Socialantropologer skiljer traditionellt mellan skam och skuldkulturer. Skuld och skam tillhör båda gruppen självvärderande känslor, liksom exempelvis stolthet och förödmjukelse. Självvärderande känslor uttrycker individens värde och är därför väsentliga i hennes moraliska agentskap. Skuld känner en individ främst inför sina handlingar, medan skam upplevs i relation till misslyckanden. Skulden är alltså knuten till normer, till lagöverträdelser och regelbrott medan skam uppkommer när en individ misslyckas med att leva upp till ideal och värderingar. Skammen är därför en förödande känsla – hur ska den som skäms för sig själv, för sitt jag, för den hon är, få upprättelse? Den som upplever skuld för att hon brutit en regel eller en norm kan bekänna, be om förlåtelse och göra om.

Sverige, liksom resten av västvärlden, betraktas som en skuldkultur, alltså en kultur där individens eget ansvar betonas och där hennes respekt för lagar, regler och auktoritet betonas. I en skuldkultur är det tydligt vilka lagar och normer som råder, och det är möjligt att följa dessa. Individen kan välja om hon vill följa lagen eller inte, om hon vill underkasta sig normer eller inte. Den som följer regler och respekterar lagen är utan skuld, medan den som är olydig straffas. Rättvisa är det primära målet, och när ett straff är utdömt och avtjänat så är den skyldige upprättad och att betrakta som återbördad till den moraliska gemenskapen.

Så enkelt är det inte i en skamkultur. I en skamkultur står heder, inte lagar, i centrum och den som förbryter sig tappar ansiktet. Medan individen betraktas som just individ, med ett eget ansvar för sina handlingar i en skuldkultur, betraktas individen som blott en del i ett kollektiv i en skamkultur – och en överträdelse leder till att hon utesluts ur flocken, stöts ut, jagas bort. Den som ”förlorar ansiktet” genom att misslyckas med att uppfylla gruppens ideal blir utsatt för hån och förlöjligande.

De senaste årens utveckling i den svenska offentligheten får mig att fundera över hur den svenska kulturen ska definieras idag. Är Sverige fortfarande en skuldkultur – eller befinner vi oss numera i en skamkultur? Uthängningar på nätet i samband med #metoo, upprepade och återkommande drev, utdefinieringen av människor med ”fel” åsikter och de tvingande kraven på exempelvis ”flygskam” och ”köttskam” föranleder mig att spekulera i om Sverige inte snarare bör betecknas som en skamkultur.

I en skamkultur är individens värde beroende av att hon bejakas av de andra medlemmarna i sin grupp, att hon åtnjuter samhällets respekt. I en sådan kultur är det viktigt att följa den sociala koden och att uppfylla gruppens förväntningar gällande beteende, uppfattningar och känslor. Det finns alltså en godkänd uppsättning handlingar, åsikter och attityder som individen bör omfamna. I en skamkultur finns det ingen klar distinktion mellan det privata och det offentliga eftersom individen endast kan se sig själv genom andras ögon. Hennes självuppfattning och självrespekt är beroende av att åtnjuta gruppens respekt – och för att åtnjuta gruppens respekt bör hon leva upp till gruppens ideal och värderingar.

Låt mig använda begreppen ”flygskam” och ”klimatångest” som exempel. I den svenska offentligheten luftar diverse ”förebilder”, kändisar, influencers, kulturskribenter och makthavare, sin klimatångest och utgjuter sig om sin flygskam. Själv upplever jag varken klimatångest eller flygskam, men jag förstår att jag förväntas hysa klimatångest samt känna skam över min senaste flygresa (till Tel Aviv, januari detta år). Om jag vill undvika att bli utstött – ”klimatförnekare” – och utsatt för hån och förlöjligande måste jag alltså låtsas att jag lider av klimatångest och är drabbad av en svårartad flygskam. Just i relation till flygskammen är de här mekanismerna övertydliga. Instagramkontot ”Aningslösa influencers” vill alltså att få henne som flyger att skämmas, att tappa ansiktet, att framstå som en dålig människa.

Skammen är, som filosofen Lehtinen skriver, ”en karaktärsbaserad självförståelse”. Det betyder att hela personen, hennes livsföring, generella förmågor och personlighet, fördöms och ifrågasätts. Boonin menar att ”den som utan ursäkt eller berättigande överträder en gällande norm eller standars ådrar sig skuld, medan den som i något väsentligt avseende inte lyckas leva upp till ett gällande eller bindande ideal ådrar sig skam”. Skuld knyts alltså till normer och skam till värden – och i en skamkultur kan du bryta lagar om du försvarar ett värde.

Ett exempel på detta är aktivisten Elin Ersson som hindrade ett flygplan att lyfta från Landvetter eftersom hon ville förhindra en utvisning. Ersson dömdes för brott mot luftfartslagen men hyllas trots detta som en hjältinna eftersom hennes agerande motsvarande rådande värderingar angående ”mänskliga rättigheter”. Själv tycker hon inte att hon gjort något olagligt. Ett annat exempel är tv-journalisten Fredrik Önnevall som dömdes för människosmuggling men som trots detta betraktas som en föredömligt god människa. Både Ersson och Önnevall uttrycker ”stolthet” över sina lagöverträdelser, vilket bejakas i större delen av offentligheten. Lagen betyder inget, värden betyder allt.

Jag ogillar den här utvecklingen. Att medvetet använda sig av uppväckandet av skam för att påverka en människas beteende är djupt destruktivt. Strategin skapar rädda människor och ett ängsligt samhälle. Skammen leder inte till ansvarstagande, till reflektion och medvetna val: Skammen leder till rädsla och flockbeteende. Jag har svårt att se vinsten i det.

 

LITTERATUR

Boonin, Leonard; ”Guilt, Shame and Morality” Journal of Value Inquiry 17, 1983

Lehtinen, Ulla-Liina; Underdog Shame 1998

Taylor, Gabrielle; Pride, Shame and Guilt 1985

 

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

4 kommentarer till “Med skammen som vapen”

  • Samma människor som vill ta hit fler personer från skamkulturer känner skam över vad kanske inte de själva gör utan mer för vad andra gör. Detta eftersom de själva är så goda människor att de är höjda över pöbeln. The deplorables som Hillary sa. Själv känner jag ingen skam för hur jag lever. Jag har gjort och fortsätter att göra rätt för mig.

  • Jag tycker att den enda och riktiga civila olydnaden är att inte betala skatt till de svinen som nu styr landet!

    Det skulle jag inte känna skam ell skuld över! LOL

  • Som meritokrat och välutbildad i naturvetenskap VET jag att det inte finns något klimathot. Viss uppvärmning har varit och kan möjligen komma åter (nu har det varit 20 år med noll-trend) och därför finns inget att oroas över.

    Mer än Isabella, Schyffert, Morgan J, Svetsaren, Malena med sjuka barnet …

    Ja, nu känner jag visst oro också.

    Oro över inkompetensen!

  • De religiösa använder skammen. Detta ger ett mobbarsamhälle, all utveckling stannar av.
    Det är samma problem som när åsikter och kunskap, blandas ihop. En del menar att, har man en åsikt i ett ämne, så är man kunnig i detta ämne. Det är inte samma sak på långa vägar. Det visar allt ståhej kring den här tösen Greta. Det farliga är, att vi lämnar kunskapssamhället och blir ett tycka samhälle.

Kommentera