pengar, är värderingarna handlingsdirigerande för medborgare. I den demokratiska debatten brukar ordens värdeladdningar relatera till systemets makt och pengar. Ibland står debattörerna i beroendeförhållande till dem mäktigaste och rikaste och värdeladdar orden i relation till detta. Ibland är debattörerna relativt oberoende, och kan uttrycka sig friare.

  • Bra Ann.

    Fortsätt på den tråden.
    Ett ord som jag har tänkt på är ”rasism”. Det används slarvigt och utan att man säger vad man egentligen menar med det. Inom vänstern används ordet som ett skällsord och allting man inte gillar är rasism.
    Samma sak kan man säga om ordet ”fascism”. Inte alla som använder det ordet verkar veta vad det är.
    Häromåret kunde man höra en bokutgivare som gav ut ”Mein Kampf” på svenska och som med rätta kunde säga att det här är fascism, och som en god orsak till att utge den. Eftersom det begreppet är missförstått i Sverige.

    Utveckla gärna detta på din blogg.

    Undertecknad är kommer från Stockholm men har släktingar södra Skåne (Lund).
    Det är faktiskt sant.

    AC

  • Dessa ordkombinationer (”återvändare”, ”det är allvar nu”, ”allas lika värde” etc) faller alla under vad som inom psykologisk krigföring brukar kallas för ”thought-terminating clichés” och de syftar endast till att undertrycka kognitiv dissonans, dvs hjärntvätta massorna till passivitet i stället för att de upprörs över, ser samband mellan och agerar på specifika händelser eller tillståndet i landet i allmänhet.

Kommentera