Många har, med all rätt, upprörts över Tove Lifvendahls text i Svenska Dagbladet om den trettonårige pojken Filip i Uppsala som trakasserades av ett gäng ungdomar så svårt att familjen såg sig tvungna att flytta. Både polis och socialtjänsten stod handfallna. Det enda sättet att komma undan var att flytta.

Så här kan vi inte ha det. Tyvärr är Filips öde inte unikt. Jag har hört liknande historier från flera håll: En ung människa, nästan alltid en pojke, blir utsatt för ett brott, oftast ett rån. Pojkens föräldrar polisanmäler. De skyldiga åtalas och döms. Eftersom förövarna vid den här typen av rån mot unga ofta är unga själv, så unga att de ännu inte är straffmyndiga, så uteblir mer kännbara konsekvenser. Efter en reprimand och några samtal med socialtjänsten fortsätter deras liv som vanligt – och trakasserierna av brottsoffret som ”golat” och ”satt dit dom” tar sin början. Brottsoffret är maktlöst, skyddslöst, rättslöst. Till slut är en flytt det enda som återstår.

Såna här berättelser finns i många kommuner, och varenda tonåring känner till dem. Det leder naturligtvis till att deras tilltro till polis och rättsväsendet skadas. De anmäler inte brott, eftersom ingen kommer att skydda dem från deras förövare.

Det är allvarligt att förövare går fria. Det är allvarligt att brottsoffer trakasseras. Det är allvarligt att unga människor tappat tilltron till polisens förmåga att skydda dem. Något måste göras, och det snabbt. Det har arbetats förebyggande, uppsökande och dialogiskt i decennier. Det har satsats pengar på kulturprojekt i utanförskapsområden, byggts skateboardramper och öppnats replokaler. Det har inte hejdat ungdomsbrottsligheten. Den har fortsatt att öka. Det är dags att pröva nya grepp.

Jag har tre förslag: Sänk straffmyndighetsåldern, höj straffen och utvisa alla dömda som inte är svenska medborgare.

1. Sänk straffmyndighetsåldern

När förövarna blir yngre och brottsligheten grövre finns det anledning att fundera över straffmyndighetsåldern, inte minst för att de påföljder som tilldöms unga brottslingar ofta är så låga att det strider mot allmänhetens rättsmedvetande. Straffmyndighetsåldern varierar kraftigt i Europa – från åtta år i Skottland till sjutton år i Polen. I Sverige blir man straffmyndig när man fyller 15. Dock betraktas man som ”ung person” mellan 15 och 18 – och ända tills man fyller 21 år kan man räkna med straffrabatt. Svenska domstolar vill inte ge lika stränga straff till människor under 21 år som till vuxna.

I en tolv år gammal artikel i Polistidningen (20071003) med rubriken ”Poliser vill sänka straffmyndighetsåldern” intervjuas tre poliser som arbetar med just ungdomskriminalitet. Niclas Johansson, polis i Södertälje, beskriver hur en grupp ungdomar tagit över en hel stadsdel, nämligen Hovsjö med cirka 5000 boende. Ett tjugotal ungdomar i åldrarna 13 till 20 år, med en svans av ännu yngre barn som medhjälpare, terroriserar området genom att bränna bilar, kasta sten, hota med våld. Ett postkontor har bränts ner och ett boende för handikappade har också utsatts för brand. Johansson beskriver uppgivet hur nidingarna bemöter honom och hans kollegor – ”jag är fjorton, det kan inte hända mig något”. Johansson föreslår sänkt straffmyndighetsålder till 12. Han önskar att polisen i alla fall kunde skriva böter när människor i den här åldern sätter fyr på bilar eller kastar sten på bussar.

Anders Hulting är polis i Skåne län. Han är gruppchef för en piketgrupp och säger i intervjun att Landskrona och Rosengård tillhör de besvärligaste områdena i distriktet. Hit kallas piketgrupper för att hantera gängbråk och upplopp. Hultling säger att de unga lagöverträdarna är mycket medvetna om sina rättigheter, men har föga respekt för vuxenvärlden. ”Min personliga polisiära uppfattning är att man skulle vara straffmyndig betydligt tidigare”, säger Hulting och fortsätter: ”Många 12-14-åringar sätter i system att utföra brott som exempelvis en 17-åring planerat.” Hulting efterlyser kraftfullare och mer kännbara konsekvenser för den som begått brott. Ett samtal med socialtjänsten är inte mycket att hota med.

Den tredje polisen som intervjuas, Magnus Lindegren, arbetar som utredningsbefäl för området i närpolisområdet Hisingen där stadsdelar som Biskopsgården och Backa ligger. Han är lika frustrerad som kollegorna i Malmö och Södertälje. Lindegren säger att de möter hela spannet i brottsbalken – ungdomarna gör sig skyldiga till alla typer av brott: våldsbrott, sexualbrott, narkotikabrott och så vidare. Han beskriver också vilken roll ungdomarna spelar i den organiserade brottsligheten. Det finns, säger han, indikationer på att barn under tolv år förekommer i sammanhanget. ”Jag vill ha sänkt straffmyndighetsålder till 12 år. Tar vi inte tag i problemet med barns brottslighet, mer än vi redan gör, så kommer det att växa. När de når sexton-sjuttonårsåldern är den kriminella identiteten redan befäst”, menar Lindegren.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hänt om våra beslutsfattare lyssnat på de här tre poliserna när de efterlyste strängare påföljder och en sänkt straffmyndighetsålder för tolv år sedan. De tre poliserna beskrev alltså redan för över ett decennium sedan de problem som idag präglar ett större antal bostadsområden i Sverige.  Det är ingen hemlighet att det i hög grad är unga män, tonåringar och i en del fall barn, som skapar otrygghet i dessa områden. Stenkastning mot blåljuspersonal, bilbränder, hot, våld, vandalisering av affärer och restauranger samt en omfattande narkotikahandel gör vardagen svår för alla andra som bor i de utsatta områdena. Också den organiserade brottslighet som i många fall utgör bakgrund till dödsskjutningar med unga offer bedrivs i hög utsträckning av människor som nätt och jämt passerat gränsen för att, i det svenska rättsväsendets ögon, betraktas som fullt ut ansvariga för sina handlingar, det vill säga 21 år gammal.

Kunde den destruktiva utveckling som vi sett i alltför många förorter de senaste decenniet hejdats om det funnits större möjligheter att lagföra och döma unga brottslingar? Det kan vi naturligtvis inte veta något om, bara spekulera i. Under de år som passerat sedan Polistidningen skrev om krav på sänkt straffmyndighetsålder har polisens befogenheter att ingripa då unga begår brott inte ökat, utan snarast minskat. De problem som växt, och växer, i förorterna har hanterats med hjälp av satsningar på diverse kulturprojekt, stadsdelsvärdar, dialogpolis och dylikt. Ansvariga politiker har valt att tycka synd om dem som gjort fel istället för att straffa dem. När oron sprider sig i ett bostadsområde tycks politikernas första respons vara att plöja ner några hundratusen i en poetry slam-festival eller en skateboardramp, köpa in några kameler eller bygga en fotbollsplan. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Dåligt uppförande ska bestraffas och ett gott uppförande ska belönas.

De stora förlorarna är alla de människor som tvingas se sitt bostadsområde förvandlas till en spelplats för uppgörelser mellan kriminella gäng, bilägare som får sina bilar förstörda, boende som inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott, föräldrar som oroar sig över att deras barn ska dras in i kriminalitet, affärsidkare som får sina butiker och restauranger vandaliserade. Mest tragiskt är att så många unga män dött i gängrelaterat våld – kunde någon av dem räddats om möjligheten att straffa unga brottslingar funnits? Hade någon av dem valt en annan väg om de på ett tidigt stadium i sin brottskarriär fått en tydlig signal om att den bana de slagit in på är fel?

Bortsett från att straff fyller en funktion som upprättande för offret och avskräckande för potentiella brottslingar, samt bidrar till att skapa och upprätthålla samhällets värderingar och normer kan straffet också leda till goda konsekvenser för den felande. Bestraffning kan nämligen syfta till att hjälpa den som blir straffad att inse vad som är ett moraliskt acceptabelt beteende. Således fyller straffet en korrigerande och rehabiliterande funktion för den felande. Föreställningen om straff som moralpedagogik bygger på grundtanken att människor som begår fel, gör det på grund av okunskap, en tanke vi finner redan hos Platon. Alltså finns det en potential till förändring hos människor som begår fel – med hjälp av klander kan den felandes inneboende känsla för rätt och fel, ont och gott uppväckas.

Exempelvis skriver filosofen Jean Hampton följande angående straffets funktion: ”Wrong occasions punishment not because pain deserves pain, but because evil deserves correction.” Den som gör fel bör straffas, inte för att han eller hon förtjänar att lida utan för att felaktiga handlingar förtjänar korrigering. Straffet skapar alltså en moralisk kunskap hos den straffade – en kunskap som kan hjälpa honom eller henne att göra bättre val, vara en bättre människa och leva ett bättre liv.

Efter att ha praktiserat någon form av ”Släpp fångarna loss, det är vår-ideologi” i decennier kanske det är dags att pröva något annat: mindre daltande och mer ansvarsutkrävande, också av unga kriminella och våldsverkare.

 2. Höj straffen

Forskningen ger tydligt stöd för att längre fängelsestraff ger goda resultat i minskad återfall i brottslighet – i all synnerhet när det gäller unga brottslingar. En studie från Brå (2017) visar tydligt och klart att längre straff är effektiva. I studien ”Utvecklingen av återfall efter fängelse” konstateras att återfallen är vanligare bland dem som har dömts till korta straff, det vill säga fängelse upp till sex månader, än hos dem som dömts till längre straff. Ett längre straff har alltså bättre effekt: Den som fått ett längre straff återfaller mer sällan i brottslighet. Detta är mest märkbart när det gäller unga kriminella. Det finns även internationella studier som visar att hårdare straff minskar kriminaliteten.

Det finns alltså all anledning att fundera över våra straffsatser, också när det handlar om unga förövare. Brås studie visar att unga brottslingar oftare återfaller i brott än äldre kriminella – något som är väl känt i tidigare forskning. En bidragande orsak till de yngre förbrytarnas högre återfallsbenägenhet kan vara de i allmänhet korta straff som tilldöms yngre förbrytare. Straffrabatten som slentrianmässigt praktiseras då den dömde betraktas som ung, det vill säga under 21 år, tycks motverka sitt syfte. Om tanken bakom straffrabatt för unga är att underlätta för en ung kriminell att finna den smala vägen tycks man alltså ha tänkt fel. Ett kännbart straff är mer verkningsfullt, för både samhället och den unge som förbrutit sig.

Eftersom svenska domstolar nästan alltid lägger sig på straffskalans miniminivå när det gäller utdömande av straff, är det därför närmast poänglöst att som den rödgröna regeringen gjort höja straffens maximinivå. Det spelar alltså ingen roll om vi höjer straffvärdet på ett visst brott från låt oss säga tre till sex år i fängelse om miniminivån fortfarande ligger kvar på sex månader, eftersom domstolarna ändå regelmässigt kommer utdöma sex månaders straff. et viktiga är att fokusera på straffens miniminivåer och höja dem. Rejält.

3. Utvisa ickemedborgare som döms för brott

”Åklagarens yrkande på utvisning avslogs”. Det är en formulering som återkommer gång efter annan i det material bestående av domar i våldtäktsmål som jag gick igenom under arbetet med min bok ”Våldtäkt och kultur. En undersökning om relationen mellan invandring och sexualbrott”.

När jag läser den ena domen efter den andra, som beskriver grova övergrepp på barn, både pojkar och flickor och på kvinnor, våldtäkter och gruppvåldtäkter återkommer frasen – ”åklagarens yrkande på utvisning avslås” – och jag undrar vad som egentligen krävs för att det svenska rättsväsendet ska drista sig till att utvisa någon. Var går vår gräns? När anser vi att en person har förbrutit sig så svårt att vi anser att utvisning ur landet är ett rimligt straff? Hur mycket är vi beredda att förlåta? Hur väger vi offrets smärta, skadan på samhället och vår trygghet mot förövarens önskan om att leva i just vårt land? Offrets lidande, samhällsskadan och vår rätt till trygghet tycks dessvärre tillmätas lite vikt i jämförelse med våldtäktsmannens ”rättighet” att stanna i Sverige.

Enligt Brå har färre brottslingar dömts till utvisning sedan 2000. Det finns alltså en vikande trend här. Enligt Kriminalvården har 39 procent av de utländska medborgare som sitter i svenska fängelser en utvisning i domen vilket alltså innebär att han eller hon måste lämna Sverige efter avtjänat straff. 39 procent? Varför är det inte hundra procent? Vilka rimliga skäl kan det finnas till att 61 procent av de utländska medborgare som avtjänar fängelsestraff ska få en ny chans i Sverige?

Sexualbrottslingar döms oftare till utvisning än andra brottslingar: 63 procent av dem som döms för våldtäkt döms även till utvisning och 73 procent av dem som döms för grov våldtäkt utvisas efter avtjänat straff, enligt Brås statistik. Det är naturligtvis för få. Samtliga sexualbrottslingar bör utvisas.

De fick en chans när vi släppte in dem och gav dem en möjlighet att leva här, med oss, i vårt land. Den chansen har de missbrukat genom att begå brott. Att kräva av människor att de ska följa lagen för att få leva här är inget särskilt högt krav. Det klarar de flesta av oss utan några större problem.

Den som begår ett brott som är så grovt att påföljden innebär fängelse bör utvisas. Exakt där bör vår gräns gå.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

 

9 kommentarer till “Tre förslag för att komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten”

  • Instämmer i alla föreslagna åtgärder.
    Men innan dessa kommer kunna genomföras, måste vi hyfsa begreppet ”allas lika värde”.
    För det första, vad betyder och innebär värde ?, för att sedan kunna värdera olika människors värde.
    Vi är ju tyvärr sedan många år impregnerade av detta begrepp, så jag misstänker att innan det kan bli bättre måste fler få förstahandsupplevelser, innan politiken gör något på allvar.
    Polisen är bakbunden av både politiken och pressen och när de väl får fast någon, så frias den av domstolen.
    En start skulle kunna vara att börja tillämpa befintliga lagar fullt ut.

  • Bra ideér utom den med att utvisa. Det känns extremt egoistiskt.
    Varför är det bättre att personen fortsätter begå brott nån annanstans? Utvisa från kommunen eller länet skulle väl vara ungefär samma sak? Det ger brottsoffret upprättelse och Förövaren får bryta med sitt eventuella dåliga umgänge.
    Att skicka dem till något annat land känns lite konstigt..

    • Det kan ju tänkas att de kommer på andra tankar om de blir utvisade till det land de kommer ifrån. Som kanske har lite mer kännbara straff än våra. Men visst, inför rejäla straff i likhet med de som tillämpas i Iran eller Saudi så kanske brottslingen slutar. En del straff är oåterkalleliga. Då är det definitivt slut, i alla fal för den busen.

    • Jag tycker att ett är en mycket berättigad ”egoism”. Politikers första skyldighet är att främja och skydda landets medborgare. Har man som gäst och icke medborgare i Sverige begått brott har man förbrukat rätten att vara här.

    • Varför utvisa? Därför att dessa brottslingar är medborgare i andra länder och det är dessa länders ansvar att ta itu med dem, inte svenska medborgares så klart! Alla icke svenska medborgare som begår brott ska utvisas. Varför skulle detta vara egoistiskt?

  • Det där med utvisning har visat sig vara komplicerat. Alltför ofta anses den åtalade ha en anknytning till Sverige som gör det inhumant att utvisa honom, eller så går det inte att verkställa utvisningen till vissa länder, eller så personen statslös (vilket ofta är båg).
    Eftersom det tas större hänsyn till förövaren än till offret har politikerna inte ansträngt sig för att lösa dessa hinder för utvisning.

    • Vill man utvisa folk så går det. I värsta fall så får vi väl bara lämpa av dem. De länder som har kust är ju enkla att hantera. Välj om du vill ha gummibåt eller flytväst. För de länder som saknar kust är ju ett släpp från flygplan möjligt. Även där är det valfritt. Fallskärm eller inte. Men visst. Det kräver vilja. Som regeringen idag inte har.

Kommentera