Så har då Sverige fått sitt första ”muslimska” parti – Nyans. Det har grundats av den förre centerpartisten, den turkättade politikern Mikail Yüksel, som uteslöts från Centern efter upprepade kontakter med den turkiska extremistorganisationen De grå vargarna.

Yüksel presenterade sitt parti på Aftonbladets debattsida, där han förklarade att man ämnar ta avstånd från de etablerade ”ideologierna” i Sverige för att med en lustig formulering, delvis hämtad från Hälso- och sjukvårdslagen, låta ”logik och beprövad erfarenhet” gå före ”populism och ideologiskt låsta argument”.

Partiet Nyans säger sig ha identifierat tre ”problem” som man vill prioritera, nämligen islamofobi, bostadsbrist och integration. Man vill ha nya lagar som specifikt skyddar muslimer i det svenska samhället. Muslimer – oavsett nationalitet eller grad av religiositet – skall få status som officiell minoritet i Sverige, kanske i likhet med exempelvis samer, och att det han kallar ”islamofobi” (utan att ge detta fenomen någon närmare definition) skall lösgöras ur samlingsdefinitionerna ”hatbrott” och ”hets mot folkgrupp” och förvandlas till en egen särskild brottskategori under strafflagen.

Tydligen är muslimer särskilt drabbade av bostadsbrist i vårt land och detta vill partiet komma tillrätta med via inrättandet av en jättelik statlig bostadsmyndighet som skall kunna köra över det kommunala självstyret och bygga hyreshus runt om i Sverige med reglerad hyressättning. I väntan på detta bör man göra det möjligt för privatpersoner att ”investera i mer än en bostad och hyra ut dem skattefritt”. Integrationen gynnas bäst genom att frångå ”värderingsfrågor” och krav på assimilation, till förmån för arbetsmarknadspolitiska åtgärder med inriktning på yrkesförberedande utbildning.

Kan detta vara något? Finns det ett utrymme för ett parti som särskilt tillvaratar de kanske åtta procenten av landets medborgare, som i någon mening är att betrakta som muslimer och har rätt att rösta vid nästa riksdagsval? I debattartikeln förespråkar inte Yüksel någon specifik form för islam och ingenting som skulle peka mot något slags extremare form av religionstolkning, med införande av sharia, eller liknande, lyfts heller fram i artikeln.

Om man vill spekulera över ett svenskt muslimskt partis framtida öden finns det paralleller på ganska nära håll, närmare bestämt i Nederländerna där ett muslimskt intresseparti under namnet ”Denk” (holländska för ”tänk!”; turkiska för ”likaberättigande”) skapades 2015. Dess allmänna utveckling och krumsprång i medierna är minst sagt instruktiv.

2015 skedde en utbrytning ur det nederländska socialdemokratiska partiet PvdA, när två turk-holländska parlamentariker – Tuhanan Kuzu och Selcuk Öztürk – bildade fraktionen Denk, som beskrevs som en rörelse som skulle ta till vara invandrares intressen och arbeta för ett samhälle byggt på ”tolerans och solidaritet”.

Till en början sågs partiet som en allmän rörelse för att ”synliggöra” personer med utländsk bakgrund i Nederländerna. Framtoningen var inte påfallande muslimsk och en hel del personer med rötter i den forna kolonin Surinam – ett land som sannerligen inte är känd för någon religiös renlärighet i någon riktning – slöt sig till rörelsen. De generösa reglerna för partistöd kunde snabbt infrias och vänsterintellektuella började i etablerade medier med illa dold tillfredsställelse beskriva partiet som ett intersektionalistiskt genombrott i nederländsk politik.

Det där skulle dock inte hålla så länge. Den utomeuropeiska invandringen till Nederländerna domineras sedan ett par decennier framför allt av tre stora grupper, nämligen turkar, marockaner och surinameser, som var och en utgör cirka 4 procent av befolkningen. Under senare år har landet också fått ta emot sin beskärda del av legitima och illegitima flyktingar från Mellanöstern, Somalia och Eritrea. Antalet bekännande muslimer i landet uppgår enligt den mycket noggranna statistiken på området till 7,5 procent, vilket är ungefär på Sveriges nivå. Steg för steg kom Denk att utkristalliseras som ett parti som framför allt tog till vara den muslimska invandrargruppens intressen.

I det partimanifest som publicerades i god tid innan parlamentsvalet 2017 kunde man konstatera att en av de viktigaste punkterna handlade om bekämpandet av ”islamofobi”. Man krävde att staten skulle upprätta ett offentligt register över personer som uttalat sig ”islamofobiskt”, bland annat på sociala medier, och utesluta dessa från anställning inom offentlig förvaltning. Integration, som ett politiskt mål skulle avskaffas och ersättas av ”acceptans” – en möjlighet för invandrarkollektiv att kunna odla sin kulturella och religiösa särart i så hög grad som möjligt, utan att tvingas till kulturell eller värderingsmässig anpassning till det nederländska samhället.

På den ekonomiska sidan kom politiken att handla om ren socialism, med tyngdpunkt på massiva transfereringar till ”utsatta grupper” i samhället. Med denna inställning kom man att ligga ganska nära de traditionella vänsterpartierna i landet. Man kan hålla i minnet att vänstern i Nederländerna, såsom PvdA eller det VPK-liknande SP aldrig har varit särskilt angelägna om att utomeuropeiska invandrargrupper skall integrera sig. Man hyst in dem i stadsdelar som Amsterdam-Noord, sett till att de fått sina bidrag och tacksamt tagit emot deras blockröster vid varje val på ett sätt som liknar Sverige i hög grad. Välintegrerade invandrare, såsom den stora grupp som kom från Indonesien i samband med avkoloniseringen, driftiga ostasiater, samt flyktingar från Iran har inte varit lika intressanta. De har haft den tråkiga vanan att klara sig själva, skaffa jobb, se till att barnen läser läxor, följa lagarna och – rösta borgerligt.

I takt med att partiets muslimska profil blev allt tydligare kom Denk att stöta bort de surinameser som annars hade varit en naturlig målgrupp och inför valet 2017 bestämde man sig att gå ”all in”, bland annat med krav på skolundervisning som skulle anpassas till önskemål från de som bodde i upptagningsområdena. Man spelade också på potentiella väljares offermentalitet i det att det nederländska samhället förklarades vara strukturellt rasistiskt och ”islamofobt” erbjöd den trösterika förklaringsmodellen att alla problem egentligen var de gris- och potatisätande holländarnas fel.

Vid valet hade partiet också lyckats framställa sig som ”hippt” bland unga människor med invandrarbakgrund och när rösterna väl räknades på kvällen den 15 mars kunde man konstatera att partiet klarat enprocentsspärren, med sina 2,8 procent av elektoratet och kunde så besätta tre mandat av 150 i det nederländska underhuset. Till vänsterpartiernas fasa kunde dessa konstatera att samtliga röster plockats bland personer som tidigare röstat rött. Detta påverkade resultatet bara marginellt på riksnivå, men kom att betyda stora förskjutningar i de invandrartäta stadsdelarna i Rotterdam, Haag och Amsterdam.

Eftersom det borgerliga maktpartiet VVD under premiärminister Mark Rutte kunde sy ihop en ny borgerlig regering kom Denk att isoleras från inflytande vilket skapat stora spänningar inom partiet, vilket emellanåt lett till regelrätta skandaler i pressen. Att partiet skulle vara muslimskt inriktat kan man inte ta miste på, men här finns flera faktorer som spelar in. Partiet leds av två turkar – Kuzo och Öztürk – vilket har lett till att partiet i princip domineras av den turkiska invandrargruppen på marockanernas och andra arabers bekostnad. Kopplingen till Erdogans och det turkiska regeringspartiet har gått så långt att Denk i breda kretsar ses som ett slags språkrör för den turkiske presidenten. Gång efter annan beslås partimedlemmar för kontakter med De grå vargarna. I ett par högprofilerade voteringar har partiet alienerat sig, såväl från sina potentiella arabiska väljare, som från holländska vänsterintellektuella. Detta kom till uttryck bland annat vid omröstningen om det turkiska folkmordet på armenierna, liksom när den turkiska regimens gripande av Amnestyordföranden Taner Kilic skulle fördömas.

Efter att legat på siffror på upp mot sex procent i början 2018 har opinionssiffrorna sakta man säkert dalat. I valet till Första kammaren och provinsparlamenten lyckades man knappt upprepa siffrorna från tidigare val, och valet till Europaparlamentet blev ett misslyckande. Under sommaren har partiet pendlat mellan en och två procent i opinionsundersökningarna och man riskerar nu att inte ens komma in i parlamentet vid nästa val. Samtidigt har medievänstern blivit alltmer skeptisk till detta parti. I takt med att Denk ställs inför konkreta frågor, som Israels existens, närvaro av kvinnor i vissa sammanhang, inställningen till homosexuella och till den turkiska regimen, har västerjournalister på de stora tidningarna och i etermedierna allt mer kommit att inse att partiets avoghet mot det holländska samhället inbegriper dem själva också. Detta blev särskilt tydligt när Denk vägrade att medverka i en kampanj mot antisemitism anordnad av Amsterdams stad.

Vad skulle då lärospånen från Nederländerna säga oss om vilka utsikter Partiet Nyans skulle ha i Sverige? Jo, att islam är en sak och att muslimer är något helt annat. Precis som Denk leds Nyans av en turk med kopplingar till De grå vargarna. När den första yran över att det överhuvudtaget finns ett muslimskt parti som tar muslimernas önskemål på allvar väl har lagt sig börjar den interna kampen om pengar och inflytande. Om vi skall gå efter det nederländska exemplet, så har vi sett hur ett närmast klanliknande mönster har uppstått där turkar och marockaner bedriver skyttegravskrig mot varandra inne på partikansliet i Rotterdam. Att partiet dalar i opinionen beror till stor del på att arabiska väljare lämnar ett parti som de tycker bara har blivit en turkisk angelägenhet. Samma splittring ligger i korten även för Partiet Nyans. Vilken kurd skulle rösta på ett parti med kopplingar till Erdogan och De grå vargarna? Vad har shiitiska afghaner att hämta bland sunniförespråkande turkar och araber som i hög grad ser dem som kättare och andra klassens människor? Varför skulle en somalier rösta på en slipad turk i kostym som kapar åt sig pengar ur partistödet? Och om nu Nyans fick en företrädare ur den somaliska diasporan i Sverige – vem, förutom en annan somalier, skulle rösta på honom? Jag har känslan att Muhammed från Aleppo hellre lägger en röst på Jimmie Åkesson än på Abdi från Mogadishu.

Och om partiet trots allt skulle lyckas samla tre procent, likt sitt nederländska systerparti – var skulle då dessa röster komma ifrån? Jo, de skulle med all säkerhet komma från de grupper som idag gör Socialdemokraterna till största parti i våra utanförskapsområden. Nyans och Socialdemokraterna slåss här om samma väljare. Ett bra resultat för Partiet Nyans skulle faktiskt kunna göra sossarna till ett 20-procentsparti vid nästa val, 2022.

Till sist handlar det om en läxa som även kulturvänstern kommer att tvingas att lära sig. Min fiendes fiende är inte nödvändigtvis min vän – han kan mycket väl vara även min fiende.

Erik van der Heeg

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

7 kommentarer till “Gästinlägg: Partiet Nyans – Sveriges första muslimska parti siktar på riksdagen”

  • Ja, jag måste erkänna att jag läste din text ganska kursivt, but I got the picture.
    Om du har rätt, vilket det inte finns några skäl att inte anta, så sker redan nu steg för att etablera islam politiskt i Sverige, (det sades ta några år).
    När diasporan (folkunderlaget) är tillräckligt stort, så är ju detta möjligt.
    Frågan är då vem som skall rösta på sossarna (nästa problem).
    Ja detta är en kamp som pågått i ca 1400 år, enda hittills kända vinnarna var spanjorerna, (tog 700 år), wish us luck !

  • ”Partiet Nyans säger sig ha identifierat tre ”problem” som man vill prioritera, nämligen islamofobi, bostadsbrist och integration.” Är inte det samma problem i ett?

  • Det låter som om vi kan välkomna detta parti. 3 % av rösterna betyder 3 % färre av väljarna som röstar på Löfven. Känns väl bra.

  • De tre problemen löses lätt genom ATT ÅKA HEM!

    Vi skall inte ha muslimer i Sverige alls. Varken de eller vi trivs med det. Och Turkiet är inte farligt. Åk dit! Stanna! Kom inte hit igen!

    Detta gäller alla andra länder dit man tycks kunna semestra; Somalia, Afghanistan, Bosnien, Syrien…

    Förvånansvärt ofta har dessa ”flyktingar” fast egendom i hemlandet!

Kommentera