För många år sedan lyssnade jag på en radiointervju med Jan Myrdal. Han lät påtagligt nöjd med sig själv när han frankt meddelade att han inte ändrat åsikt sedan han var tonåring. Det har jag. Många gånger. Min erfarenhet är att fler människor liknar mig än Jan Myrdal i det avseendet – vi byter åsikt, ändrar oss, omprövar tidigare ståndpunkter och reviderar uppfattningar. Tack och lov, tycker jag, inte minst när jag drar mig till minnes de ofta tvärsäkra, sällan väl underbyggda och tämligen onyanserade åsikter och uppfattningar jag hyste i tjugoårsåldern. Livet, människor vi möter, erfarenheter vi gör, samtal vi har och böcker vi läser tvingar oss att ändra uppfattning, åsikt, ja ibland livsstil.

För över ett decennium sedan, när jag höll på att skriva min doktorsavhandling, var jag tillsammans med andra doktorander från Sverige, Norge, Danmark och Finland på ett forskarinternat i en liten finsk by, långt från ära och redlighet. Temat var medicinsk etik. En av föreläsarna, en äldre manlig professor som skrivit otaliga texter om etik och stamcellsforskning höll en föreläsning som gjorde djupt intryck på mig. Professorn, som tidigare varit mycket kritisk till stamcellsforskning, uttryckte sig nu trevande, osäkert och sökande. Hans fru, berättade han, hade drabbats av en mycket ovanlig, svår och obotlig sjukdom. Kanske kunde stamcellsforskning finna bot för henne? Ibland tvingar livet oss att ompröva tidigare åsikter – också sådana åsikter som varit av fundamental betydelse för oss.

Trots detta stöter jag ständigt på människor som hyllar den Myrdalska hållningen, det vill säga en total ovilja till reflektion och omprövning, människor som tycker att det är ett tecken på svaghet, bristfällig karaktär och allmän uselhet att ändra uppfattning. Jag ser hur människor nitiskt letar artiklar och klipp från radio och tv-intervjuer för att bevisa att x,y och z minsann argumenterade för öppna gränser/religiösa friskolor/ekonomiskt bistånd till papperslösa då och nu minsann vill ha stränga gränskontroller/avskaffa religiösa friskolor/omedelbart kasta ut papperslösa eller vad det nu kan vara. De nitiska är i allmänhet människor som alltid (hävdar de själva) ansett att öppna gränser är livsfarliga, religiösa friskolor ett gissel och att papperslösa måste utvisas omedelbart (alltså hyst, i sitt eget tycke, ”rätt” åsikt). Man skulle ju kunna tänka sig att de är nöjda med att människor ändrat åsikt till den de själva förespråkar, men icke. Här ska det hängas ut och ställas till svars.

Vad är poängen med att posta en text någon skrev för fyra år sedan om ett då dagsaktuellt ämne och kräva svar nu? Leder det diskussionen framåt? Är det konstruktivt? Nej, inte ett dugg. Att människor omprövar tidigare uppfattningar är inte ett bevis på att de är vindflöjlar, utan på att de faktiskt är reflekterande varelser som lyssnar på andra och tar intryck av andra människors erfarenheter och argument. Jag tycker att de är förtjänstfullt. Vi befinner oss just nu i en tid när många människor tvingas ompröva tidigare åsikter och hållningar.

Att en förändring kommer till stånd och att en rad allvarligt problem äntligen tas på det allvar det förtjänar är långt viktigare än att bittert anklaga de som nu vaknat för att inte tidigare agerat. Den attityden – hetsjakten på och föraktet för dem som reviderar tidigare uppfattningar – uppmuntrar inte andra att våga ifrågasätta sina åsikter och tolkningar.

Världen är stadd i ständig förändring, och ibland förändras världen mycket fort. Vårt land har förändrats väldigt mycket på kort tid. Från att ha varit ett monokulturellt land med en ytterst homogen befolkning i århundraden har Sverige blivit mångkulturellt på knappt ett decennium, med särskild betoning på de senaste åren. Bara en dåre hävdar att det inte förändrar Sverige. Det är en förändring som vi måste förstå och förhålla oss till, så klokt och sansat som möjligt. Det finns enormt många debatter som ännu inte förts, som måste föras, och det finns mängder av problem som måste lösas. I det arbetet måste vi lyssna på varandra, varandras erfarenheter, kunskaper och argument. Kanske blir vi övertygade om att den andre förslag på lösning är bättre, att en annan hållning än min egen är rimligare. Ja, men då så. Så fungerar demokratiska samtal. Så fungerar tänkande människor – de lyssnar, argumenterar, drar slutsatser. Ibland låter de sig övertygas att ändra uppfattning och drar nya slutsatser, ibland övertygar deras argument den andre som tvingas revidera sin tidigare hållning.

Viktigare än att leta syndabockar, peka finger och hänge sig åt allmän bitterhet över tidigare beslut är att blicka framåt och vara konstruktiva, tillsammans. Många människor har anledning att ifrågasätta tidigare åsikter och hållningar. Det är bra. Bara så kan vi förflytta oss framåt. Men – och det här är ett viktigt men – svåra beslut kräver eftertanke och tid. En annan tendens, parallell med ansvarsutkrävningsdiskursen, är alltför snabba och tvära kast. Ibland krävs snabba beslut, men oftare än man tror har man tid på sig att resonera, fundera, samtala och tänka innan man fattar beslut. Den flockmentalitet som vi ser i offentligheten är bekymmersam.

Tonen i det offentliga samtalet i Sverige är för närvarande bedrövligt – en orgie i missförstånd, illvilliga tolkningar, anklagelser, one-liners och ren och skär dumhet. Nog kan vi bättre? Att byta åsikt är inte ett tecken på svaghet och intellektuell lättja. Det är ett tecken på styrka och intellektuell hederlighet.

Ann Heberlein

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

15 kommentarer till “Om intellektuell hederlighet och rätten att byta åsikt”

  • Tänk om etablissemanget kunde ta detta till sig. Istället letar man alltid efter vad personen sagt för kanske 15 – 20 år sedan. Idag har vi dessutom statligt finansierade grupper, Expo är en, som letar och hänger ut personer. Som du skriver, man måste alltid vara beredd att ändra sig om antingen man själv inser att det finns ett bättre alternativ nu än man funnit tidigare, eller att verkligheten förändrats. Att Jan Myrdal inte ändrat sig (eller Jan Guillou för den delen) är ju inte märkligt, han/de anser sig alltid ha rätt.

  • Väl rutet Ann Heberlein, fortsätt ryta för det finns många som inte vill ta till sig någonting.
    Och också härinne, så att säga, och jag har några gånger försökt få de som driver siter att kolla sina kommentarsfält.
    Jag är säker på att du och Erik van der Heeg förstår vad jag menar då ni naturligtvis läser kommentarerna, jag har fått ett par gillaknappar av honom på ledarsidorna.se till exempel, men vad jag undrar över är vad de som äger och driver sidorna tror sig få ut av att ha ett oredigerat kommentarsfält med de ofta grova texter som skrivs.
    Intellektuell hederlighet ser man sällan i texterna, och aldrig bland de som jag har börjat benämna kroniska kommentatorer.

    • Ett typiskt uttryck i sammanhanget förefaller vara ”de vill ha det så här” (och liknande), inte sällan riktat mot personer som har ändrat åsikt och verkligen vill göra något åt landets olika problem. Svårt tro att den typen av kritik kan leda till något konstruktivt.

      ”Kroniska kommentatorer”? En stark kandidat till ett av nyorden 2019. Tack! Samtidigt måste förstås olika åsikter få komma till tals.

  • att inte kunna reflektera över sina åsikter….jag kommer att tänka på fanatism.
    Gamla svärfar var grundmurad sosse ända in i kaklet och Volvo var den bästa bilen, så det så. Japansk skräp gjorde sig icke besvär.
    Sista bilen han hade var en Volvo s40, egentligen en Mitsubishi med Volvos logga på. När han fick reda på det vägrade han att tro på det. Det var en Volvo….punkt!
    Jag tog aldrig upp ämnet igen.
    Vila i frid gamla svärfar.

  • Jag trodde att CO2 kunde leda till klimathot. Tills ca 2003 när jag läste debattartikel av Sandviks förre VD. Han påpekade att om det finns risk för tipping-points skulle de redan hänt för länge sedan. I stället ansåg han klimatet vara självstabiliserande. Hittar inte den artikeln, men väl denna.

    https://www.va.se/nyheter/2015/10/09/per-olof-eriksson/

    Ett enkelt sätt att inse detta är följande:

    Ökad CO2 leder till litet varmare – JA

    Det ökar avdunstning av vatten – JA

    Vattenånga är växthusgas – JA

    Men vatten bildar också moln som inte är ånga – JA

    Ökade moln KYLER planeten – JA (detta vet alla som solat på en strand!)

    Så jag tror (ursäkta VET) att klimathotet är lögn och emperin visar:

    INGEN tempoökning på 20 år

    INGEN ökning av havshöjningsTAKTEN

    MINSKADE extremväder. Verkar varit 0 (NOLL) allvarliga tornados i USA 2018!

    Bra att man kan ändra sig

  • Demokratin utvecklas bara om människor med olika åsikter, för en respekterande debatt sinsemellan. Där man tar och ger, utbyter erfarenheter och kunskaper, förmedlar sanning och fakta, samt förhoppningsvis ”utbildar” varandra för ett bättre samhällsbygge. Tyvärr känns väl Sverige vara en bit därifrån, trots att vi nu skriver 2019. Vilket är oroväckande. Gillar din text Ann, där dina slutrader summerar Sveriges dagsform på ett mycket bra sätt.

  • Ett nöje att läsa dina texter Ann! Sunt förnuft, verklighetsbaserade, genomtänkta! mm
    Det är vi ju inte direkt bortskämda med via vår traditionella media!
    Vet precis vad du talar om! Har själv bytt åsikt i ett par större och avgörande frågor!

  • Skönt att höra att det finns andra som byter åsikt över tid. Som ung revolterade jag mot inskränktheten på den högskola jag gick, byte studieinriktning och hamnade långt ut till vänster i politiken. Tidsandan (60- och 70-tal) hjälpte till, hamnade så småningom i skolans värld och upptäckte efterhand hur feltänkt den nya pedagogiken var med sin nedvärdering av kunskaper och tron på att lika möjligheter måste ge lika utfall. Vad som därefter hänt är ju en samhällsomdaning som saknar motstycke i modern tid. En immigration på 2 miljoner människor på ett par decennier, ett mångkulturellt experiment som slagit fel och där svensk ängslighet och dåligt kulturellt självförtroende skapat enorma problem. Undra på att man gör revolt igen, men nu med konservativa förtecken.

  • Hej.

    Rätt att byta åsikt? Om det är en rätt att byta åsikt torde det också vara en rätt att hysa en åsikt. Följer av detta då rätten att agera efter åsikten, och att uppmana andra att göra likadant?

    Det blir snabbt problem av att resonera om rättigheter som om de vore något som faktiskt finns; sundare och förnuftigare (men ack så mycket otrevligare!) är att resonera i termer av möjligheter och förhinder. Kan åsikten bytas, eller ej, och till vilken kostnad? Vad skulle det kosta Jan Myrdal att byta åsikt? Allt, troligen. Hans liv skulle underkännas av honom själv – ett intellektuellt självmord helt enkelt. Han är långt ifrån ensam om detta: vår åsikt är vem vi är i alla frågor som höjer över de banala. Har en stat rätt att stifta lagar som tillåter människor att döda*? Svaret på det är lika mycket en identitets-/personlighetsbaserad åsikt som svaret på frågan om jordgubbar är att föredra framför navkapslar – ingen fråga existerar i vakuum då vi alltid skapar egna hypotetiska eller verkliga scenarion för att ta reda på hur vi besvarar frågan.

    Möjligheten att hysa en åsikt, eller hindret, är avhängigt kontext. En imam som sanktionerar homosexualitet gör det medveten om kostnaden. I Sverige kan imamen göra så till en lägre kostnad än i Irak. Likaså en svensk som argumenterar för etnisk rensning av Sverige, men som gör det utom räckhåll för staten Sverige eller dess handgångna.

    Någon rätt att hysa åsikter finns inte utöver den egna förmågan att freda sig. Ju mer förmåga att hos motståndare orsaka kostnad – desto mer rätt och rättighet har man. De gamle visste vad de talade om när de sade: ”Rätt sitter i spjutstångs ände”. Eller såhär: det du kan försvara är ditt. Det någon kan ta ifrån dig har du aldrig ägt.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS *Abort, självförsvar såväl som dödsstraff är att tillåta staten och individer inom denna att döda. Man kan välja vilken åsikt man vill om detta, och kontexten är ofta avgörande, men någon rätt till den ena eller andra sikten finns inte. DS

    • Jag har stort förtroende för personer som kan ändra åsikt och samtidigt motivera detta på ett förtroendeingivande sätt. Rätten att hysa en åsikt och att agera efter den är en helt annan frågeställning.

  • Du har väldigt rätt, under förutsättning att det finns ordentlig, redovisad anledning till att man byter åsikt. I varje fall då det gäller politiker. Men det finns inget värre än de politiker som ändrar åsikt för att det främjer karriären att gå i ledningens åsiktsband. Jag hoppas att du som nybliven politiker delar denna min åsikt.

  • Självhjälpsböcker och gå kurser med coacher för att utveckla sig verkar vara inne sedan länge. På så sätt borde vi ha en befolkning som arbetar med personlig utveckling själv men som samtidigt tycker att alla andra är statiska utan att tänka på att andra med gör framsteg. Det är inte många som har samma åsikt/smak om mat, kläder, inredning, böcker, fritidsintressen som de hade som barn, tonåring, singel, 3 barns mamma men vissa åsikter är fast for ever ?! Det är absurt. Tack för att du delar med dig av dina funderingar i inlägg. Ha det gott

  • Kommer att tänka på en scen ur Galenskaparna och After Shaves ”Stinsen brinner”. Stinsen står och pratar med en byrådirektör huruvida stationen är nedlagd eller inte:

    -Stationen är ju nedlagd! -Nej, inte nu längre. -Har du ändrat dig? -Nä, det kan man inte säga att jag har. -Läget är oförändrat alltså? -I princip ja. Men jag har gjort en ny bedömning. -Och kommit fram till vadå? -Att jag står fast i sakfrågan. -Stationen är alltså nedlagd? -Nä…

    Dialogen går fram och tillbaka och till slut tvingas byrådirektören att erkänna att han ändrat sig. Varför blir människor betraktade som förrädare när man ändrar minsta lilla åsikt? När man tar ett enda steg utanför gruppens paketerade och påbjudna tankebanor?

  • En intelligent människa måste och har naturligtvis rätt att ändra sin åsikt när den visar sig inte stämma med verkligheten.

    Men det som verkligen får mig att tappa all respekt är när det handlar om ”kappvändande” för att anpassa sig till rådande vindar bara av feghet eller egen vinnings skull.

    Om man dessutom utan att blinka, skämmas eller reflektera påstår att ”det är ju det jag alltid har sagt” har man för alltid förbrukat all sin kreabilitet.

Kommentera