Jag har gått i drevet vid flera jakter. Drevet sprider ut sig i terrängen och skrämmer upp bytet genom att hojta och göra väsen. När det vettskrämda villebrådet rusar ut ur den skyddande skogen – röjer sig – skjuts hon av prickskytten som sitter redo i jakttornet.

”Drev” är en ovanligt välfunnen metafor för att beskriva det som händer när en offentlig person, en politiker, programledare, kulturpersonlighet, blir medialt avrättad. Drevkarlarna på sociala medier larmar och skriker, anklagar, trakasserar och förföljer bytet tills han eller hon röjer sig genom ett förfluget ord, ett aggressivt utspel eller en oövertänkt respons. Och då, när villebrådet skrämts fram sitter journalisterna i sina jakttorn och skjuter prick. Pang. Du är död. Oftast handlar det om en social död, med förödande konsekvenser för den drabbade. Vänner och bekanta drar sig undan, till och med släktingar sviker. Den drabbades heder är för all framtid nedsolkad och – vad värre är – hans eller hennes möjligheter till att försörja sig blir ytterst begränsade. I några få, men oerhört tragiska, fall leder ett mediedrev ända fram till villebrådets död.

2001 tog en dansk fackföreningsbas livet av sig efter ett avslöjande om oegentligheter med efterföljande mediedrev. 2002 begick en norsk minister, Tore Tönne, självmord efter ett drev av enorma proportioner. I Sverige dog en sverigedemokratisk politiker för egen hand efter att ha blivit uthängd av Expressen 2015.  I mars 2018 tog Benny Fredriksson, tidigare vd för Kulturhuset i Stockholm, livet av sig efter ett mediedrev som kostade honom arbete, anseende och vänner.

Själv har jag varit utsatt för så många drev vid det här laget att jag tappat räkningen. Det är en mycket speciell upplevelse att vara hatad av så många människor på samma gång, att läsa horribla (och falska) påståenden om sig själv, att se sitt namn, sitt ansikte på kvällstidningarnas förstasidor, se hur skvallertrådar på Flashback växer, höra hur människor diskuterar en i radio, gör satir och parodi. Som om jag inte fanns på riktigt. Som om jag inte är en människa, utan en fiktiv figur som det är tillåtet att tillskriva vilka absurda åsikter som helst, ljuga ohämmat om, håna, förakta och skratta åt. I mörka stunder har jag tänkt att deras avsikt är att ta livet av mig: Att faktiskt driva mig till självmord

Drevets dramaturgi är välkänd vid det här laget, samarbetet mellan tidningsredaktioner och sociala medier, journalister, tyckare och twittrare följer samma mönster. De drev som tycks vara något av en svensk nationalsport är svåra att begripa sig på. Första gången jag reflekterade över drevmentaliteten var i samband med att Liza Marklund, tidigare hyllad och älskad av alla, anklagades för att ha ljugit i sin dokumentärroman ”Gömda”. Plötsligt var det jaktsäsong på Marklund och alla de betydelselösa och mediokra skribenter som avundats Marklunds framgångar fick luft och deltog med liv och lust i jakten. Marklund överlevde tack och lov, flyttade utomlands och lever nu gott på sina deckare. Det som förbryllade mig i Marklunddrevet var den totala avsaknaden av respekt för Marklund, för hennes person, hennes värde och hennes rättigheter.

Kort därefter blev jag själv utsatt för det första riktigt vidriga drev som riktades mot mig. I september 2011 gick Expressens kultursida till full attack mot mig. De hade, på oklara vägar, fått tag på första korrekturet till en bok som ännu inte var utgiven, Ett gott liv, och skrev text efter text om en bok som ingen annan kunde läsa. De hävdade att boken var en hämnd på min tidigare förläggare, insinuerade svartsjuka och otrohet, framställde mig som en hysterisk, galen, hämndgirig lögnerska. I princip alla andra tidningar hakade på, och Expressens lögner reproducerades. Boken var död innan den ens publicerats. Den fick mycket dålig kritik och sålde i princip inte alls. De förfrågningar om författarbesök och föreläsningar som brukar följa på en bokutgivning uteblev. Mitt namn och mitt rykte var dragit i smutsen.

I december samma år försökte jag ta mitt liv. Mitt äktenskap gick i kras, de redaktioner jag brukade skriva för blev rädda och drog sig undan efter mitt självmordsförsök, mitt förlag sköt fram utgivningen av nästa bok. Kombinationen av en uppslitande skilsmässa och en längre sjukskrivning var inte gynnsam för min ekonomi.

I Sverige, landet där människovärdesprincipen är av i det närmaste gudomlig betydelse och mänskliga rättigheter betraktas som Guds ord är det chockerande lätt att fråntas alla rättigheter – till att försvara sig själv, till en rättvis prövning, till det mest grundläggande: Att faktiskt betraktas som en människa. I Sverige tävlar journalister, debattörer och anonyma äggkonton på Twitter gärna om att demonisera den som för tillfället ska jagas fram för att bli skjuten.

Det vore klädsamt om etablerade medier funderade över vilken roll de själva spelar i ett debattklimat som beskrivs som hatiskt och polariserat. Ju större makt man har, desto större ansvar har man också. Den som skriver på Aftonbladets kultursida eller Dagens Nyheters ledarsida har större makt än en anonym twittrare eftersom människor tenderar att tro mer på vad som står i Aftonbladet eller Dagens Nyheter än på Twitter. Det ansvar som följer med denna maktposition måste diskuteras. Diskussionen om ”Tonen” och ”Hatet” bör förläggas där den hör hemma – på tidningsredaktionernas bord.

Den personförföljelse – av till exempel Hanif Bali – som flera redaktioner ägnat sig åt i åratal är orimlig. Naturligtvis bör alla som deltar i det öppna samtalet vara öppna för, och möjliga, att kritisera – men att avfärda någon som ”offerkofta”, ”lögnare”, ”brun”, ”avgrundshöger / skränhöger / neandertalhöger / vulgärhöger”, ”oanständig”, ”ond” eller ”populist” bara för att ta några exempel är inte uttryck för kritik, utan för elakhet och förlöjliganden. Vi borde hålla oss för goda för att hemfalla åt personangrepp, oavsett om vi skriver på en ledarsida eller på Twitter. Låt oss skärskåda och kritisera varandras argument istället för att komma med grundlösa påståenden om varandras karaktär.

Kommer drevkarlarna besinna sig? Kommer prickskyttarna dra lärdom och vila på hanen? Sannolikt inte. När rovdjuren känner lukten av blod går de på instinkt och lämnar förnuftet därhän.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

6 kommentarer till “När drevet går”

  • Drev ja,
    Där finns en mängd komponenter som samverkar.
    Ponera att du varit irriterad över en person (eller dig själv) över en längre tid.
    Du är i grunden ingen elak eller illasinnad person, men om drevet gäller någon som du av egna eller sociala orsaker förväntas att ogilla, så ligger det inte långt ifrån att du attraheras av ”skriet från vildmarken”.

    Att motstå denna impuls kräver självständighet, integritet och någon slags känsla för objektivitet, något som inte brukar genomsyra genomsnittsmänniskan.

    Vad driver då drevaren ?
    Ja även om den innerst inne kan känna sig lite kymig av sitt deltagande i drevet, så garanterar det åtminstone tillsvidare fortsatt tillhörighet i flocken, vilket är den starkaste drivkraften för de flesta människor.

    Frågan är om man skall undvika eller söka drev, det är givetvis upp till drevpersonen.
    Man kan ju tänka sig att ett drev mot ”rätt, stark” person kan kan gynna den och dennes sak, medan samma drev för en annan person kan verka förödande.

    Oavsett, så är det bra att varje person som torgför en kontroversiell åsikt, är medveten om att den är kontroversiell och hur den kan mottas, och i bästa fall har förberett ett försvar

  • Mycket i det du skrivit hör har jag sett inom andra delar av vårt land.
    När det som aldrig ska kunna hända ändå händer, när medborgare blir utsatta för maktövergrepp av statligt anställda förvaltningstjänstemän finns inget skydd för den enskild, bara skydd för att staten ej ska tappa ansiktet och tvingas betala skadestånd.
    När eko-brott i form av löfte från en tjänsteman till en annan enskild drivs igenom med alla medel som finns i den gigantiska statsapparatens förvaltning är den lilla individen inget värt jämfört med ”skadan” staten skulle lida OM oegentligheter och brister i statsförvaltningen skulle tillåtas framkomma.
    En enskild som utsätts för rättsövergrepp är i princip rättslös om det som hänt faller inom område som anses pk. Det spelar ingen roll om bevis grävts fram av den drabbade ur myndigheternas egna arkiv, om bevis finns dokumenterade i form av rena erkännanden på film eller enbart ljud, det vrids ändå till den drabbades nackdel och/eller så läggs locket på.
    Ett exempel som tydligen är vanligt förekommande då det som hänt är bevisat och ställt totalt utom några tvivel alls, polisanmält och hamnat på en åklagare bord. Taktiken i det för staten klämda läget blir att låta bli att ta i det som skulle lukta skit tillräckligt länge. Vänta (2/3 år) tills det har gått tillräckligt lång tid för att kunna ta i ärendet och det medföljande bruna kuvert som är brukligt och helt enkelt skriva att ”ingen förundersökning startas” med motiveringen att ”brottet är preskriberat”, det passerar systemet och locket blir lagt tungt över sliten som hänt. Åklagare erkänner alltså att det fanns ett brott men då åklagarensjälv, sannolikt medvetet låtit ärendet ligga så länge att ”bäst föredatum” passerats och alltså fall pga preskriptionsregler så finner åklagaren lagstöd i att slippa ta i den uppenbara skiten.
    Stor igenkänningsfaktor vid syn på hur system nyttjas för att oskadligglra hot mot staten, vad de lovat mäktiga aktörer att vara pk i agendan mot utsatt mål.

  • Var går gränsen för vad som anses ”icke åtalbart”? Om nån far med lögner, så är det ju rent förtal och borde åtminstone kunna beivras. Iofs hjälper det kanske inte offret ifråga, men anständigheten kräver ju ett åtal, inte sant?

    Har jag rätt eller har jag rätt?

  • Mycket bra skrivet , Ann.
    Media är många gånger utgångspunkten för att dreven urartar, mot olika människor. Speciellt i den offentliga debatten. Men detta är minst lika vanligt i den vanliga ”arbetsmiljön”, på många arbetsplatser runt om i Sverige. Media pratar hela tiden om ”värdegrund” ( vilket j-vla uttryck). Fast det är bara att konstatera, att de själva är experter på att bryta detta återkommande.
    För bedriver man en utpräglad agendajournalistik, som många svenska medier idag bedriver. Så per automatik ,bygger man naturligt in att man drevar mot människor. I sin jakt på sensations rubriker. Självinsikten om det, blundar media medvetet för.

  • Varje gång någon utsätts för ett drev så är det ingen politiker i ledande ställning kliver fram som vuxen. Tvärtom, nu senast i drevet mot Hanif Bali så är det den ”vuxne” Ulf Kristersson som själv driver det hela. Varför ledande politiker inte kliver fram och säger stopp måste ju betyda att de vill ha det så här. Kan man inte ta livet av någon direkt så kan man hoppas att de själva tar livet av sig. Hur onda kan politiker vara?

Kommentera