Jag kommer från tystnaden, från en klass som gör vad de ska utan att göra väsen av det, människor som bakar bröd, tvättar bilen eller tar en promenad i skogen utan att föreviga det och lägga ut till allmän beskådan. Genom utbildning och arbete har jag förflyttat mig från tystnaden till tjattrandet, till den klass som med självklarhet utgår ifrån att vartenda steg de tar, varenda tanke som korsar deras medvetande, varenda måltid som tillagas och inmundigas är av intresse för resten av världen.

Det är lätt att glömma bort att den tysta klassen fortfarande finns i en tid som är svårt självupptagen, en tid där ständig exponering av allt ifrån heminredning till ångest tycks påbjudet, en tid av selfiesar och publika kärleksförklaringar, youtubers, influencers och instagrammare, en tid där vi förväntas stå i ständig kommunikation med omvärlden. Vi lever i en högljudd tid. Det är alltför lätt att glömma bort dem som är tysta, som sköter sitt, de, som på många sätt utgör Sveriges ryggrad, som tar hand om barn och gamla, bygger hus, lägger asfalt, byter fönster och lagar bilar: Människor som är upptagna av att arbeta och leva, människor som vet att de har bakat ett bröd, lukat en rabatt, grillat en kotlett eller druckit en öl även om de inte förevigat det hela och fått arton likes på Facebook eller trettiotvå hjärtan på instagram.

Den tysta klassen har annat att göra än att bråka på Twitter, dreva på Instagram eller hata på Facebook. Det görs inga tv-dokumentärer om dem och de förekommer sällan i tidningarnas reportage som gör anspråk på att beskriva verkligheten. Den verklighet som beskrivs i dags och kvällspress är sällan verkligheten i Gärnäs eller Perstorp, verkligheten i ett litet samhälle på den svenska landsbygden. Den etniska underklassen i de större städernas utanförskapsområden ges röst och den kreativa klassen i storstäderna gör sig hörda, liksom den utbildade medelklassen som har åsikter om allt ifrån vegetarisk mat till försvarspolitik. Men den tysta klassen utanför städerna, de hörs inte. Jag tror att de skakar överseende på huvudet om de råkar slå på teven och hamnar mitt i ett hätskt gräl om menscertifierade arbetsplatser på Opinion Live eller ser en tidningsrubrik om Camilla Läckbergs senaste instagramuppdatering.

Det berör inte dem. De har annat att bekymra sig om: Bensinpriset, till exempel. När priset för en liter bensin gick över 16 kronor bestämde sig Peder Blohm Bokenhielm nog. Tillsammans med några bekanta skapade han Bensinupproret 2.0, och på kort tid växte gruppen i det närmast explosionsartat. Idag har den 625 000 medlemmar. Ryggradsmässigt avfärdade de vanliga tyckarna gruppen utan att försöka sätta sig in i medlemmarnas livssituation. Det säger något om den tjattrande klassens arrogans, självupptagenhet och självrättfärdighet. ”Dom kan väl cykla” har varit en återkommande invändning liksom avfärdandet att gruppen består av ”arga, vita män”.

Att läsa inläggen från gruppens medlemmar ger en inblick i en vardag som sällan skildras i media. Män och kvinnor från olika delar av landet berättar om sina vedermödor med att få ihop sin vardag och sitt liv. Utan bil är det omöjligt. Själv bor jag mitt inne i en stad nu och kan utan problem gå eller cykla överallt, men jag minns livligt hur det var att bo i en liten by på den skånska landsbygden med tre kilometer till närmaste busshållplats, en mil till närmaste mataffär och lika långt till skola och dagis samt daglig pendling på arton mil…

Jag hoppas att de som har makt lyssnar på de män och kvinnor som nu berättar om sina liv och de problem som det rekordhöga bensinpriset innebär för dem. Jag hoppas också att alla tyckare lyssnar och försöker ta in att det finns många människor i Sverige som inte lever som de gör och att de övar sig en stund i ödmjukhet. Jag hoppas också att Bensinupproret 2.0 värnar sitt oberoende från partipolitik och att rörelsen inte blir kapad av varken högern eller vänstern. Den här frågan är alldeles för viktig för att politiseras och användas som slagträ mellan höger och vänsterkrafter. Den här frågan handlar om människors möjlighet till överlevnad.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

3 kommentarer till “Bensinupproret: När de tysta talar möts de av hån”

  • Precis så, jag är en av dessa tysta. Jag har inte Facebook eller Instagram. Jag renoverar hus, både hos mig och mina barn. Jag tror att allt detta tjatter är en kolossal inre stress för många. Folk bryr sig inte om sina ungar knappt, de sitter böjda över luren. Det är hemskt att se. Vad har skvaller för betydelse? Absolut ingen. Att någon har en åsikt, är också ganska ointressant, om den inte är underbyggd med fakta och källa på den.
    I klimatdebatten pratas bara om bilar och elproduktion. Den mesta energin vi använder är till uppvärmning och varmvatten. Detta gäller även det fina folket på Östermalm. Det finns hur många villor och lägenhetshus som helst, som är dåligt isolerade och har gamla tvåglasfönster. Varför pratas inte om all denna energiförlust, när man eldar för kråkorna. Det verkar vara huvudsaken att det står en elbil på uppfarten, sedan att vinden är utan isolering är ingen som ser.
    Förr, när olja var den vanligaste typen av bränsle till uppvärmning, så gick det oftast åt från tre tusen liter och uppåt, beroende på husstorlek, per år. Nu är oftast oljan ersatt av pellets och olika värmepumpar. Varför har man aldrig fått bidrag för att installera värmepump, som är det som sparat in det mesta av denna oljeenergi?
    Jag kommer ihåg gamla Volvon som drack en liter, så körde man dryga tusen mil per år och i villatanken fick man fylla på tre tusen liter. Bilarna dricker mindre idag och oljebrännaren är utbytt mot jordvärme. Huset är bättre isolerat. Skulle jag istället ha satsat allt på en elbil? Nej, jag tror politikerna går bilindustrins ärende.
    Om man isolerar, byter fönster och investerar i värmepump – så får man via skatten vara med och finansiera någons elbil, fast man själv har sparat in mer energi.

  • Vänstern, eller PK-maffian, vill att vanliga knegare ska göra som de gjorde för 200 år sedan. Sitta i sitt pörte, odla sin magra jord och hålla käften. Vid 1800-talets slut hade 1 miljon svenskar fått nog och drog till USA. Vart ska vi dra idag? När vi invaderas av de som suttit på sitt pörte i Långtbortistan och nu kommit hit, till landet som flödar av mjölk och honung. Inte så länge till.

  • Att hålla ett skäligt bensinpriset för sitt lands medborgare är ju i grunden, även ett sätt att få en fungerande klimat- och miljöpolitik i det stora hela. Då för människor på landsbygd, med låga inkomster, arbetspendlare och alla som är helt beroende av sin bil i vardagslivet. De behöver då inte lägga ”alla pengar” på bilens drivmedel. De kan då t.o.m. få lite pengar över. För att göra andra miljö och klimatinvesteringar i sitt dagliga leverne. På energibesparande åtgärder inom bostaden, bättre och nyttigare konsumtion av livsmedel, köpa svenskt och närproducerat kött, installera solceller, spara till inköp av en miljövänligare bil o.s.v. För om man kan spara en slant till bra miljöinvesteringar på privat nivå. Så vinner ju även det gemensamma samhället på detta. Ett för högt beskattat bensinpris, kan även motverka sitt syfte.

Kommentera