Så här i juletider har jag ett boktips. Jag rekommenderar läsning av Nick Hornbys roman En god människa  från 2001. Hornbys tillsynes lättviktiga roman är nämligen en av de bättre diskussionerna av godhetens innebörd jag läst. Godhet är ju högaktuellt så här års, eller hur? Det är nu välgörenhetsindustrin går på högvarv, det skänks pengar till läkare utan gränser och köps getter och kanske ger du din lokale tiggare en extra slant när du kommer med dina plastkassar fullproppade med onyttigheter att inmundiga under julhelgen. I juletider premieras värdet ”god” före andra värden – men vad innebär godhet?

Att det inte är helt lätt att var en god människa illustreras väl av Nick Hornbys karaktär David. David, som försörjer sig på att skriva beska krönikor under signaturen ”Argast i Holloway”, bestämmer sig en dag för att bli snäll, bättre – en god människa. Från att ha varit en cynisk och gnällig typ förvandlas han över en natt till en solstråle som inget hellre vill än att skänka av sitt överflöd till andra. Han ger sig i kast med sitt självpåtagna uppdrag med stor iver: Han skänker bort barnens dator till kvinnocentret eftersom de misshandlade kvinnorna säkert behöver den bättre än vad hans bortskämda barn gör. Söndagssteken som svärföräldrarna skulle bjudas på ger han till några hemlösa (och hungriga) män. Svärföräldrarna som är tämligen välmående mår säkert bara bra av att skära ner på köttet. När han låter en uteliggare flytta in i ett av barnens rum får hustrun Katie nog.

Jag känner stor sympati för Katie, även om David ju faktiskt försöker göra gott. I sin iver att manifestera sin nyfunna inneboende godhet missar han något väsentligt – nämligen att han har större ansvar för dem som står honom nära än för främlingar. Jag, liksom Davids hårt prövade hustru Katie, anser nämligen att släktskap och närhet räknas. Jag har större ansvar för min dotter än för grannens dotter och jag bör vara mer lojal med min man än med vilken annan man som helst. Liksom omsorgsetikern Nel Noddings menar jag att vi har starkare förpliktelser mot våra närmaste. Noddings anser att våra plikter inskränker sig till dem som vi står i relation till – och att ett visst mått av partiskhet tycks vara nödvändigt för både vänskap och kärlek.

Vi måste helt enkelt göra skillnad på människor. Om vi inte gör det, är vi dåliga föräldrar, dåliga vänner, dåliga söner och döttrar och dåliga partners. Människor – alla människor – har nämligen ett behov av att känna sig speciella och utvalda. Hur speciell känner man sig om ens partner (av ren godhet, givetvis) ligger med alla behövande kvinnor? Om ens mamma hellre arbetar ideellt med andra barn än hämtar dig tidigare på dagis? Om ens son tillbringar julen med hemlösa och låter dig sitta ensam framför teven? Rädda gärna världen, men se till att ta hand om det som är ditt största ansvar först. Ta hand om dina barn, dina föräldrar, din partner och dina vänner. Få dem att känna sig exakt så älskade och betydelsefulla som de är. Det är vad en människa som är god på riktigt gör.

EFTERORD

Kanske känner du igen texten ovan? Den publicerades ursprungligen på Göteborgspostens ledarsida, för ganska exakt ett år sedan. Föga anade jag att textens budskap – att vi har större ansvar för våra närmaste än för andra – skulle uppfattas som kontroversiellt. Faktum är att denna lilla text, som i grunden handlar om att inte glömma bort de människor som står oss allra närmast, om mormor, farfar, den ensamma fastern, din pappa eller dina syskon, orsakade ett av de värre drev jag varit med om. Riksdagspolitiker (V) ansåg att texten visade tydliga tecken på ”tilltagande psykisk ohälsa” och kulturskribenter vältrade sig i beskrivningar av min ondska. I veckor diskuterades min psykiska hälsa och förmodade ondska – allt för att jag hävdar att jag har större ansvar för mina egna barn än för andras barn.

Reaktionerna säger så mycket om det mentala tillstånd delar av den svenska offentligheten befinner sig i – totalt frånkopplade från varje tillstymmelse till autentiska känslor och mänskliga instinkter. Det som är självklart för majoriteten av mänskligheten – att ta hand om sina närmaste innan man hjälper främlingar – tolkas i en överhettad svensk debatt alltså som antingen tecken på psykisk ohälsa eller som ondska.

Sverige är ett mycket märkligt land.

 

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

4 kommentarer till “Rädda gärna världen – men ta hand om din egen familj först”

  • I gemenskap med våra närmaste skapas vår personliga identiteter.Helt kort, vi behöver varandra för att kunna leva ett meningsfullt liv.Men det motsäger inte att vi kan ha sunda och skapande relationer med andra människor. Kanske är de så, att omvårdnaden om våra närmaste förutsättning.för meningsfulla relationer med andra människor.

  • Ja, Sverige är ett mycket märkligt land, och i behov av en aldrig tidigare skådad moralisk, social, politisk, ekonomisk och mental dunderkur. En bra början skulle vara att ha en etikdoktor i Sveriges Riksdag. Gör ett försök till om det blir extra val i april nästa år.

  • Ann!
    Det är inte över än.
    På julaftonens morgon lyssnade jag på radions P1 i bilen på väg till släkten.
    Programmet heter ”Godhet med Beate” och var i delar upp och ned vända världen för mig som läst ”Den banala godheten”.
    I slutet, vid 34:11 kom prästen Camilla Lif med sin slutpunkt: ”Ingen annan får säga till mig att min godhet är banal.”

    Länk:
    https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205601?programid=2702

  • Ann. Jag tror såhär. Biologisk och evolutionärt kommer vi att ta hand om våra närmaste i SKARPT LÄGE. Men en del del är så marinerade av den ideologi man valt att tillhöra, av något skäl, att man svarar som man tror att man måste svara för att få tillhöra (den gruppen). Vanlig kognitiv bias alltså. Typ.

Kommentera