Idag får vi en ny kultur och demokratiminister. Med anledning av detta publicerade Alice Bah Kuhnke ett intellektuellt och politiskt testamente på Expressens kultursida.

Jag läste hennes text med lika delar häpnad som obehag. Den är en formlig lavin av storvulna ord om ”vikten att göra motstånd”, ”demokrati”, ”konstens frihet”, ”vikten av att försvara det fria ordet” och ”det öppna samhället”. Är Alice Bah Kuhnke så här naiv – eller är hon en fullfjädrad propagandist? Om jag ska sammanfatta Bah Kuhnkes fyra år som kulturminister är det med två ord: Rädsla och ofrihet. Under hennes regim har vi blivit räddare och mindre fria. Med hennes välsignelse har nätaktivister som #jagärhär sökt efter och angett mängder av människor som uttryckt, i deras ögon, misshagliga åsikter. Rädslan för uteslutning och avstängning har gjort att mängder av människor har belagt sig sig själva med munkavel.

Under Alice Bah Kuhnkes år som försvarare av demokratiska friheter som åsikts och yttrandefrihet har det vi kallar ”deplattformering” ökat i Sverige. Människor baktalas, utesluts, förlorar uppdrag och möjlighet att försörja sig som en konsekvens av att de hyser och yttrat det som makten anser vara ”avvikande åsikter”. Studenter anmäler lärare som ifrågasätter genusvetenskapens välsignelser (exemplet Hesslow), debattörer avbokas efter protester (exemplet Bard), upprop skapas för att avsätta opinionsbildare (exemplet Teodorescu), för att nämna något av det som passerat.

Alice Bah Kuhnke har, genom sin klåfingrighet och ”reformiver”, bakbundit kulturen och kulturutövare än mer. Hon har glatt föreslagit obligatorisk ”genuscertifiering” för att få statligt filmstöd och krävt ”jämställdhetsintegrering” av branschen. De politiska kraven på kulturen har ökat under hennes fyra år som kulturminister, något som uppmärksammats och kritiserats av så skilda röster som Ola Wong och Stina Oscarsson. Kulturjournalisten Wong initierade en debatt om de allt märkligare kraven på svenska museer och hävdade att ”regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”.

Dramatikern Stina Oscarson kritiserade den så kallade kulturchecken, vilket är ett ekonomiskt bidrag en kulturutövare kan få för ett projekt om det uppfyller ett antal kriterier på ett antal perspektiv – genusperspektiv, hbtq-perspektiv – och verkade i det godas – antirasism, miljömedvetenhet – sak.  Flera tunga bokförläggare kritiserade Alice Bah Kuhnke när hon gett kulturrådet i uppgift att prioritera bokutgivning som bekämpar sexuella trakasserier. ”Bara godkända böcker får stöd av staten”, sade förläggare Kristoffer Lind.

Den som har läst Miljöpartiets kulturpolitiska program ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” (2015) är inte förvånade över utvecklingen.

Dokumentet drar upp linjerna för en ambitiös kulturpolitik med betoning på ”politik” snarare än på ”kultur”. I tolv punkter med namn som ”intersektionalitet” och ”internationalisering” drivs tesen att kultur är ett medel – till demokrati, omställning av samhället och inkludering, bara för att nämna något – snarare än ett mål. Det fylliga dokumentet är späckat med begrepp som ”mångfald” och ”mångkultur” och, utan närmare förklaring slås det fast att ”kulturpolitik först och främst är maktdelning”. Vidare hävdar miljöpartiet att kultur ”i grunden handlar om att uppfylla konventionen om de mänskliga rättigheterna”.

Den paternalistiska, för att inte säga totalitära, ton som präglar dokumentet är djupt obehagligt. Reduceringen av kultur som medel till diverse behjärtansvärda mål är beklämmande. Kulturarvet, våra kulturinstitutioner och myndigheter inom kulturområdet reduceras till verktyg för att omdana samhället och förändra medborgarnas värderingar. Detta gäller som bekant landets museer men även andra kulturinstitutioner. Intersektionalitet och mångfald ska genomsyra all kulturverksamhet i landet.

Givetvis ställs det krav på de kulturutövare som det ska ”investeras” i. Kvalitetskrav, minsann, av två slag: ”Konstnärlig kvalitet” (hur detta definieras anges inte) samt ”kulturpolitisk kvalitet”. Den andra formen av kvalitet – den ”kulturpolitiska” – beskrivs något utförligare. Det handlar om värden som ”representation, mångfald, tillgänglighet och delaktighet.”

Låt mig säga så här: Flera av de kulturpolitiska magplask som vår miljöpartistiska kulturminister åstadkommit under sina år vid makten finner sin förklaring i detta dokument. I den meningen har Alice Bah Kuhnke varit framgångsrik. Har hon varit bra för kulturen? På den frågan finns bara ett svar och det är ett eftertryckligt nej.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

4 kommentarer till “Arvet efter Alice Bah Kuhnke”

  • Sätter man en programledare för barnprogram i TV som kulturminister får man räkna med utspel på ett barns nivå. ABK har varit en katastrof för landet men en tillgång för vänsterfolket i kultursfären. En politiskt korrekt posör helt enkelt som lärt sig de rätta fraserna som ständigt måste upprepas.

  • Det är inte bara för sin illvilja som Alice Bah Kuhnke kommer att bli ihågkommen, utan framförallt för sin inkompetens. Två egenskaper som var för sig är farliga, men som tillsammans är rent förödande.

    Man hoppas att Löfven utser en kompetent socialdemokrat till ny kulturminister, efter de fyra katastrofåren med Kuhnke. För 30 år sedan hette kulturministern
    Bengt Göransson, en socialdemokrat av den gamla skolan, inte bara politiskt utan också av den goda svenska kunskaps- och bildningsskolan.

    Att försöka jämföra kulturministrarna Göransson och Kuhnke, är som att jämföra universalgeniet Leonardo da Vinci med Disneys tecknade figur Mimmi Pigg.

  • En haschrökande dreadlockhippies till kulturminister efterträder bamseklubbsAlice, trodde aldrig jag skulle sakna Per Nuder,men nu gör jag det….

Kommentera