I en sällsynt oinformerad och enfaldig text luftar sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal konspirationsteorier angående de besparingar Region Skåne gör på kulturbudgeten. Ölmedal ”varnar för dimridåer kring alliansens beslut att spara på kulturen” och påstår att det ”mullrar ett kulturkrig under ytan”. Ölmedals fantasifulla teori går ut på att Alliansen i Region Skåne skurit i kulturbudgeten för att tillfredsställa Sverigedemokraterna.

Det är naturligtvis rent nonsens. Svaret på frågan varför Region Skåne sparar 17, 1 miljoner kronor på kulturbudgeten jämfört med budgeten för 2018 är mycket enkel: Region Skåne befinner sig i ekonomisk kris. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Kulturen blir dock inte utan bidrag, vilket man skulle kunna tro med ledning av alla de upprörda reaktioner som denna besparing gett upphov till. I själva verket uppgår kulturnämndens regionbidrag till hela 302,7 miljoner kronor. Till detta kommer förväntade statsbidrag på 505, 4 miljoner kronor. Det är alltså inte på något sätt tomt i kulturnämndens plånbok.

Alliansen tog över ett konkursbo. ”Vi tar över en ekonomi i spillror där prognosen visar på ett underskott på nästan 200 miljoner kronor. Som läget är kan vi inte utesluta en skattehöjning”, sade regionstyrelsens ordförande Carl-Johan Sonesson (M) till Lokaltidningen i början av november 2018.

Den 27 november klubbades en skattehöjning om 49 öre i regionen. Dessvärre räcker inte en skattehöjning för att komma till rätta med det enorma underskottet. Det krävs även besparingar. Region Skånes kärnverksamhet är vård och kollektivtrafik. Att sponsra konstnärskollektiv och subventionera kulturverksamhet tillhör inte kärnverksamheten. En gissning är att de flesta invånarna i Region Skåne prioriterar att få hjälp på akutmottagningen och att de kan åka kollektivt från och till arbetet framför att gå på någon av PotatoPotatos normkritiska workshops och performances eller besöka Malmö Arab Filmfestival. Det är oklart hur många av de 1, 34 miljoner människor som bor i Region Skåne som är intresserade av normkritisk scenkonst eller arabiska filmfestivaler. Det är desto klarare att varenda en av de 1,34 miljoner människor som bor här någon gång under 2019 kommer att besöka sjukvården och åka kollektivt.

Tyvärr finns det brister i sjukvården i Region Skåne. Befolkningen har växt, och varken antalet vårdplatser eller antalet anställda har hunnit med. Inte minst inom psykiatrin är detta märkbart. För en vecka sedan publicerade Sydsvenskan ett öppet brev, signerat Maria Wagner. Maria Wagner har arbetat inom psykiatrin i över tjugo år. De senaste åren har hon varit ansvarig överläkare på en allmänpsykiatrisk heldygnsavdelning i Lund där de flesta som vårdas har gjort självmordsförsök eller har mycket starka självmordstankar. Nu säger hon upp sig. I sitt brev beskriver hon en kaotisk situation med stor platsbrist och skriver att hon inte längre står ut, Hon kan inte ge patienterna den vård hon vill och de förtjänar.

Jag vet precis vad Maria Wagner talar om. I mina kontakter med olika patientföreningar för människor med psykisk ohälsa är detta ett ständigt samtalsämne – platsbristen i psykiatrin, oron över att inte få hjälp när man är sjuk. Jag har också tagit del av allt för många berättelser från förtvivlade anhöriga som berättat om söner, döttrar, fäder, mödrar och vänner som, i desperation och vanmakt, tagit sina liv när de nekats vård.

Politik handlar inte bara om att vilja, Politik handlar om att välja. I valet mellan normkritisk scenkonst och en fungerande psykiatri väljer jag en fungerande psykiatri. Varje dag. Psykiatrin handlar nämligen, till skillnad från normkritisk scenkonst, om liv och död.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

4 kommentarer till “I valet mellan normkritisk scenkonst och en fungerande psykiatri väljer jag en fungerande psykiatri. Varje dag.”

  • Kultur, arbetsresor, kläder, semester, sortutövande och -tittande med mer. Är privata levnadsomkostnader.

    Jag vill inte bekosta U-hjälp, bibliotek, simhallar, teatrar, operor, fotbollsplaner, handbollshallar eller liknande. Alls!

    Min ”kulturkonsumtion” består av musik och filmer som numera finns på nätet. Och böcker som jag köper själv.

    Ytterst få saknar pengar. Annars skulle de inte köpa cigaretter, chips, alkohol eller tips och lotter.

    Jag vill ha en nattväktarstat plus goda sociala försäkringar. Dessa kan likagärna vara privata.

    Men jag är så trött på att betala opera för rödvinsbolsjeviker, fotbollsplaner för arbetarpack (det är en arbetarsport!), boende för dysfunktionella parasiter och allt annat som folk inte tycks kunna eller vilja betala själva.

    Jag kan endast identifiera en enda verklig mänsklig rättighet; att kämpa för sin egen överlevnad, lycka och förverkligande. Gör det själv! Jag vill inte betala!

    Och vad gäller kollektivtrafik; jag skulle aldrig sitta i en trång buss med en okänd intill mig som gnuggar sin kropp och kläder mot mig! Usch!

    Och biljetterna skall betalas HELT av dem som åker. Samt inga bussfiler och trams. Vi rika vita högutbildade män med bil skall givetvis i kraft av hur mycket skatt vi betalar få gräddfiler i trafiken. Utan sådana förmåner finns ingen drivkraft att kämpa.

    Att belönas för att man parasiterar på andras bidrag till dysfunktionell kollektivtrafik både ekonomiskt och genom bussfil är oerhört.

    Så nej! Alla i en region åker inte någon gång kollektivt. Jag aldrig. Äckliga människor, smitto- och våldtäktsrisk.

Kommentera