Om några veckor är det tid att lämna friden som präglar den lilla by på Österlen där mitt sommarhus är beläget och återvända till Lund. Medan jag dricker mitt morgonkaffe till fågelkvitter och humlornas surr funderar jag över vad jag ska göra med min bil när vi är tillbaka i Lund. Kan jag ha kvar den i det parkeringshus den stått i sedan årsskiftet? Det är ju olåst fram till 24 på natten. Kanske måste jag ställa mig i kö till något av de parkeringshus som är låsta dygnet runt. Eller ska jag jaga parkeringsplats i kvarteret där jag bor? Kanske är bilen tryggare där än i ett parkeringshus?

Bilar har brunnit i Lund hela sommaren. Jag har tappat räkningen på hur många nätter det brunnit och hur många bilar som förstörts, men mitt bestämda intryck är att det brunnit mer i Lund den här sommaren än förra sommaren. Bilbränder är inget nytt fenomen i Sverige, men inte så särskilt gammalt heller. Det har brunnit i svenska förorter i nästan ett decennium. 2009 brann över 600 bilar i Malmö, de flesta av dem i Rosengård och Fosie. Den 19 maj 2013 sattes över hundra bilar i brand i Husby. Den gången spred sig brandanslagen från Husby till utanförskapsområden ibland annat Borlänge, Gävle, Västerås och Örebro.

Förorternas bilbränder har nämligen en tendens att smitta av sig, från en ort till en annan. Det vet vi sedan tidigare bränder i Sverige och i andra länder, som Frankrike. Bilarna självantänds inte – inte heller är bilbränderna blott och bart ett uttryck för en spontan form av vandalism. Bilbränderna har en djup symbolisk laddning, som en maktdemonstration. Massantändning av bilar är ett sätt att visa  polisen vem det är som bestämmer, ett sätt att pinka revir och försvara sitt territorium. Numera är inte bilbränderna begränsat till ett förortsfenomen. Det brinner överallt, i större och i små städer, i bättre och i sämre områden – och polisen tycks stå handfallen.

Det kräver naturligtvis ett visst mått av samarbete och organisering att antända bilar – och i Sverige har bilbrännarna haft ett decennium på sig att finslipa båda teknik och strategi. Ingen har ju hindrat dem. De återkommande bränderna har av både press och politik bagatelliserats. Bränderna, som förstört otaliga oskyldiga människors bilar, har avfärdats som pojkstreck och allmänt stök alternativt tolkats i revolutionsromantiska begrepp som någon form av rättfärdig protesthandling mot ett förtryckande samhälle. Bilbrännarna har inte betraktats som de brottslingar de faktiskt är, utan konstruerats som ”offer” – för utanförskap och förtryck och för sociala och ekonomiska orättvisor – alternativt ”politiska aktivister”. Chockerande många i den svenska offentligheten romantiserar våld och upplopp – om det utförs av rätt personer. Unga män med invandrarbakgrund, boende i ”orten” betraktas i en del kretsar som någon sorts förortsrevolutionärer när de kastar sten och bränner bilar.

Den retoriken betalar vi för nu. Oförmågan – eller snarare oviljan – att se ”ungdomarna” som de brottslingar de är har lett till att samhället har tappat kontrollen.  Vi må förlåta kulturskribenter och skönandar som, höga på Frantz Fanon och Slavoj Zizek, skriver långa epistlar om våldet som ”de maktlösas språk” och bilbränder som en ”revolutionär handling”. Våra politiker och myndigheter borde dock veta bättre.

Istället för att sätta hårt mot hårt har samhället i åratal tyckt synd om ”ungdomarna” som bränner oskyldiga människors bilar. Istället för att behandla dem som det de är – brottslingar – har de framställts som offer. Fantasifulla teorier om att avsaknaden av fritidsgårdar eller det varma sommarvädret skulle vara orsaken till ligisternas handlingar luftas år efter år av journalister, fritidsledare och välmenande socialarbetare.

”Utanförskap” är ett vanligt förekommande begrepp i diskussionen.  Kanske ligger det något i det. Den unge man som bränner bilar betraktas inte som en av oss, som någon man kan ställa krav på. Det är hög tid att ändra på det. Om vi på allvar vill upphäva gränserna mellan innanförskap och utanförskap måste vi börja med att inkludera alla i vår moraliska gemenskap. I den ingår både rättigheter och skyldigheter: Som att inte elda upp grannens bil.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

4 kommentarer till “Bilbränderna revisited”

  • Hej Anna, jag har varit med om flera bilbränder eller brott som inte rapporterats i tidningen ( har kollat) och har därför ställt mig lite förundrad att om inte dessa händelser har rapporterats, hur många andra händelser som man inte rapporterat om. Ni kanske kan se om det går att få fram någon statistik från brandmännen?

  • Har alltid undrat varför det inte är ett miljöbrott. Så om jag får ett allvarligare fel på min bil, kan jag bara köra in den till stan och tutta på den och några intill (så att det inte blir misstänkt). Så får jag väl ut försäkringspengar till en bil, som då inte har något fel. Eftersom bilbränder anses så normalt är det väl ingen som bryr sig? Jag kan ju pröjsa en sysslolös yngling.
    Hur ofta släcks med skum som innehåller farliga kemikalier? Det var väl förra sommaren som det brann många i Göteborg, sedan grep de faktiskt en, i Turkiet tror jag det var.
    Många bilar står på målvakter, läste om bilar som inte fick säljas i USA efter en översvämning som hamnade hos oss bland annat i hopplock till begagnade ”nya” bilar. Så det är nog mycket fiffel. Varför kan en enskild få äga så många bilar? Varför samkör de inte registren? Men bilbränderna är allt utom brist på sysselsättning hos några grabbar. De ingår i de kriminella nätverkens business.
    Men allt eldande, där man inte får, borde vara miljöbrott å det grövsta.

  • Ann Heberlein har förmågan att uttrycka det som så många av oss känner och tänker. Mycket tacksam för hennes klara insikter, skarpa intellekt och vassa penna. Hoppas att den stinger en och annan politiker och myndighetsansvarig.

  • Det märkliga med alla bilbränder är att Miljöpartiet är knäpptysta, inte ett ljud hörs från dessa annars
    så högljudda gaphalsar.

    På en bil brinner 4-5 Däck flera kilo plast av varierande slag, Bensin/ diesel motoroljor hydralolja
    bromsoljor Inredningsdetaljer,som plast gummimattor m.m m.m allt detta nedsköljt i kommunernas
    avlopp med giftig skumvätskor vid släckningsarbetet. , detta gäller alltså 1 bil???

    Men att få MP att uttala sig tycks omöjligt, och jag tror dom flesta förstår varför, dom duttar hellre
    med att förbjuda barnens sugrör. ?
    Kanske du kan få dem att uttala sig Ann?

Kommentera