Årsdagen för terrordådet på Utöya där Anders Behring Breivik dödade 69 av de barn och ungdomar som var på ön för att delta i Arbeiderpartiets ungdomsförbunds årliga sommarläger väckte känslor. Själv minns jag känslan av overklighet som infann sig när nyheten kablades ut, hur svårt det var att skriva den text om dådet som jag skrev för Dagens Nyheters kultursida samma dag, innan någon egentligen visste vad som hänt, hur många som dött, vem som var skyldig och vad hans bevekelsegrunder var. Mina söner var i tonåren då, i samma ålder som de unga människorna på Utöya, och bara tanken på den smärta och ångest som föräldrarna till ungdomarna på ön kände var nästan outhärdlig.

I sommar är det åtta år sedan Anders Behring Breivik hänsynslöst släckte åtta människors liv i bombattentatet i Oslo och sextionio människors liv på Utöya. Deras anhöriga, föräldrar, syskon, vänner, lever med sorgen efter älskade som brutalt ryckts ifrån dem. Den sorgen går aldrig över helt, och den sorgen tillhör dem som sörjer. Vi, som står bredvid, kan fördöma dådet, beklaga sorgen och föreställa oss smärtan, men vi kan inte bära deras lidande. Vi får inte parasitera på deras sorg. Respekten kräver av oss att vi inte använder deras sorg i egna syften.

Allt detta förstår de allra flesta människor som har en normal förmåga till empati: Att känna med är inte detsamma som att göra sig själv till huvudperson. Ändå var det exakt det Anna Ardin, diakonissa i Equmeniakyrkan och tongivande socialdemokrat gjorde. Hon uppmärksammade årsdagen av massmordet på Utöya genom att göra sig själv till offer: ”Idag firar nazister och sverigedemokrater en av de värsta attackerna på demokratin sedan andra världskriget. Massmordet av såna som mig på Uöya. Det var ingen ensam galning, det var en handlingskraftig man som gjorde verklighet av det många andra talar om på nätet. Glöm inte det. Glöm aldrig de vänner som inte kom hem levande från AUF:s ungdomsläger för jämlikhet och människovärde”.

Anna Ardins statusuppdatering är intressant eftersom den ger en tydlig inblick i den eskatologiska världsbild som väldigt många människor till vänster tycks ha anslutit sig till: Tillvaron är en kamp mellan ont och gott, och de onda krafterna växer sig allt starkare. För den som, liksom Anna Ardin, tagit på sig uppgiften att slåss mot ondskan, för godheten, och iklätt sig rollen av att vara god är ondskan nödvändig. De goda behöver ondskan att spegla sig i för att bekräfta sin godhet inför både sig själv och andra. Om inte ondskan fanns, vore ju inte heller godheten nödvändig. Därför finns ett starkt behov av att demonisera andra människor. Kampen för det goda kräver ju fiender. Utan fiender vore kriget över – och var ska då Anna Ardin och hennes övriga soldater i godhetens armé finns något at tro på, något att leva för, något som ger mening?

Den eskatologiska världsbilden har odlats i Sverige i åratal. Förhoppningsvis kulminerar hysterin nu: De alltmer desperata och absurda utspelen från de självutnämnt goda tyder på det. De senaste veckorna ger rikligt med exempel på en pågående överhettning i kampen mot ondskan: Den liberala debattören Pernilla Ström ger uttryck för att den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali är ”en svinpäls” som får skylla sig själv efter att hans bil blivit utsatt för vandalisering som kunnat få ödesdigra åsikter för Bali. På Aftonbladets Ledarsida hävdade den nyligen städslade skribenten Susanna Kierkegaard nonsensåsikten att det blivit förbjudet att ”vara snäll” i Sverige. Den s-märkta prästen Helle Klein såg i andanom förintelseläger under uppbyggnad då sd-ledaren Jimmie Åkesson citerade Vilhelm Moberg i sitt tal från Almedalsscenen. De medvetna missuppfattningarna av kd-ledaren Ebba Busch Thors vurmande för svensk kultur och svenska värderingar är ytterligare tecken i skyn.

Den infantila tonen i den svenska debatten hänger ihop med besattheten av ont och gott. Jag anbefaller därför läsning av Machiavellis Fursten, en dos Kant och några sidor Kyrklund. Machiavelli avfärdar godhet som politisk dygd, och undervisar, måhända medvetet provokativt om konsten att ”inte vara god”. Det ska naturligtvis inte förstås som ett motstånd mot den personliga dygden godhet hos Machiavelli. Istället är det ett uttryck för insikten att godhet inte är en princip som hör hemma i politiken. Godhet är nämligen ett begrepp med metafysiska dimensioner, ett begrepp som alltför lätt låter sig kidnappas av diverse religiösa ideologer och kyrkliga potentater. I grund och botten är den avvaktande inställningen till godhet som politiskt vägledande princip ett försvar för sekularism, alltså idén att det världsliga och det andliga ska hållas åtskilda. Religion och religiösa argument har inte i en politisk och samhällelig diskurs att göra.

Det är en grundläggande inställning också hos Kant. I den tankens arkipelag som Kant navigerar i är godhet, sanning, skönhet och andra värden egna öar. Kant förfäktar inte ”godheten” som det högsta värdet. Han argumenterar för att människan ska handla i enlighet med den goda viljan – och den goda viljan är att lyda de absoluta plikterna: Du får inte döda och du får inte ljuga. I den kantianska etiken är sanningen överordnad godheten – helt enkelt för att sanningen är verifierbar, d v s antingen så är något sant eller så är det falskt. Godheten, däremot, är godtycklig och snarare en fråga om tycke och smak.

Den finlandssvenske författaren Willy Kyrklund illustrerar Kants resonemang på sitt typiskt drastiska sätt i essän Om godhet: ”Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle” skriver han 1982. På sitt oefterhärmliga, lätt raljanta och spefulla sätt dissekerar Kyrklund den västerländska civilisationens upptagenhet av godhet, detta svårfångade fenomen. ”En god sak”, skriver Kyrklund, ”kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas. En erkänt god sak är en sak som inom någon grupp av människor uppfattar som god”. Efter detta krassa konstaterande följer en osorterad uppräkning av sådant som uppfattas eller uppfattats som gott: ”kodyrkan, Adolf Hitler, Josef Stalin, Coca-Cola, sexuell avhållsamhet, Hammarby, ishockeylag, kvinnosaken, solbad, vinterbad, gyttjebad, dusch”.

Godheten är, menar Kyrklund vidare, av avgörande betydelse för stridskonsten. För att ett krig överhuvudtaget ska uppkomma krävs nämligen att åtminstone den ena parten åberopar ”en god sak”. Om båda parterna åberopar en förnuftig sak uppkommer inget krig, eftersom en intressekonflikt alltid kan lösas på ett förnuftigt sätt. Detta alternativ realiseras dock mera sällan, eftersom förnuftet inte åtnjuter samma popularitet som godheten och därför inte heller är i närheten av samma politiska genomslagskraft. Alltså åberopas hellre den goda saken än förnuftsargument, och manegen är krattad för krig och konflikter.

Just i politikens värld, skriver Kyrklund ironiskt, är godheten ett oeftergivligt villkor. Detta är nämligen vad som främst krävs för politisk framgång, godhet. Varenda diktator behöver ett parti som hyllar honom som god, och därigenom banar väg till makten. Och, handen på hjärtat, vem skulle någonsin lägga sin röst på en ond människa? ”Lyckligtvis”, konstaterar Kyrklund lakoniskt, ”är tillgången på goda människor riklig”. Tillgången på goda människor har knappast blivit sämre sedan Kyrklund drog sin slutsats. Ja, de goda blir allt fler, medan de förnuftiga blir färre. Så uppstår också allt fler krig och olösliga konflikter, ity det goda måste försvaras medan förnuftet ställs i skamvrån. När godheten väl har börjat utvecklas, står den icke att hejda, som Kyrklund uttrycker det. Då lösgör sig godheten snart från varje samband med individens egen välfärd, den renas från egna intressen av överlevnad och blir till idealism.

Den goda människan kämpar för en god sak – och den som protesterar och därmed främjar det onda är en dålig människa. ”Man inser lätt”, menar Kyrklund, ”idealismens betydelse för arméns moral”. Kriget för det goda vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken som till varje pris och med alla medel måste bekämpas. Ungefär där befinner sig Anna Ardin och hennes medkämpar i kampen mot ondskan: alla medel är tillåtna i kampen för att uppnå målet, godhetens seger över ondskan. Dessvärre faller på Ardin och resten av armén på eget grepp. I kampen mot en illusorisk ondska och påhittade monster gör de våld på sin egen mänsklighet och blir till det som de säger sig vilja bekämpa. ”När du kämpar mot monster, se då till att inte bli ett monster själv”, som Nietzsche uttryckte det.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

6 kommentarer till “Den eviga kampen mellan ont och gott”

  • Mycket intressant och med analys som går ”lite djupare” än vad vi läser i sociala medier!!
    Där har det blivit svart eller vitt, rätt eller fel och ont eller gott! Vart tar nyanserna vägen och sker det en fördumning när dagstidningar allt mindre läses till förmån för korta inlägg av ”tyckare”

  • Vänstern tycker att de är ”goda” när de vill släppa in vem som helst i landet. De tycker att det är självklart att dessa människor också är ”goda”. Vänstern förefaller blind för att det även slinker med en massa mindre ”goda” människor eller människor som anser att att ”godhet” är ett tecken på dumhet. Här är bara att ta för sig. Ännu bättre. Om någon säger ifrån så hoppar vänstern fram för att ursäkta de inkommande (socioekonomiska faktorer) och tillrättavisa de bosatta (rasister, fascister, nazister, hatare).

  • Jag tycker svenska media påfallande ofta väljer ut och presenterar nyheter utifrån ett underförstått narrativ om det goda. Och det tycks påfallande ofta sammanfalla med den tolkning/analys socialdemokratin/”vänstern” gör. Nyhetsvärderingen är inte rationell och presentationen är lika irrationell.

  • Detta var sannerligen en anmärkningsvärt bra text! Dock anser jag att skribenten ej fullt ut förstått Kant, mer specifikt gällande ”den goda viljan” som han ofta tycks referera till.

    ”Den goda viljan”, enligt Kant, innebär inte endast att man utför plikterna som sådana, utan just att man gör det för dess egen skull. Den god viljan, alltså kan formuleras på följande vis: plikten för sin egen skull!

    Detta är givetvis en liten och inte speciellt viktig distinktion i sig, men något som fd filosofistudent jag kände mig skyldig att belysa.

  • Jag reagerade genast i en annan riktning, när det hände. Också, givetvis. Jag delade samma känslor som andra först. Men sedan;

    Varför skall minderåriga alls ta del i politiken?

    Varför inte åka på riktiga läger? Det spelar ingen roll om det är unga örnar, muf eller vad.

    Låt barn vara barn.

  • Att säga så som Anna Ardin gjort, är fruktansvärt. Det borde vara åtalbart som värsta sortens förtal. Att anse sig själv som en god människa, för att hon tillhör ett parti, låter ju som ”sinnessjukt” i mina öron. Alla fattar att godhet är ett adjektiv för en känsla som är individuell. Det är bara i diktaturer man vill tvinga på folk känslor och tankar.
    Det låter väldigt sant, att det är de som anser sig själva som goda, som startar konflikter och krig. Det gäller på alla plan, från relationer till det världsliga. Det är dryga människor, som sätter sig själva på höga hästar, speciellt när de gör det på andras bedrifter.

Kommentera