Tillsammans med Rebecca Weidmo Uvell skriver jag en bok om yttrandefriheten – vår allra mest grundläggande frihet.

Reaktionerna på vårt projekt har varit blandade. Många förstår exakt varför vi väljer att belysa just yttrandefriheten, just nu. Andra – ofta människor till vänster – ifrågasätter vikten av att undersöka och försvara yttrandefriheten i Sverige 2019. ”Det är väl ingen som hindrar er från att höras” eller ”konstigt att det alltid är de som hörs mest som klagar på att de inte har någon yttrandefrihet”, kan man få höra. De som säger så har dock missförstått både innebörden av yttrandefrihet och vårt projekt.

Vårt projekt ”Tyst! Om hotet mot yttrandefriheten”, handlar givetvis inte om Rebecca och mig och just vår rätt att yttra oss – även om både Rebecca och jag själv fått känna på hur det är när människor försöka tysta en. Vi har båda varit utsatta för osakliga personpåhopp och nätdrev, blivit utsatta för massanmälningar på Facebook och tillskrivna felaktiga åsikter i traditionell media. Jag har blivit avbokad från föreläsningar, blivit av med uppdrag för diverse tidningar, samt fått en crowdfundingkampanj stoppad.

Det kostar nämligen att använda sin yttrandefrihet i Sverige idag. Du kan och får säga vad du vill – men att argumentera för tiggeriförbud, kritisera genusvetenskap, ifrågasätta migrationspolitiken, hysa tveksamhet inför påståendet att världen står på randen till en klimatkollaps, för att nu nämna något, är förenat med ett högt pris.

Att använda sin yttrandefrihet kan leda till att du förlorar ditt arbete. Varje vecka får jag e-mails och meddelanden från människor som vill uttrycka sin uppskattning för mitt arbete – men som inte vågar dela mina texter av rädsla för reprimander. Lärare, sjuksköterskor, poliser, socionomer och läkare skriver till mig och berättar om oegentligheter på sina arbetsplatser, om orimliga arbetssituationer – men de vågar inte träda fram. De är rädda. I ett land med en fungerande yttrandefrihet är människor inte rädda för att diskutera, kritisera och lyfta problem. I ett land med en fungerande yttrandefrihet ägnar människor sig inte åt självcensur av rädsla för att förlora vänner och inkomst.

Yttrandefriheten är en av de rättigheter som regleras av FN:s allmänna förklaring av mänskliga rättigheter. I artikel 19 kan vi läsa om envars rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet och frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Det sista påståendet – ”utan gränser” – är inte helt korrekt, eftersom yttrandefriheten begränsas av juridiska gränser gällande exempelvis hets mot folkgrupp. Men – så länge du håller dig inom ramen för lagstiftningen så äger du rätt att uttrycka dig, hysa vilka åsikter du vill, söka, ta emot och sprida information utan ingripande.

I teorin råder yttrandefrihet i Sverige. I praktiken haltar det betänkligt. Vi, som bittert fått erfara att det inte är möjligt att hysa och uttrycka vilka åsikter vi vill eller söka, ta emot och sprida information utan ingripande är en växande skara. Allt oftare hörs krav på att individer med misshagliga åsikter ska skiljas från sitt arbete och anmälningarna med åtföljande avstängning på sociala medier som Facebook står som spön i backen. Obekväma röster avbokas från föreläsningar, misshagliga författares böcker plockas bort från bokhandlar och bojkottas av bibliotek. Exemplen på människor som erfarit inskränkningar i sin mänskliga rättighet att uttrycka sig, söka och sprida information utan ingripande är många. Till det kommer självcensuren. Samtalen tystnar, kritiken uteblir, diskussionerna lamslås.

I tider som dessa är det på sin plats att påminna om Kurt Baiers begrepp ”the moral point of view”, vilket innebär att moralregler är avsedda för alla, inte bara för den grupp jag själv tillhör. Rättigheter kan inte bara gälla vissa: i en demokrati måste samma rättigheter (liksom skyldigheter) gälla för alla. Yttrandefriheten är ett utmärkt exempel på en rättighet som måste gälla alla om den ska vara möjlig att betrakta som giltig. Det ligger i sakens natur att en yttrandefrihet som bara gäller vissa, angående bestämda företeelser och fenomen, inte är mycket till yttrandefrihet.

Av alla de problem som oroar mig just nu – de ökade våldtäkterna, den ökade kriminaliteten, överbelastningen i vården, bostadsbristen, bara för att nämna något – är hotet mot yttrandefriheten det som kanske oroar mig allra mest. Om vi inte ens kan tala om problemen – hur ska vi då kunna lösa dem?

Om ni vill stödja projektet ”Tyst! Om hotet mot yttrandefriheten”, så kan ni göra det via Kickstarter.

4 kommentarer till “Är yttrandefriheten hotad?”

  • Du har så rätt. Vi har faktiskt dissidenter i landet. Och då menar jag inte bara Lars Vilks utan många andra. Medan vänsterns Greider och Schyman har fri tillgång till riksmedia och mottagare av Leninpriser (t ex Sven Wollter) hyllas och lyssnas till, är det oftast beröringsskräck för invandringskritiska, islamkritiska och klimatskeptiska röster. När det gäller SD behandlas de fortfarande som oerhört farliga och politiskt oberörbara trots att de enbart handlar om konservatism med sociala och nationella inslag. För att travestera den kloke Dan Korn (Axess dec. 2018) : Man kan ha kritiska synpunkter på SD utan att spekulera kring om de planerar koncentrationsläger och folkmord. Så absurt har vi det i Sverige i dag.

  • Skulle vi kunna få några konkreta exempel på personer som förlorat sitt arbete? Jag känner till att SD:s Richard Jomshof sparkades från flera lärarjobb, men i övrigt?

    • Ett flertal artister har avbokats enbart för att de INTE tar avstånd från SD. Peter Jezewski, från gruppen Bobbers är en av dem som fick återbud av arrangörer enbart för att han inte tog avstånd från SD. Det finns många fler, bara att söka hur löntagare tvingats lämna sina arbeten och fackliga uppdrag!

Kommentera