Årets största högtid rycker allt närmare. Det råder febril aktivitet i slott och koja, på varuhus och bagerier, klappar slås in, marsipan formas och knäck kokas, korvar stoppas, köttbullar rullas och hemmen pyntas. Nu ska den firas och hyllas: Kärnfamiljen, det sista som är heligt i vårt annars sekulariserade och avsakraliserade land. Så kan man ju också förstå julens budskap förstås, som en dyrkan av den lilla familjen i Betlehem – mamma, pappa, barn. Dessutom en ytterst modern familj där ju fadern i stallet inte var pappa i en biologisk mening till det lilla rosiga gossebarnet som vilar så sött på sin bädd av halm, utan någon sorts plastpappa, som vi säger nuförtiden.

Inte ens urbilden av kärnfamiljen är en riktig kärnfamilj. Det är måhända en trösterik tanke, ty julens glada budskap om fred och försoning bland människorna på jorden är inte alltid så lätt att manifestera ens i den egna flocken. Kanske är det i all synnerhet svårt att hålla fred i just den egna flocken. För varje år och varje ingift släkting, varje styvbarn eller ny pojkvän som tillkommer växer antalet rätter på julbordet. Någon är vegan och måste ha griljerad kålrot eller från Blekinge och kräver grönkål och någon är diabetiker och så har vi allergikerna och de nyktra alkoholisterna och, naturligtvis, alkoholisterna som ännu inte är nyktra. Det är upplagt för konflikter. Värdparet gnisslar tänder i köket, sköljer ner ipren med glögg alltmedan Kalle tjattrar i bakgrunden och barnen som överdoserat på socker undrar alltmer hysteriskt när det är dags att öppna julklapparna, morfar somnar redan vid det småvarma och nyskilda farbror Anders tittar lite för djupt i snapsglaset.

Aldrig gör en skilsmässa så ont som på julafton. Aldrig saknar man sina barn så fasansfullt mycket som på julafton när de firar den men den andre föräldern. På julafton ska man vara familj, på det klassiska, traditionella mammapappabarnsättet. Alla andra dagar på året kan vi vara fria och framsynta, moderna och jämställda men på julafton förvandlas vi till konservativa traditionalister och misslyckandet med att vara kärnfamilj lyser lika bjärt som de röda julgranskulorna. Just därför försöker man, med hjälp av ett växande berg av klappar och smält socker försöka lappa ihop en hel familj av flera sönderslagna. Som Sara i Kjell Sundvalls svarta julkomedi ”Tomten är far till alla barnen”. I röd klänning och blonda flätor serverar hon skinka och lögner till alla sina exmän, gemensamma barn och andras ungar, nya fruar, älskarinnor, gamla och nya, vill väl men orsakar katastrofer. Förstås. En klassisk svensk jul. Ett julkort av Jenny Nyström goes Lars Norén. Mer svenskt än så blir det inte.

Det är en svensk specialgren – de socialrealistiska, tragikomiska julskildringarna. Här görs det inga mysiga ”White Christmas” eller romantiska ”Love Actually” och verkligen inte några filmer som ”Polarexpressen” som ska övertyga barn om att tomten finns, nej, när det är jul vill vi se äktenskap i upplösning och krisande familjer på vita duken. Julen 1997 kom den tveksamt gemytliga ”Ogifta par – en film som skiljer sig” av Peter Dalle som handlar om två par vilka åker till Sälen för att fira jul tillsammans i en avlägset belägen stuga. Allt går fel. 2015 hette den svenska storfilmen till jul ”En underbar jävla jul”. Vi är nog många som kunde känna igen oss redan i filmens titel. Den andas ju en viss ambivalens.

Bergströms bidrag till svensk julfilm kretsar kring Simon och Oskar som väntar barn tillsammans med vännen Cissi. De har tänkt att berätta den glad nyheten på julafton. Det går kanske inte riktigt som de har tänkt sig. Allt är upplagt för en riktig svensk julafton. Det kommer att bli sill och snaps, ja, mycket mat. Bråk och försoning. Besvikelser. Mycket familj. Okonventionell familj, på svenskt manér ett homosexuellt par och deras väninna. Bergström sade i intervjuer när filmen kom att hon ”vill sprida hopp och kärlek”. Det är en utmärkt ambition, så här i juletider.

Vi fortsätter ju hoppas, på att just den här julen ska bli sådär perfekt. En jul när alla är glada. När barnens ögon tindrar, en gnistrande vit jul, med värme och skratt och glädje. Och vi längtar efter kärlek, efter att få vara tillsammans med de människor som betyder allra mest för oss och få visa dem hur mycket vi älskar dem. Kanske blir det inte så. För ganska många av oss kommer det inte att bli så. Mer än hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa, vilket innebär att många barn växer upp i en varannanveckors konstellation. Varannan vecka mamma, varannan vecka pappa – och varannan jul mamma, varannan jul pappa.

De svenska julfilmerna speglar naturligtvis detta faktum. Det finns något dråpligt i att vi till varje pris försöker upprätthålla en bild av något som inte längre finns – som Sara i ”Tomten är far till alla barnen”. Alla de där konflikterna som alltid dyker upp i de där tilltvingat käcka sammanhangen där mamma och pappa och deras nya respektive och nya barn och gamla barn och eventuellt tidigare partners och så vidare går ju enkelt att undvika om man inser att det där nog inte fungerar. En lyckad skilsmässa definieras, i alla fall i mina kretsar, som en skilsmässa, där man kan fira jul med sitt ex och hans eller hennes nya partner. Det brukar dock sällan vara särskilt lyckat, om man skrapar det minsta lilla på ytan. Inte ens för barnen som ofta är ganska bra på att fånga upp spänningar i luften.

Och om den här julen inte blir det du drömmer om så kommer alltid en ny att fira på ett annat sätt. Själv ska jag för första gången någonsin fira jul i ett annat land än Sverige. Vi åker till min nye mans fars hemland Holland och firar svensk jul några dagar innan den 24 december. Det blir en helt annan jul än jularna när alla tre barnen var små och jag var prästfru på landet, och en annan jul än den första som skild och barnlös när jag hetsåt småkakor medan jag bingetittade på ”Six Feet Under” för att försöka glömma bort att det var julafton och något annat än jularna på ett äldreboende i Borrby där min mans mor bodde de sista åren av sitt liv.

Livets faser och kretslopp. Det är en av de vackra sakerna med traditioner: Att se sitt liv förändras. De stora perspektiven som manar till ödmjukhet inför livet.

SWISH 123 396 2354

BANKGIRO 526-9246

https://www.patreon.com/Heberleinsetik

 

 

5 kommentarer till “Julen: årets sårigaste högtid”

  • Jag känner inte igen mig. Samma hustru sen 51 år tillbaka. Två barn som har varsina två barn med den partner de lever med nu. Vi kommer at vara hos oss på julafton, alla 10. Vi träffas ofta under hela året. Vi hämtar barnbarn, de kommer hit och vi hörs på telefon. Är jag en anomali?

    • Hej.

      Nej, du är normal. Det är det onormala som i femtio år gjorts till ideal.

      De svenska julfilmerna idealiserar hatet och kampen mot familjen.

      Det skriver jag mitt i julenatten, själv uppvuxen med separerade föräldrar. Men min mor och far, och deras föräldrar och släkter, satte och sätter de gemensamma barnens bästa före prestige, poängplockande, småaktig illvilja och annat ovärdigt. Det gäller såväl mina syskon som kusiner, och barn i respektive familjer.

      Att vid en familjehögtid sabotera umgänget eller göra folk ledsna genom att dra upp saker där och då är helt enkelt fel – såväl åttaåringen som åttioåringen är helt ense om det.

      Men kulturfolket, akademikerna och de tjattrande klasserna, de eviga låtsatsmänniskorna helt enkelt, gör inte annat än beskriver och förevisar sin egen uselhet och hur misslyckade de är som människor via sina angrepp på familj, fränder, folk och fosterland.

      De står helt enkelt inte ut med tanken på att deras elände beror på dem själva – de måste därför dra alla och alla ner i samma träck och ävja de livnär sig på och utspyr.

      Civitas. Virtus. Decorum. Eller Havamal och liknande skrifter om det romerska inte passar.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare
      PS Ett klart tecken på en journalists, en akademikers, eller en kultur’arbetare’s mentalitet är att de inte förstår ”ovärdigt”. DS

  • Kanske Arnstberg har kanske rätt när han lägger fram tesen att vi har blivit dummare. Varför kan inte de yngre se det som alla vi äldre lätt konstaterar när någon har fått en ny ”partner”: det kommer aldrig att hålla. Männen/pojkarna tänker med fel kroppsdel, kvinnorna/tjejerna ser en ny fräsch bostad som kan fyllas med trendiga prylar. Båda tänker rätt men alldeles för kort. Samhället får gå efter och plocka upp offren ur dikena.

  • Jag har en vana eller ovana, att läsa stycken i text from slutet och bakåt.
    Det blir ofta något helt annat än vad var menad.
    Flertalet texter följer en given metodik; synopsis, point of no return och lösning.

Kommentera